Efter regn kommer solsken. Jag litar på det.

Att beskriva utmattningssymtom är svårt, eftersom det skiftar väldigt mycket från fysiska symtom till ångest och oro. Dessutom är det ohyggligt individuellt hur en person reagerar, vilka symtom som framträder när och antagligen även hur återhämtningen ter sig. Därför kommer jag att skriva i jag-form. Jag kan inte prata för någon annan.

När jag tippade över kanten för vad jag klarar av och blev sjuk chockades jag över hur kraftiga de fysiska symtomen var. Främst den brutala tröttheten – kunde lätt sova till mitt på dagen – men även trycket över bröstet och svårigheterna att andas. Det var dessa symtom som fick mig att förstå att något var fel. Att detta inte längre var rimligt. Till slut klarade jag inte av arbetsdagen överhuvudtaget. Allt eftersom har jag noterat fler symtom, sådant som inte riktig är normalt men på något sätt blivit vardag för mig det gångna året. Exempelvis att vakna i panik 2-3 gånger var natt i tron om att någon tagit våra barn. Att inte minnas vad vi gjort senaste helgen, eller inte veta huruvida jag ätit lunch eller inte. Glömt mycket. Blivit stressad av småsaker. Dödsångest. Asymmetri i ansiktet. Illamående. Dålig hy. Orolig mage… Sådant som jag vanligtvis inte lider av men som sakta smugit sig på. 

Alla fysiska symtom blev bättre med att sova och ta det lugnt, något jag faktiskt klarat av att göra. Aldrig tidigare har jag varit så tillfreds med att inte göra något alls. Praktiskt med julledigheter också. Då kunde jag ”förklä” mitt slappande i det. För mig är även det ett tecken på att jag inte riktigt är mig själv. Jag brukar bli uttråkad av lediga dagar. Vilandet gick och går alltså bra. Att få ångesten under kontroll var inte lika enkelt. 

För mig handlar allt detta inte om överdriven arbetsmängd eller en jäktig vardag. Tidigare år har jag haft högt tempo men corona-året har jag passat på att varva ner, eftersom jag känt av att kroppen inte är riktigt som den ska. Det handlar inte heller om att företaget skulle gå dåligt. Omsättningen sjönk som väntat med 25% (p.g.a. alla avbokade bröllop) men lustigt nog ökade ändå vinsten med drygt 30% jämfört med år 2019, eftersom jag lyckades skära ner vissa stora kostnader. Detta år hade jag mer vinst. Mer förvärvsinkomst. Mer kapitalinkomst. Det har gått åt rätt håll. Men allt handlar inte bara om siffror. 

Min utmattning och ångest har kommit av ovisshet. Av oro. Att inte kunna planera. Att inte veta. Jag tycker om struktur och planer. Det är alltid tungt att driva något eget men det här året har det varit extra svårt. Det har varit en stor oro över corona och vad den gör med världen. Också en stor oro för familjemedlemmar. Det fysiska jobbet kan jag pausa från genom att vara hemma. Hjärnan har jag inte kunnat pausa. Den skenar och vilar aldrig. Det, tror jag, är orsaken till min utmattning och därför kan jag inte bara vila mig frisk utan det krävs andra åtgärder. Andra planer.

Därför har jag bestämt att hela våren blir min återhämtningsperiod där den största orsaken till oro – mitt företag – läggs på paus. Nu när beslutet är taget känns det plötsligt pyttelitet och självklart, men strax innan var det det nästan otänkbart för mig att ”ge upp” och lägga mig platt. Jag var naiv och trodde att jag skulle kunna återgå till jobbet efter en månads vila, men det blev inte så jäkla bra. Grät floder och var nära en panikattack. Känslan att inte klara av det jag älskar mest knäckte mig. Det gör det fortfarande men jag har accepterat att det dröjer längre än några veckor att få tillbaka orken, ivern, passionen och tron på mig själv – allt sådant som behövs för att prestera bra som egenföretagare. Jag orkar inte vara duktig just nu. 

Min man sade något väldigt fiffigt då jag våndades som mest här hemma över att inte jobba med mitt eget det kommande halvåret.  Han sa: ”Du är 32 år. Du har massor med år kvar att jobba.” Han har så rätt. Varken epidemin eller min utmattning är något som kommer att varar för evigt. Förr eller senare repar vi oss. En annan vän skrev till mig att det endast är ambitiösa människor som är drivna och jobbar hårt som kör slut sig. Det tröstar, på något konstigt sätt. Det handlar inte om att vara svag. Det handlar om att prestera för mycket. 

Så vad händer nu? Jo, under våren kommer jag att jobba deltid som anställd, både vid secondhand butiken där jag redan jobbat några månader, samt återgå till ett för mig tidigare bekant jobb som eftisledare. En dag i veckan kommer jag att ägna åt min hobby, det vill säga att designa och sy och experimentera i tyger, dock utan pressen att något av det ska säljas. Min egen nätbutik kommer inte att vara min huvudinkomstkälla under våren, även om jag fortsätter jobba en del. Det känns konstigt, från att ha sålt produkter för 3000-4000 euro varje månad till nu så gott som noll, men samtidigt väldigt skönt. Jag kan låta realistisk och lättad just nu, men kan även erkänna att jag tidigare knappt vågade ta mig till studion, livrädd för att hamna i samma panikångest och trötthet som innan. Nu när pressen inte finns där så är jag inte längre rädd för mitt jobb (ja den meningen är absurd). 

Resten av tiden ska jag andas, sova, äta, vila, promenera. Återhämta mig helt. 

Jag mår faktiskt redan betydligt bättre, både fysiskt och mentalt. Jag äter melatonin som hjälper mig att somna djupare om kvällarna och vaknar inte lika ofta med panik i kroppen. Trycket över bröstet har äntligen släppt och jag är oftast glad, utan ångest, stundvis till och med nästan pigg. Jag klarar fortfarande inte av hård träning eller långa arbetsdagar – ångesten och trycket över bröstet kommer då tillbaka – men det är okej. Jag tränar i lugnare tempo och jobbar kortare dagar, försöker äta oftare och mer, tar mig tid att vara för mig själv och vilar ibland mitt på dagen. Pratar med vänner och umgås med barnen mer. Egentligen lever jag så som jag antagligen alltid borde leva. Det endas som sätter käppar i hjulet är ekonomin. 

Hittills har jag kunnat hantera ekonomin med besparingar – tacka vet jag fondbesparingar – och fram till sommaren ska det gå ihop. Som företagare har jag inte tillgång till en traditionell sjukdagspenning utan den beräknas på basen av Föpl-avgiften, vilket för min del blir några futtiga eurosar (jag pensionssparar på annat sätt). Jag har ändå vetat att det är så, så det är bara att acceptera läget. Ekonomi ska såklart inte gå före den egna hälsan, men det är en större orsak till oro än vad många vågar erkänna, tror jag. Därför vill jag lyfta fram det, att det oroat även mig. Jag kommer att gå back hela våren men med deltidsjobb klarar vi oss ett tag (familjens helhetsekonomi alltså, vi är ju två vuxna). Skulle det knipa säljer jag min lägenhet. 

I och med allt detta har jag fått bekräftat hur viktigt det är för mig att ha en plan både vad gäller jobb, ekonomi och vardag. Att flyta runt är kaaatastrof för mig. Nu när jag har en plan för våren så släpper  ångesten. Det är på något sätt befriande att få ge upp och inte vara duktig ett tag. Att ”bara” jobba med vanliga jobb. Inte överprestera. Inte fundera. När jag lyckats övertala mig själv om att det är okej att pausa så är mitt konstiga tillstånd inte längre lika svårt att hantera och jag vågar lita på att jag under våren kommer att bli mig själv helt och hållet igen. När sommaren närmar sig planerar jag om.

Snart har vi ju solsken. 

Och någon dag är jag tillbaka. 

 

4 reaktioner till “Vad hände sedan? Att repa sig från utmattning

  1. Vill bara kika in och skriva: Vad bra skriver!
    Ta hand om dig!
    Känner dig inte mer än via bloggen och instragram 😊. Men har följt dig flera år!

    Gilla

    1. Tack Cia! Vad fint att höra 🙌🏻 Det peppar med fina kommentarer i ryggen. Ska försöka uppdatera mer konsekvent framöver 👏🏻 /Elin

      Gilla

  2. Åh vilken mental resa du gjort, men modigt och garanterat rätt. Älskar att få ta del av dina tankegångar och din process! ❤ Kämpa Elin! Vi väntar ivrigt på den dagen när du orkar fullt ut igen, men den behöver inte ens komma snart. Vi orkar nog vänta!

    Gilla

    1. Tack fina Kugge för dina peppande och stöttande ord! 🙌🏻 Det blir ju inte alltid som man tänkt sig, men bra tillslut ändå. På sätt eller annat. Väldigt skönt nu att få återhämta sig över våren. Så ser vi vad som händer sedan ☺️ /Elin

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s