29

… och så var man 29 år. Tänka sig så åren går. Och jag har firat exakt här. Hemma i soffan. Ledig dag med barnen och bjöd in närmaste familjen på pasta och kaffe. Nästa år bli det ett större kalas.

Ålderskris? Nepp. Jag har det ganska jäkla najs. 

Produktionsfel 

Här har vi ett typiskt produktionsfel. Nämligen svärmors klänning som är väldigt ojämn i fållen – längst på sidorna, kortast mitt fram – och ett väldigt vanligt problem bland budetkläder. 

Varför blir det så? Jo, tyget töjer sig i hängande läge och oftast töjer det mer på ena ledet jämfört med det andra, beroende på trådriktningen i tyget. Det finns en enkel lösning på detta, nämligen att låta plagget hänga och töja sig i två dygn innan fållen jämnas ut. Men massproducerande fabriker har inte tid med sådant så plagget sys klart utan att få ”töja sig” och resultatet blir då ojämnt. Ibland kanske plagget inte har hängt alls utan levereras direkt till dig från fabrik och ser då jämt och fint ut men töjer sedan ut hemma i ditt klädskåp. Värt att tänka på nästa gång du köper klänning! 

Tunna tyger fållar jag med rullfåll. Det blir en diskret och snygg kant. 

Detta är även orsaken till att jag själv inte kan leverera en e/s design klänning på direkten. Sömnaden i sig går väldigt fort men klänningen (speciellt maxi versionerna med mycket tyg) måste få hänga i två dygn innan vi fixar till slutgiltiga längden. Inga undantag. Det är värt det i slutänden. 

Egentligen har svärmors klänning alltså inget produktionsfel utan detta är ett medvetet val av fabrikerna på grund av tidsbrist. Produktionsslarv. Inte okej. 

Att inte inspireras

Här ligger jag med benen i kors medan båda barnen sover. Hemma-dag, och jag har då som regel att vila när barnen gör det. Med milt våld ibland (vilandet alltså), eftersom det lätt kliar i fixar-fingrarna. 

Städandet kan jag ändå låta bli. Däremot finner jag det grymt svårt att stänga av hjärnan och inte inspireras eller tänka på jobb under dessa vilostunder, eller under lediga dagar överlag. Hjärnan snurrar hela tiden kring nya produkter, mail som ska besvaras, tygprover som ska skickas, ställen att fota och listor att uppdatera. Det tar aldrig slut. Jag älskar det, men hjärnan behöver också sin paus. Ibland undviker jag därför sociala medier och tidningar helt och hållet så att jag inte kan inspireras och planera och drömma iväg. I sovrummet har jag telefonen helt avstängd. Det är skönt.

Mitt mål nu under våren är att hålla företaget aktivt även om jag själv jobbar väldigt lite. Däremot lovade jag mig själv, otippat nog, redan för några månader sedan att företaget inte ska växa eller utvecklas särdeles mycket under denna tid då vi har nyfödd och en 2-åring hemma att ta hand om. Visst skulle det gå, men det skulle antagligen resultera i ett stycke sönderstressad morsa, två stycken olyckliga barn, en irriterad sambo och några kilo dåligt samvete. Ingen kiva soppa. Så jag lägger band på mig själv och sparar idéerna till sommaren. 

Nu under våren handlar det istället om att leverera de beställningar som kommer in – och vi kämpar för att hänga med jejejeje – och förbättra det som redan finns. Sy lager. Organisera studion. Finslipa modeller. Fota nya bilder. Uppdatera mönsterkonstruktioner. Gradera i olika storlekar och klippa ut i hållbart plast. Sådant som jag egentligen aldrig tar mig tiden att göra men som i slutänden gör jobbet så mycket effektivere. Med en praktikant i huset några dagar i veckan och Elena som jobbar varje måndag bli det dessutom extra mycket gjort.

Så medan jag ligger hemma i soffan syr duktiga Elena ihop randiga Nicolie klänningar i studion. Så kan det gå. Känns lite… mystiskt. Men ändå härligt. Och jag får lov att vänja mig, med tanke på drömmen om fler anställda

I väntan på mer tid för jobb… 

Barnkläder och loppis

Och så var det åter dags för barnloppiset i Ekenäs. Jag är på vippen att glömma bort det varje år. Tacksamt nog har jag familj som påminner mig. 

Vågar påstå att 90% av våra barns kläder kommer från diverse loppisar eller är ärvda av släktingar. Väldigt tacksamt. Några nya plagg har de såklart som de fått i present men själv köper jag extremt sällan nytt från butik eftersom det inte behövts. Det sköter i så fall sambon om i det här hushållet vilket är okay, så länge det sker med måtta (får bromsa honom ibland). 

Ekenäs barnloppiset är ett bra tillfälle att köpa kläder även på växten eftersom det finns så pass mycket försäljare på plats och utbudet därmed är stort. 

Eftersom lillebror får ärva Sigges kläder så undvek jag babykläderna. Men några plagg kunde jag inte låta blir.

Även om man köper allt på loppis går det att hålla sig till en viss stil. Jag köper endast det som jag personligen tycker ser fint ut. Sambon och jag har lite olika smak vad gäller barnkläder men så länge barnen inte har någon skillnad och det är jag som sköter inköpen så agerar jag diktator. 

Med organiserad förvaring är det lätt att plocka fram följande storlek då barnen växer. Lådor på hjul är fiffigt att förvara under sängen. 

Sigge diggar.

Lidl gjorde det igen 

Jag fyndade bästa byxan någonsin häromdagen – i Lidl. Sambon skäms jättejätte mycket. Jag är däremot löjligt nöjd. Så nöjd att jag köpte ett par till.

Säga vad man vill om Lidl, men kvalitetsmässigt kan jag inte klaga på deras textilprodukter. Det jag köpt tidigare från Lidl (alla mina trosor exempelvis) har klarat femtioelva tvättar och still going strong. 

Vad gäller dessa byxor så uppfyller de alla krav på min kvalitetslista, bortsett från ursprung/tillverkning och kanske känslovärde haha. Men eftersom jag inte ryms i mina vanliga brallor än så är dessa lysande just nu, med gummiband i ryggen och lite lösare passform. En skön men samtidigt snygg byxa att bära både hemma och på jobbet. Orkar inte glida omkring i håliga leggings mer.

Materialkomabinationen här är även väldigt bra eftersom polyestern är slitstark och inte skrynklar, viskos andas och bidrar med en mjuk känsla och så elastan som ser till att plagget inte tappar formen. Som jag nämnt tidigare är kombinationer av olika fibrer oftast bäst, så även i det här fallet. Skulle exempelvis inte viskosen finnas med skulle byxan upplevas som klibbig och svettig. Skulle däremot polyestern plockas bort hade byxan inte varit lika hållbar och skrynklat väldigt mycket. 

Extremt nöjd. Lidl-brallan, jag och barnen ska nu iväg på kalas. 

PS. Njuter lite av att sambon skäms. Är det månne friskt? 

PS2. Håret borde klippas. 

Randigt

I samarbete med e/s design

Min sminklösa nuna fick sig en omgång igår ändå och så fotade jag några bilder på nya randiga versionen av Nicolie dress. Är kär i denna version som är ultra-lätt i tyget och faller fint. 

För min del kommer denna att användas till vardags i sommar, med en stickad tröja eller läderjacka och låga skor. Randigt och mönstrat är så himla najs när man ammar eftersom diverse fläckar då inte syns så bra. Inte skrynklor heller  hehhe. På dessa bilder bär jag klänningen utan topp eller bh under men en tubtopp i samma material ingår så att man kan bära vanlig bh under om så önskas.

Ovan använder jag storlek S även om jag själv nog är närmare storlek M just nu, speciellt vid midjan. Så om ni funderar på storlekar så kan jag säga att de anpassar sig väldigt bra efter kroppen då midjebandet är elastiskt. Väljer man en större storlek rynkar sig tyget mer vid midjan. 

Bara det skulle bli liiiiite varmare så att vi kunde fota mer utomhus. 

Nicolie short dress i randigt finns nu i nätbutiken

Ytlig analys

Tack för responsen kring mina funderingar om smink, utseende och barn! Intressant att analysera dylika saker och att höra andras syn på det hela, och jag har märkt att det blir en hel del analyser nu när jag tillsammans med sambon ska försöka fostra fram två vettiga medmänniskor (många gånger slutar det med att man analyserar sig själv och sitt eget beteende, som nu). Och jag kom faktiskt fram till en slutsats.

Nämligen – att smink, kläder och utseende är en rolig bonus i vardagen, så länge de inte blir ett måste och nödvändigt ont som man inte klarar sig utan. Smink för min del får mig på bättre humör och då finns ingen orsak att skippa det helt och hållet då jag redan nu sminkar mig så pass sällan och lite. Men den dagen jag inte kan gå sminkfri till butiken utan att skämmas – då bör jag jobba med självkänslan, eftersom det är där problemet i så fall sitter. Inte i hur jag ser ut. Sedan handlar det ofta om hur man själv och andra människor är vana att se en. Min syster använder aldrig smink och det är inget konstigt med det. Inget man ens noterar. De veckor jag själv inte använt smink så känns det nästan konstigt att kleta på något sedan. Vanesak, antar jag.

Därför vill jag förmedla mina barn att det är okej att fixa till sig på sätt eller annat. Kläder. Smink. Hår. Man får tycka att det är roligt. Men det behövs inte, egentligen. 

Sigge får därmed fortsätta pensla med ”mammas färger” brevid mig vid spegeln, som många av er sa – för att det är roligt ibland.

Notera att detta är min slutsats. Man behöver absolut inte tycka som jag. 

H: icke sminkad idag. 

Ytligt eller okej?

”Mamma är sidu inte tillräckligt vacker och måste därför smeta kemikalier i ansiktet. Men du är fin som du är Sigge.”

Nä. Så sa jag nog inte i morse. Men vad ska jag säga till en 2-åring som ”också vill måla” då jag sminkar mig? Plötsligt blev hela utseende grejen så invecklad och jag började fundera var gränsen egentligen går. I vilken mån är det okay att justera sitt eget utseende? Vad hör till vett och etikett och när blir det osunt att värna om sitt utseende? Är det ytligt att jag jobbar med kläder?!

Jag har inte tänkt så mycket på det här tidigare – bara själv kunnat konstatera att mitt utseende inte längre påverkar mig så mycket som det gjorde för 4-5 år sedan (kan flika in att min sminkrutin idag tar ganska exakt 43 sekunder).  Jag antar att man till viss del växer ur sina noijor. Men jag har inte heller behövt förklara mig för någon. Ingen har tidigare funderat över vad jag kletar i fejset eller hur länge jag överväger mitt klädval om morgnarna. Nu plötsligt har vi en 2-åring som ifrågasätter och kommenterar allt. Smälter lite när han tittar på mig och säger ”fin klänning mamma”. Samtidigt är det ju en fras han hört via någon annan. Jag är mån om att ge komplimanger åt honom också ibland. Pojkar ska också få höra att de är fina. Men pojkar ska ändå inte sminka sig enligt ”idealsamhället”. Däremot hör det nästa till att kvinnor ska göra det. 

Att värna om sitt utseende är till viss del en skyldighet tycker jag, på samma sätt som man värnar om sitt beteende bland folk. Så har jag blivit lärd hemifrån. Då menar jag inte att man ska se ut på ett visst sätt utan mer att man har fräscha kläder som lämpar sig för tillfället och borstade tänder, typ. Men i vilket skede utseendet blir något som tar för mycket plats har jag inte koll på. Svårt att hitta en gräns. Vet bara att det för mig känns lite ”fel” att sminka mig då Sigge tittar på. Att locka håret har jag däremot inga problem med. Knasigt.

Sedan är det både intressant och småäckligt att mitt val av yrke är en av de ytligaste och smutsigaste branscherna i världen. Kläder. Å andra sidan kan jag argumentera för mitt eget koncept då det går ut på att konsumera mindre, producera etiskt,  älska och njuta av kroppen istället går att forma den till något ideal och inte minst att följa sina drömmar.

Så ja, jag känner att mitt val av yrke är något jag kommer att kunna förklara för Sigge även om det är en synnerligen ytlig bransch jag jobbar inom. Men det här med smink? Jag vet inte. Just nu låter jag honom låna en pensel och transparent puder och så får han kleta på bäst han vill. Är det okay? Kan man göra så? 

Tack fan är det snart sommar, ansiktet får lite färg och jag känner mig bekväm att skippa sminket helt och hållet. 

Men visst är det att skjuta på problemet…


Sommar och sminkfri.

Vad är viktigt – egentligen

Alltså jäklar. Man känner att man lever efter två dygn totalt förlamad av feber och mördande huvudvärk. Och så Stockholm-kaoset till på det. Orkar inte.

Jag har åkt på en bröstinflammation (troligtvis, är vid sjukhuset för mer prover som bäst)  vilket resulterade i sådan feber och huvudvärk som jag aldrig tidigare varit med om.  

Nåväl, vi kom iväg till läkare igår som proppade mig full med mediciner och så vände det. Men mer än en gång hann jag undra om det är något annat fel. Något större. Något allvarligt. Tänk tanken att inte finnas där för barnen. Jag får sån ångest av att bara tänka på det. 

Det är okay att jobba och dona och städa och fixa och angsta över räkningar men i ärligheten namn glömmer vi alldeles för ofta vad som är värt att prioritera. Vad som egentligen betyder något. Så kan vi alla ägna söndagen åt att kramas lite extra med dem vill håller kära. Njuta av att vara friska. Leva i nuet. Den där räkningshögen som tynger, mailet som borde skickas eller huset som borde städad –  det kan fan vänta. 

Idag firar vi vår älskade Sigge som fyllde 2 år i veckan. Nästan hela närmaste familjen samlas. Kunde inte komma lägligare ❤