GROW4

Jag kan ha låtit lite som en negativ surkärring i förra inlägget. Men allt är inte surt, såklart, även om jag mystiskt nog har lättare att dela med mig av det. Framtiden för även med sig mycket roligt! Idag hade jag Skype-möte gällande ett av min nya projekt som inleds i höst – företagarutbildningen GROW4. Ja! Jag ska studera ett år! Halleluja! Jag längtar verkligen. Är grymt taggad, eftersom jag var på vippen att haka på utbildningen redan förra året. Nu blir det av.

 

”GROW ” – Yrkesexamen för företagare – riktar sig till småföretagare som vill växa och till företagare som vill skapa sin egen arbetsplats och leva på sin passion. Den som har avlagt denna examen, kan verka som självständig företagare eller inom entreprenörsmässig verksamhet.

Utdrag ur Optimas egen utbildningsbeskrivning som hittas i sin helhet här.

 

Man kan fråga sig varför jag väljer att studera då jag redan jobbar som företagare på mer eller mindre  heltid. Jo, E/S DESIGN har jag nu drivit i drygt tre år, det första året som mamma-ledig och sedan som deltidsjobb. År 2019 är därför första året som jag känner att jag verkligen jobbar. Att detta är mitt levebröd. Nu är det på riktigt. Ja älskar det men ändå känns det ofta som för mycket.

Mitt huvudsakliga mål med GROW4 utbildningen är att utveckla E/S DESIGN till en hållbar arbetsplats för mig själv lik som för andra, med möjlighet att växa på lång sikt. På begriplig svenska betyder det att jag vill jobba humana mängder med vettig lön genom att skapa bra grejer, utan att trampa andra eller planeten på tårna. Och helst inte gå in i väggen medans. Enkelt men svårt ändå.

Inspirerat av Kugges fenomenala inlägg (läs det, så himla bra!) så tänker jag riva fram lite siffror för att konkretisera.

Jag fakturerar som bäst i medeltal 5000 euro varje månad, inklusive moms, då genom att jobba 80% (hemma en dag i veckan med kidsen och vill så vara ännu ett tag). Mina fasta kostnader har jag lyckats hålla relativt låga – studiohyra, telefon, Föpl-avgift, nätbutikens kostnader… – men jag har istället rejält med rörliga kostnader som påverkas av försäljningen. Mer försäljning = mera inköp. Endast materialkostnaderna landar på över tusen euro varje månad just nu.

Det mesta av tiden går sedan åt till att producera och leverera och hantera e-posten. Mer än så hinner jag inte riktigt, även om min syster sköter en hel del av pappersarbetet. Det jag behöver hjälp med är alltså att utveckla min affärsplan så att jag ska kunna dra in samma summa eller mer på kortare tid. Inte för att jag vill bli rik utan för att jag vill ha mer tid att syssla med kreativt jobb, som jag beskrev i förra inlägget. Jag älskar att tappa bort mig själv i den kreativa processen, glömma tid och rum och förväntningar och bara skapa utan en tanke på att någon annan ska tycka om det jag gör. Alla sådana processer genererar inte pengar. Åtminstone inte genast. Men jag behöver dem. De är mitt bränsle. Jag vill även ha möjlighet att hoppa på spontana projekt, sådana som dyker upp från olika håll.  Projekt innebär ofta en hel del investerad tid och pengarna droppar in först senare. Det behövs alltså en buffert. 

Nu kan detta låta som att jag är helt fokuserad på pengar och visst, så är det. Jag har insett att en bra och genomtänkt grundverksamhet i företaget kan generera de pengar jag kan leva på, så att jag sedan kan ägna resten av min tid till kreativt jobb, projektarbeten och annat spontant jobb. Och familjen. Drömmen! 

Jag är övertygad om att GROW4 med Sebastian Widjeskog i spetsen kan hjälpa mig att hjälpa mig själv (haha vilken klyscha men sann sådan) och bland inriktningarna som erbjuds så väljer jag att fördjupa mig i ekonomiförvaltning och produktionsansvar. Ekonomin säger sig självt och det senare handlar för mig om att minimera svinn, jobba mer ekologiskt hållbart (ekologiskt är ett stort ord) och skapa en sidoverksamhet på basen av restmaterialet. Yepp, jag har redan en idé.

Studierna sker på distans som läroavtal via mitt eget företag, så E/S DESIGN verksamheten rullar på som vanligt. Fast snart ännu bättre. Den första av fem närträffar sker den 26.9.2019 uppe i Jakobstad och jag ser fram emot det, även tågresan. Resorna kommer samtidigt att fungera lite som personlig terapi. Jag menar tåg, hotell och frukost serverad i kombination med inspiration. Kan det bli bättre? Tror inte det.

H: övertaggad

 

Foto av härliga Rebecka Hägert som även går GROW3 utbildning som bäst.

 

 

Hösten – min tid

Jag kan erkänna att jag aldrig skött mitt jobb så illa som denna sommar. Vilket peppande sätt att inleda ett inlägg, eller hur haha? Tragiskt men sant. Jag undviker ordet dålig, men egentligen är det rätt ordval. På det privata planet har sommaren däremot varit fenomenal, så jag tänker att vi kanske landar någonstans i mitten på känsloskalan när jag blickar tillbaka på sommaren 2019.

Utan att behöva gå in på desto mer detaljer på vad som gått fel så kan sätta fingret på två saker som orsakat en kaotisk jobb-sommar. Ena av dem heter sömnbrist. Jag vet, jeeestas så småbarnsföräldrar orka järma om sömnbrist tänker kanske du som inte har barn. Men sömn är kroppens bästa medicin som kan lösa de flesta problem, både mentala och fysiska. Långt ifrån allt, såklart, men mycket. Dessvärre är sömnbrist någon man sällan riktigt märker förrän det är försent. Själv har jag blivit expert på att ignorera kroppens signaler och kan lätt sova fem-sex timmar i dygnet i flera veckor, utan att vila ut en enda natt. Sömnen är heller aldrig ihållande eftersom det är älskade lill-monstret Charlie som har en dålig sömnperiod. De gånger barnen inte sover hemma vaknar jag ändå – drömmer själv mycket och har så gjort hela livet – och jag kan inte ens minnas när jag senast sov en åtta timmars natt utan uppehåll. I våras kanske? Sakta men säkert blir jag destruktiv. Tankspridd. Ångestfylld. Ilsken. Om det inte vore för Sommarpratet och allt fint kring det (tacktacktack igen!) som gett mig en liten dos av energi så hade jag nog lagt mig på stengolvet med armarna ut åt sidorna och gett upp för länge sedan. Nu hände det istället på torsdagen. Totalt handlingsförlamad. Over and out.

Vi bestämde därför med sambon att tillfälligt ändra nattrutinerna för att åtminstone få sova ibland. Öronproppar, skilda sovrum och varannan natt. Där har vi planen för mer sömn i höst.

Det andra problemet är svårare för mig att beskriva men jag gissar att många kreativa själar känner igen sig.

Tänk dig att du har en hobby du älskar. Något som får dig att må bra i hela kroppen. Tänk dig sedan att du under flera månaders tid inte får syssla med dina hobby, även om utrustningen ligger där på bordet framför dig. Se men inte röra. Så har min sommar på jobbet känts.

Jag ÄLSKAR att skapa saker. Känna på tyger. Rita mönsterkonstruktioner och fota fina bilder, greja med nätbutiken, ja till och med att organisera och städa. Inget av det har jag gjort i sommar, vilket är okej. Allt har sin tid. Sommaren för mig handlar om att producera och leverera men hösten kan inte handla om samma sak. Då går jag under. Min kreativitet sitter som bäst som en klump i bröstet. Det gör fysiskt ont där och det är dags att göra något åt det. Hur är en återkommande fråga, då jag fortfarande sackar efter med jobb och har lite mer att göra än vad jag klarar av. Parallellt med beställningar via nätbutiken så rullar det samtidigt in andra spännande projekt som jag gärna skulle haka på. Så jag frågade mig själv – om jag bortser från alla måsten, vad vill jag då? Svaren överraskade mig.

Ett av dem är exempelvis att jag under hösten inte kommer att ta emot kunder för provningar till studion. Jag vet, det är inget beslut som direkt gynnar min verksamhet men det gynnar mig och frigör tid till allt annat jag vill. Jag kommer även att återgå till mitt veckoschema och då baka in tid för kreativitet. Tid för spontana projekt. Tid för reflektion. Tid för att fotografera. Och så planerar jag även in det viktigaste – tomrum. Det som planeras in brukar allt som oftast bli av. Det andra förblir en avlägsen dröm som svävar där någonstans och förlorar kampen mot tidsbristen. Gång på gång.

Så ja, sommar är såklart fantastiskt på många sätt men jag är en rutinmänniska som mår bra av struktur och system. Därför välkomnar jag hösten även detta år, lägger korten på bordet, rensar, och börja om. Imorgon är en ny dag. Nya problem. Nya möjligheter.

Kreativitet och sömn. Det prioriterar jag i höst.

TACK

Det är över en vecka sedan mitt sommarprat sändes och jag känner på nåt vis att jag inte kan komma vidare här utan att nämna något om det. Men jag är mållös. Tom. Och lite i chock över all respons. Min DM på Instagram har exploderat, folk har kommit fram på gatan och jag fattar ingenting.

Jag var själv främst nervös att bli missförstådd… och att prata alldeles för fort haha. Därför är jag så himla tacksam att så många tog sig tiden att skriva till mig, tacka och berätta egna erfarenheter. Feedback i sådana här lägen är som smör för själen och det i sammanhanget vacklande självförtroendet. En lättnad var även att min breda dialekt uppskattades. I verkligheten är min kariska betyyydligt kraftigare kan jag lova HAHA.

Min avsikt var att ge en äkta bild av livet som företagare och småbarnsmamma, ja egentligen på livet överlag, från mitt perspektiv såklart. Jag tror många av oss går omkring med en konstig föreställning om att andra alltid har det bättre. Gräset är grönare. Kanske det ibland också är det men struntar man i att jämföra med andra så blir det betydligt lättare att uppskatta det fina i sin egen tillvaro. Det upplever åtminstone jag.

Jag har lovat mig själv att inte fastna i allt det som kunde ha gjorts bättre, så det skippar vi. Ett stort tack vill jag rikta Hanna Lämsä, redaktör vid Paradmedia som hjälpte mig få ihop detta. Hon vad fenomenal på att sortera och ordna i mitt tio sidors kaos ovan. Och även ett stort tack till Yle Vega som gav mig möjligheten att sommarprata. Aldrig hade jag ens tänkt tanken. Och ett sista TACK igen till er som tagit er tiden att lyssna och kommentera. Ni är guld.

 

Har du ännu inte lyssnat så finns alla sommarprat i sin helhet på Yle Areenas sidor och mitt eget sommarprat här. Jag rekommenderar att lyssna samtliga med musik, eftersom låtarna bidrar mycket till helheten.

Sommarpratet – det jag inte pratade om

Jag förbannar mig ofta över min babblande käft. Att jag aldrig kan vara tyst! Tydligen är det något form av släktfel, eftersom mina två syskon lider av exakt samma sak. Nåväl, min babblande käft har även tagit mig långt. Till jobb jag annars inte skulle fått. Till vänner jag annars inte träffat. Till fester jag annars inte gått på. Till Johan. Allt har sina sidor.

Just nu sitter jag ändå än en gång och våndas över detta. Att jag inte kan vara tyst. Imorgon 24.7.2019 sänds nämligen mitt sommarprat på Yle Vega, kl. 10.03 för att vara exakt. Tillgängligt även på Yle Areena. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska lyssna eller inte. Bara att höra sin egen röst på radio är… ni vet, konstigt.

Att skriva sommarpratet var inte heller lätt kan jag lova. Tio sidor om… mig? Till en början kändes det som en omöjlig uppgift att fylla så många sidor. När jag väl kom igång insåg jag att tio sidor text var väldigt kort och jag hann lixom bara skrapa på ytan. Därför lämnades också mycket bort helt och hållet. Det finns så mycket fint i mitt liv att lyfta fram och det blev svårt att välja men ända sedan jag bandade in mitt sommarprat för många månader sedan så har det funnits två lösryckta saker jag grunnat på mer än andra, som inte finns med i pratet. Jag vet inte om det är fiffigt att ta upp dessa just nu – mitt i natten, degig i huvudet efter nio timmar kvällsjobb – men jag är ju van att inte kunna hålla klaffen så nu kör vi, än en gång.

Mitt sommarprat handlar mycket om att våga tro på sig själv och förverkliga sina drömmar. Vad jag själv insett och vill poängtera är att det ändå inte alltid är fiffigt att förvandla en dröm till ett företag. Ett levebröd. Alla människor är inte byggda för att driva företag. Jag brukar snarare avråda folk, haha, med glimten i ögat såklart. Men ändå. Det är tungt. Ibland kan det till och med ta död på passionen. På livslusten. På förhållanden.

Företagandet är mitt kall, men inte allas. Däremot är drömmar och passioner något vi går i krok för allt för ofta, av en eller annan orsak. För lite tid, för dåligt med pengar, för lite ork, fel tajming… Vi har tusen ursäkter för att undvika det som egentligen får oss att må bra och fortsätter mala på i samma ekorrhjul istället. Visst är det spännande? Nej, dina drömmar behöver inte nödvändigtvis bli ditt levebröd, men tänkt på att de ändå kan vara värda att förverkliga.

Det andra jag gärna velat prata om men låtit bli är något helt annat, som ändå format mig mycket som vuxen kvinna. Våra första barn som aldrig fick ett liv. Jag känner mig ibland som elefanten i rummet när det pratas om tvillingar, förlossningar eller rädsla för att barn ska dö. Våra gjorde ju det. Många av min vänner och bekanta skruvar på sig obekvämt eftersom de vet…

Jag lämnade inte bort tvillingarnas död från sommarpratet för att jag inte kan prata om det. Tvärtom. För mig är det en händelse som redan är bearbetad och förbi. Sorgen ligger långt inbäddad i lager av tacksamhet. Och när Sigge sedan föddes, frisk och mullig, så fanns ingen orsak att hänga kvar i det gamla. Vi har idag två barn. Så som vi skulle ha.

Alla bearbetar sorg på olika sätt. Själv verkar jag vara väldigt rationell i sådana sammanhang. Det bekräftade även psykologen som jag rekommenderades att träffa då. Jag kan därför, på grund av min rationella sida, lätt uppfattas som känslokall och hård, vilket inte alltid är en tröst för någon som går igenom något liknande. För ovanlighetens skull väljer jag därför oftast att vara tyst när det handlar om död. 

Det som hände i december år 2013 – när det väl var bearbetat och förbi – har ändå resulterat i mer positivt än negativt i våra liv. Det låter konstigt, kanske provocerande, men det är sant. Och till alla vänner och bekanta därute vill jag säga att denna elefant inte behöver behandlas med silkesvantar utan gärna svarar på frågor, om sådana finns.

Med det sagt, så hoppas jag mitt sommarprat kan hjälpa någon därute att förverkliga en dröm. Vi hörs. Efter att jag vågat lyssna. 

 

E/S BRIDE

Om vi förra helgen avslutade semestern med dunder-bröllopsfest så har vi denna helg tagit det extremt lugnt. Två dagar först på sambons föräldrars stuga och på söndagen avslutade vi helgen men den årliga familjeträffen på mina morföräldrars stuga. Tjugotvå pers från min närmsta familj samlade på en brygga i strålande solsken. Nakna barnrumpor, bastu, grillkorv, bromsbett, rosé och fötterna i vattnet. Det är den dagen om året som jag känner mig som mest hemma. Underbara, kufiska familj.

Men tillbaka till bröllopet. Jag hade nämligen fått äran att inte endast vara inbjuden som gäst utan även att designa och sy brudens klänning.

Nu är det ju så att jag egentligen inte syr unika projekt då tiden inte räcker till men för familj och goda vänner vill och kommer jag alltid att ställa upp. Sedan var denna klänning inte till vem som helst, utan till min fina vän Ida. Hon hade provat mängder med klänningar, vilket jag rekommenderat henne att göra, men inte hitta något så avskalat, simpelt och bekvämt som hon tänkt sig. Förståeligt, med tanke på utbudet handlar mycket om korsetter och vida kjolar. Vackert det också, men inte det Ida var ute efter. Så trots pressad tidtabell lyckades vi tillsammans trolla ihop en klänning som passade just henne. Hela klänningen är elastisk och anpassar sig bra efter kropp. Inga korsetter. Inga dragkedjor. Inga kliande detaljer. Jag säger det sällan själv – hittar alltid små detaljfel som jag stör mig på – men jag tycker klänningen passade henne perfekt och det syntes att hon trivdes i den.  Det var nog den komplimangen under själva kvällen som jag upplevde som mest värdefull, att Ida själv trivdes så bra i klänningen, samt att andra upplevde den som väldigt Ida. 

Och vet ni, medan jag sydde denna brudklänning så insåg jag att jag saknar det. Handarbetet. Att klura på sömnadstekniska lösningar. Att skapa något unikt. Tillfredsställelsen då jag inser att problematiken med axelpartiet som drar snett kan lösas med infällda korsettskenor, eller att ett tunt tunt gummiband vid halsurringningen får kanten att sitta perfekt. Att uppnå perfektion så länge de olika momenten görs i rätt ordning. Jag drömmer i smyg om att göra en egen kollektion med brudklänningar i samma stil som Idas. Någon dag…

 

Själv bar jag en egen klänning, Nicolie Maxi Dress i färgen Petroleum (färgen finns tyvärr inte längre i sortimentet) och några av gästerna hade även mina klänningar viket fortfarande känns väldigt …mystiskt. Nästan skräckslagen förtjusning. Jag undrar om jag någonsin vänjer mig vid det, att se andra bära mina kläder. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska reagera och bete mig och det händer fortfarande att jag för en sekund inbillar mig att de bär dem för att vara snälla mot mig. Visst är hjärnan lite konstig.

Tack Ida för att vi fick vara med och fira er dag. Och tack för förtroendet.

 

 

Lärdomar från semestern

Jag har nu varit första dagarna tillbaka på jobb efter min semestervecka. Skulle ljuga om jag säger att det känns fantastisk. Jag har jobb-ångest som skaver i kroppen. Det var så himla najs att vara ledig med familjen. JESTAS så härliga dagar. Att bara vara. Ta en dag åt gången. Det andra som pinar är insikten att jag denna vecka inte kommer att hinna med allt jobb som borde göras. Jag har fortfarande för mycket på bordet, även om nätbutiken varit nedstängd i en vecka, och det är inte en trevlig utgångspunkt.

En vecka semester är kort men jag tog med mig några lärdomar från denna lilla semestervecka:

En vecka räcker inte. Ylläri. De första dagarna gick åt att svara på e-post och avsluta så många uppgifter som bara gick. Även fredag morgon åkte jag inte till jobbet för att sy klart en sista minute grej jag hade lovat. Så jag var med andra ord aldrig helt ledig. Nästa år ska jag därmed ha två, kanske tre, veckor semester – en vecka där jag jobbar på låg växel och avslutar jobb, för att sedan kunna njuta av en riktig semester.

Delegera bort e-posten. Jag hade tänkt att e-post är något jag kan sköta under ledigheten. Ni vet, svara ett mail här och där. Det är väl inte så svårt? Men icke. Min e-post blev som en tickande BOMB som jag inte ens vågade öppna. Varje gång jag läser ett mail så river nämligen arbetshjärnan igång och det kan ta flera timmar för mig att komma ner i varv igen. Jag har sedan en tid tillbaka stängt av notiser på e-posten – rekommenderar varmt – och nästa år ska jag delegera e-posten till min syster helt och hållet, vilket hon erbjöd sig att sköta redan i år men jag vågade inte riktigt.

Åk iväg men planera inte för mycket. Jag är en fixare och ser kontant problem, potential och to-do grejer i vårt hem. Det tar aldrig slut. Den bästa lösningen för att jag ska komma ur detta konstanta fixande är att i början av semestern inte vistas hemma, helt enkelt. Vi bestämde redan nu att första riktiga semesterveckan nästa år ska tillbringas utomlands. I år nöjde vi oss med Borgbacken på måndag och Mumindalen på fredag, men i ärlighetens namn tror jag både kidsen och vi tyckte det var roligast att fiska mörtar på stugan. De små planerna är ibland de bästa.

Skärgården är bäst. På tal om stugan – det är ute i skären, vid havet, som jag hittar lugn. Det är något magiskt med att blicka ut över vatten och veta att det separerar en från resten av värden. Mer tid vid havet, tack.

Tid övervinner pengar. Jag nämnde redan i tidigare inlägg att min semester är en ekonomisk fråga och då jag insåg att alternativet fanns att stänga ner nätbutiken helt – eftersom det är jag som avgör det – så blev det för mig egentligen endast en ekonomisk fråga. Men vad är pengar värt om man inte mår bra eller har tid att umgås med de man tycker om? Det kan var skäl att fråga sig vad man ska använda pengarna till. För mig blir det då lättare att ta svåra beslut.

Avsluta med egen tid. På lördagen trollade vi bort barnen (till barnvakter) och gick på bröllop, sambon och jag. Sedan njöt vi av en lång, slö söndag utan barn. Åt pizza och glass, strosade i butiker i vackra Fiskars och såg på film. Att avsluta semestern med tid på tu man hand, om så bara för en dag, var ultimat och något jag ska komma ihåg även till ett annat år.

Jag hoppas även du hunnit njuta av semester, och kanske lärt dig något av den?

För att det är jag som bestämmer – webshoppen stängs ner en vecka

”Semester, vadå semester? Som företagare har jag inte tid med sånt höhhö”. Frasen är högst antagligen bekant för dig, kanske till och med kommit från din egen mun?

Det är svårare att hålla semester som företagare. Det tänker jag inte stickar under stol med. Obligationer, kunder, löpande arbetsuppgifter som inte kan delegeras. Kanske det inte ens finns någon att delegera till, vilket är fallet för mig. Ändå har jag på senare tid börjat förakta ovan nämnda fras. Att jobba ett helt år utan ordentlig vilopaus är inget att sträva efter. Det är inget att stoltsera med. Snarare dumdristigt och ett tecken på misslyckad planering. Jag vill skapa ett hållbart företag på många plan, där det inte endast handlar om hållbara produkter utan även en hållbar arbetsmiljö. Semester är en del av den ekvationen.

Det är svårare att som företagare hålla semester. Men det är inte omöjligt och själv har jag valt en udda lösning för att möjliggöra en kort semester – nätbutiken stängs ner över min semestervecka. Aldrig tidigare hade jag tänkt tanken men när den sedan slog mig så var den lösningen självklar. Det är ju jag som bestämmer! Och brist på arbete råder inte. Tvärtom har jag en lång lista på sådant som fortfarande är ogjort. Men på det här viset behöver jag inte agera på beställningar som kommer in under veckan och inte heller stressa upp mig över den gigantiska arbetsmängd som skulle vänta efter semestern. Det är en ekonomisk svacka – ett bortfall på några tusen euro och någon semesterersättning har jag inte – men vad är pengar värt om man mår uselt? Jag älskar fortfarande att jobba men märker att hjärnan inte riktigt hänger med.

Från och med nu är E/S DESIGN nätbutiken därför tillfälligt stängd och jag avnjuter en veckas semester med familjen. Vi har väldigt få spikade planer, vilket är den bästa planen jag kan tänka mig. Attans vad härligt! 

 

80/20-regeln

 

Alla har vi hört att när man tar sig an något ska man satsa 100%. Ge sitt allt. Jag har varit sådan majoriteten av mitt liv. På senare år har jag insett att det är skillnad på att satsa 100% och att göra något perfekt. Perfektion tar en sällan någon vart eftersom det resulterar i att man inte kommer igång överhuvudtaget. Många har idéer om vad man borde göra. Det handlar om att agera också.

Perfektions-hysterin har därmed lättat för min egen del och jag tar saker mer med ro. Börjar någonstans. Förbättrar senare. Det låter enkelt men har inte varit en självklarhet för mig kan jag lova. Sedan lyssnade jag nyligen på ett You-tube klipp som även ifrågasätter teorin om att ge 100%. Erik Bergman, Svenk framgångsrik företagare, presenterade 80/20-regeln, även kallad paretoprincipen, vilket är helt nytt för mig. Jag rekommenderar att du lyssnar på videon som i korthet handlar om att 20% av din tid och energi ofta står för 80% av resultatet. Att ägna något 100% engagemang är därmed slöseri med tid och ger sällan märkbart bättre resultat.

Poletten föll ner för mig här.

Jag har ett konkret exempel på hur jag själv anammade denna regel då jag för några veckor sedan hade deadline för två korta presentations videon (inte ännu officiella projekt så återkommer där). Videon är något jag ALDRIG spelat in förr och ändå ville jag att resultatet skulle bli bra. Jag såg framför mig hur håret var fixat, kläderna noga utvalda, ljuset snyggt och hur jag pratade lugnt och sansat med självsäker blick rakt in i kameran. Inget flams. Gissa tre gånger varför jag aldrig kom till skott?

Det var måndag morgon när jag precis skulle hoppa in i bilen och åka till jobbet – iklädd träningskläder och håret på ändå – då slog det mig att videorna ska lämnas in samma dag. Jäklar. Pressad tidtabell. Jag rev med mig kameran och tänkte fan, jag satsar på det jag nyss lärt mig, 80/20-regeln. Det blir som det blir.

Håret var inte lockat men hittade torrshampo på jobbet. Kläderna definitivt inte genomtänkta men i ärlighetens namn tror jag inte någon hinner se att jag har Nike träningsbyxor på mig i en videosnutt på 27 sekunder, eller? Smink hade jag inte heller med mig men satte mig vid fönstret så att ljuset föll bra och tanten såg fräsch ut ändå. Och på fyra-fem försök lyckades jag filma in videorna och klarade till och med av att klippa dem själv med hjälp av datorns videoediterinsprogram som jag aldrig använt tidigare. Klappat och klart, levererat i tid. Passade på att fota några porträttbilder av bara farten.

Jag hade storslagna planer men satsade slutligen endast 20% av min tid och mitt engagemang och resultatet blev, vågar jag påstå, 80% av det jag hade föreställt mig. Det bästa av allt – det blev gjort. Jag fick fram det jag ville ha sagt och då spelar kläder, hår och ljus inte så himla stor roll, egentligen.

Jag har på känn att 80/20-regeln kommer att förändra mitt liv.