Vad hände sedan? Att repa sig från utmattning

Efter regn kommer solsken. Jag litar på det.

Att beskriva utmattningssymtom är svårt, eftersom det skiftar väldigt mycket från fysiska symtom till ångest och oro. Dessutom är det ohyggligt individuellt hur en person reagerar, vilka symtom som framträder när och antagligen även hur återhämtningen ter sig. Därför kommer jag att skriva i jag-form. Jag kan inte prata för någon annan.

När jag tippade över kanten för vad jag klarar av och blev sjuk chockades jag över hur kraftiga de fysiska symtomen var. Främst den brutala tröttheten – kunde lätt sova till mitt på dagen – men även trycket över bröstet och svårigheterna att andas. Det var dessa symtom som fick mig att förstå att något var fel. Att detta inte längre var rimligt. Till slut klarade jag inte av arbetsdagen överhuvudtaget. Allt eftersom har jag noterat fler symtom, sådant som inte riktig är normalt men på något sätt blivit vardag för mig det gångna året. Exempelvis att vakna i panik 2-3 gånger var natt i tron om att någon tagit våra barn. Att inte minnas vad vi gjort senaste helgen, eller inte veta huruvida jag ätit lunch eller inte. Glömt mycket. Blivit stressad av småsaker. Dödsångest. Asymmetri i ansiktet. Illamående. Dålig hy. Orolig mage… Sådant som jag vanligtvis inte lider av men som sakta smugit sig på. 

Alla fysiska symtom blev bättre med att sova och ta det lugnt, något jag faktiskt klarat av att göra. Aldrig tidigare har jag varit så tillfreds med att inte göra något alls. Praktiskt med julledigheter också. Då kunde jag ”förklä” mitt slappande i det. För mig är även det ett tecken på att jag inte riktigt är mig själv. Jag brukar bli uttråkad av lediga dagar. Vilandet gick alltså bra. Att få ångesten under kontroll var inte lika enkelt. 

För mig handlar det inte om överdriven arbetsmängd eller en jäktig vardag. Tidigare år har jag haft högt tempo men corona-året har jag passat på att varva ner, eftersom jag känt av att kroppen inte är riktigt som den ska. Det handlar inte heller om att företaget skulle gå dåligt. Omsättningen sjönk som väntat med 25% (p.g.a. alla avbokade bröllop) men lustigt nog ökade ändå vinsten med drygt 30% jämfört med år 2019, eftersom jag lyckades skära ner vissa stora kostnader. Detta år hade jag mer vinst. Mer förvärvsinkomst. Mer kapitalinkomst. Det har gått åt rätt håll. Men allt handlar inte bara om siffror. 

Min utmattning och ångest har kommit av ovisshet. Av oro. Att inte kunna planera. Att inte veta. Jag tycker om struktur och planer. Det är alltid tungt att driva något eget men det här året har det varit extra svårt. Det har varit en stor oro över corona och vad den gör med världen. Också en stor oro för familjemedlemmar. Det fysiska jobbet kan jag pausa från genom att vara hemma. Hjärnan har jag inte kunnat pausa. Den skenar och vilar aldrig. Det, tror jag, är orsaken till min utmattning och därför kan jag inte bara vila mig frisk utan det krävs andra åtgärder. Andra planer.

Därför har jag bestämt att hela våren blir min återhämtningsperiod där den största orsaken till oro – mitt företag – läggs på paus. Nu när beslutet är taget känns det plötsligt pyttelitet och självklart, men strax innan var det det nästan otänkbart för mig att ”ge upp” och lägga mig platt. Jag var naiv och trodde att jag skulle kunna återgå till jobbet efter en månads vila, men det blev inte så jäkla bra. Grät floder och var nära en panikattack. Känslan att inte klara av det jag älskar mest knäckte mig. Det gör det fortfarande men jag har accepterat att det dröjer längre än några veckor att få tillbaka orken, ivern, passionen och tron på mig själv – allt sådant som behövs för att prestera bra som egenföretagare. Jag orkar inte vara duktig just nu. 

Min man sade något väldigt fiffigt då jag våndades som mest här hemma över att inte jobba med mitt eget det kommande halvåret.  Han sa: ”Du är 32 år. Du har massor med år kvar att jobba.” Han har så rätt. Varken epidemin eller min utmattning är något som kommer att varar för evigt. Förr eller senare repar vi oss. En annan vän skrev till mig att det endast är ambitiösa människor som är drivna och jobbar hårt som kör slut sig. Det tröstar, på något konstigt sätt. Det handlar inte om att vara svag. Det handlar om att prestera för mycket. 

Så vad händer nu? Jo, under våren kommer jag att jobba deltid som anställd, både vid secondhand butiken där jag redan jobbat några månader, samt återgå till ett för mig tidigare bekant jobb som eftisledare. En dag i veckan kommer jag att ägna åt min hobby, det vill säga att designa och sy och experimentera i tyger, dock utan pressen att något av det ska säljas. Min egen nätbutik kommer inte att vara min huvudinkomstkälla under våren. Det känns konstigt, från att ha sålt produkter för 3000-4000 euro varje månad till noll, men samtidigt väldigt skönt. Jag kan låta realistisk och lättad just nu, men kan även erkänna att jag tidigare knappt vågade ta mig till studion, livrädd för att hamna i samma panikångest och trötthet som innan. Nu när pressen inte finns där så är jag inte längre rädd för mitt jobb (ja den meningen är absurd). 

Resten av tiden ska jag andas, sova, äta, vila, promenera. Återhämta mig helt. 

Jag mår faktiskt redan betydligt bättre, både fysiskt och mentalt. Jag äter melatonin som hjälper mig att somna djupare om kvällarna och vaknar inte lika ofta med panik i kroppen. Trycket över bröstet har äntligen släppt och jag är oftast glad, utan ångest, stundvis till och med nästan pigg. Jag klarar fortfarande inte av hård träning eller långa arbetsdagar – ångesten och trycket över bröstet kommer då tillbaka – men det är okej. Jag tränar i lugnare tempo och jobbar kortare dagar, försöker äta oftare och mer, tar mig tid att vara för mig själv och vilar ibland mitt på dagen. Pratar med vänner och umgås med barnen mer. Egentligen lever jag så som man alltid borde leva. Det endas som sätter käppar i hjulet är ekonomin. 

Hittills har jag kunnat hantera ekonomin med besparingar – tacka vet jag fondbesparingar – och fram till sommaren ska det gå ihop. Som företagare har jag inte tillgång till en traditionell sjukdagspenning utan den beräknas på basen av Föpl-avgiften, vilket blir tjohejsan. Jag har ändå vetat att det är så, så det är bara att acceptera läget. Ekonomi ska såklart inte gå före den egna hälsan, men det är en större orsak till oro än vad många vågar erkänna, tror jag. Därför vill jag lyfta fram det, att det oroat även mig. Jag kommer att gå back hela våren men med deltidsjobb klarar vi oss ett tag (familjens helhetsekonomi alltså, vi är ju två vuxna). Skulle det knipa säljer jag min lägenhet. 

I och med allt detta har jag fått bekräftat hur viktigt det är för mig att ha en plan både vad gäller jobb, ekonomi och vardag. Att flyta runt är kaaatastrof för mig. Nu när jag har en plan för våren så släpper även ångesten. Det är på något sätt befriande att få ge upp och inte vara duktig ett tag. Att ”bara” jobba med vanliga jobb. Inte överprestera. Inte fundera. När jag lyckats övertala mig själv om att det är okej att pausa så är mitt konstiga tillstånd inte längre lika svårt att hantera och jag vågar lita på att jag under våren kommer att bli mig själv helt och hållet igen. När sommaren närmar sig planerar jag om.

Snart har vi ju solsken. 

Och någon dag är jag tillbaka. 

 

När är man utmattad, egentligen?

Första onsdagen i december år 2020 är en dag jag kommer att minnas. Det var dagen då kroppen slutade lyda. Händerna fungerade inte. Hela ryggen värkte. Det spände i bröstet, mycket mer än vanligt. Det var ansträngande att andas. Jag kände panikångesten i kroppen och var nära på att explodera då min man sa de magiska orden: gå och lägg dig.

Det gjorde jag. Och klev knappt ur sängen på tre veckor.

Jag har länge haft på känn att min kropp är ur spel och till många vänner och bekanta, som jag vet att inte misstolkar mig, har jag till och med vågat erkänna att epidemin som råder i världen kom i rätt läge för mig. Jag behövde ett lugnare liv. Ändå tog det väldigt länge för mig att förstå, att min utmattning började för länge länge sedan.

Eftersom kortisolet verkar uppiggande är det vanligt att man i början av utmattningsfasen känner sig uppvarvad, kanske till och med euforisk.

mindler.se/utmattningssyndrom

 

Via Mindlers sidor lärde jag mig att första reaktionen på utmattning ofta är att man känner sig uppvarvad och euforisk på grund av kortisolet som frigörs. Det förklarar väldigt mycket, eftersom jag redan i maj år 2019 sökte mig till läkare, inte för utmattning utan tvärtom – jag var hyperenergisk. Sov väldigt lite, slarvade med maten, gick ner i vikt, hade ofta hjärtklappning, men orkade för tre personer. Jag var aldrig trött. ”Allmän känsla av att kroppen inte är som den brukar” står det blanda annat i läkarens utlåtande. Energi har jag alltid haft, men det finns gränser på vad som är normalt även för mig. Jag misstänkte fel i sköldkörteln men blodproverna och EKG visade inget så jag fortsatte leva i detta hyper-tillståndet i flera månader, tills epidemin bröt ut i mars och tvingade mig att vara hemma med barnen. Som tur.

Därefter har jag haft egentligen varenda symptom som finns på listorna för utmattning. Värk i kroppen var det som oroade mig mest under hösten, eftersom det kan vara ett tecken på Corona. Ett negativt test uteslöt det men värken kom och gick. Så även svårigheter att andas då trycket över bröstet vissa dagar var olidligt. Det kändes som om någon tagit ett stadigt grepp om mitt hjärta och släppte inte på hela dagen. Utan att egentligen reflektera över det så började jag andas väldigt ytligt. Djupa andetag gjorde ibland för ont. Ljudkänslighet, koncentrationssvårigheter, sömnproblem, mardrömmar, dödsångest … Illamående på morgnarna dök också upp från ingenstans. Så pass kraftigt att jag gjorde några graviditetstest. Alla negativa. Såklart. Jag förstår ju nu hur allt hänger ihop. Att kroppen försökte meddela mig något. Och så grande finale – den brutala tröttheten. Inte en cell i kroppen som orkar.

Trots ett lugnt år, trots epidemi, trots deltidsledig sommar, trots att jag för det mesta tycker mitt jobb är ohyggligt roligt, så har jag inte lyckats lära mig hur jag ska stänga av hjärnan och komma ner i varv. Jag vet nu att stress inte bara handlar om ett hektiskt schema och mycket att göra utan är ett fysiologiskt tillstånd som du också kan hamna i av att bara sitta i en soffa och tänka på fel saker. Oro. Ovisshet. Allt sådant skapar också stress i kroppen. Kortisol frigörs i överflöd vilket på lång sikt resulterar i störningar i HPA-axeln och dess reglering. Hormonerna kastas ur balans och kroppen återhämtning rämnar. Kaos.

Kroppen sade alltså ifrån efter långvarig påfrestning och jag landade i en situation där jag sov minst tio timmar i dygnet och ändå var – är – totalt slut, inte kan utföra mitt eget jobb ens i närheten av normalt och kan sitta i soffan och bara glo. Snudd på apatisk. Jag har alltid varit driven. Nu är jag inte det. Det är… konstigt. 

För första gången i livet tillåter jag min nu att bara vara. Vila. Inte planera. Jag kan fortfarande ta hand om mig själv och barnen. De utmattningssyndroms jag landat i är inte av värsta sort.  Jag är inte heller deprimerad. Det är ett helt annat tillstånd, ofta sammankopplat med utmattning har jag lärt mig, men inte nödvändigtvis. Jag kommer inte att fastna i detta, det är jag övertygad om, men jag har heller inte kontroll över när kroppen kommer att repa sig. Ovissheten är svårast att hantera. Jag är en planerare. 

Svaret på frågan då – när är man utmattad, egentligen? Det är svårt att sätta fingret på det och veta när man tippar över kanten för vad kroppen klarar av. Det handlar om en helhet som ska funka långsiktigt och jag tror det är väldigt individuellt. Jag är en energisk person. Det är inget fel med det. Mycket handlar snarare om att lära sig bra återhämtning, vilket är något jag har misskött katastrofalt under en lång tid. Småsaker. Som att äta lunch, ta en promenad, andas djupt – varje dag. Med bra återhämtning klarar kroppen extremt hög belastning. Det sjuka är ju att jag trivs med att leva på kanten.

Ett exakt svar har jag alltså inte. Men något är jag åtminstone säker på: oftast vet man lite för sent.

Så ta hand om dig. Jag inleder det nya året med att… sova.

Bra information om utmattningssyndrom:

 

 

Det nya konceptet och Helena

Förändring är svårt. De flest av oss påstår att vi vill ha förändring. På jobbet , i relationen, hälsa… Men när det väl kommer till kritan – till och med när förändringen serveras framför oss på ett silverfat – så är den fruktansvärt svårt att ta till sig. Jag är inget undantag. Det är med gigantiska hästkrafter och en stor skopa ångest som jag utvecklat det nya konceptet för mitt företag. Nu när det klubbats igenom, när flera av mina tidigare produkter har avslutats (ångest ångest) och det nya konceptet är på gång så känns det helt rätt men samtidigt nervigt, nytt och lite oklart. Jag prövar mig fram, helt enkelt.

Det finns två orsaker huvudsakliga till att e/s design konceptet förändras, båda vilka jag nämnt tidigare.

  1. Jag har ständigt lite mer beställningar än jag klarar av.
  2. Jag trivs inte med kvantitet.

Det är kanske lite av ett lyxproblem att ha mer beställningar än vad jag klarar av, kan man tycka. Trots det når intäkterna ändå inte till den nivå jag vill. Mycket jobb borde generera mycket intäkter. Visst gör det det även för mig men någonstans i mitten brister det och den extra arbetsbördan, utöver 40 timmars veckan, är inte lönsam. Kostnaderna skenar även iväg i form av förhastade, kortsiktiga beslut, många materialbeställningar och slarv. Yepp, jag gör mera fel då jag är stressad. Det vill jag förändra. Jag älskar att jobba och det är till stor del en hobby som får flyta in i vardagen – jag sitter gärna och editerar produktbilder på kvällen medan manen kollar någon serier – men alla arbetstid bör vara värdefull och generera något.

Sedan har vi det här med kvantiteten. Jag trodde att det skulle vara härligt att kunna gömma sig bakom en nätbutik och ”team e/s design”. Att inte vara i personlig kontakt till kunden. Jag hade fel. Jag tycker det är väldigt obekvämt att leverera produkter till en människa jag inte vet något om. Till viss mån är detta något jag behöver vänja mig vid, såklart, men jag vill även ha en närmare kontakt till mina kunder. Veta vem hon är, vad hon gör och på vilket sätt jag bäst kan underlätta hennes vardag. Hellre färre och bättre än många, både vad gäller produkter och kunder. Jag vill veta vem du är. Om jag sedan designar och tillverkar produkter som jag personligen älskar så är det inte ett problem för mig att vara ansiktet utåt för mina egna produkter. Det har jag märkt av erfarenhet. 

Idealkunden just nu då? Hon heter Helena, är 37 år. Jobbar som avdelningschef på en bank sedan några år tillbaka. Hon har två barn i skolålder. Helena är intresserad av kläder men att bolla karriär med familj innebär en del kompromisser. Att strosa i butiker är någon som hon prioriterat bort och Helena köper därför ofta kläder från samma butiker om och om igen, helst flera kompletta outfits åt gången. Inte sällan samma modell i flera färger. Helena klär sig inte i trender, men gärna modernt och gillar det lilla extra i plaggen. En speciell skärning, någon intressant detalj eller en ovanlig färg. Bekvämlighet går dock alltid före utseende och Helena lämnar gärna in kläder till skräddare för att justeras eller lappas…

Jag skulle kunna fortsätta beskriva Helena i detalj, men jag tror du får en uppfattning om vem jag har i tankarna. Observera dock, att när jag beskriver min ideal kund så handlar det inte om att alla ska vara en Helena. Såklart. Jag är själv ingen Helena! Mina barn är små och jag jobbar definitivt inte på bank och behöver inte heller klä mig representativt på jobbet (ensam med mina leggings i studion hehhe). Det handlar inte om att utesluta alla som inte är Helena men tanken på Helena hjälper mig inför varje beslut, att välja bland alla tusen alternativ. För tro mig, dom är oändliga. Det finns lika mycket önskemål som det finns människor på planeten och försöker jag vara alla till lags så blir det äggröra av alltihop. Allt från färgval till material och produktfotografering, inpackning och leverans, och allt där emellan, påverkas av tanken på Helena.

Jag vill förmedla att det är jag, en designer och sömmerska, som står bakom e/s design och inte en kedja med produktion utomlands. Jag vill att kunderna ska känna mig och vise versa. Därför är det mitt fejs man nu ser på startsidan.

Det nya koncepter handlar om att leverera kvalitativa produkter till kunder som behöver representativ klädsel i sitt jobb, uppskattar inhemsk design och värderar god service. Kort och gott. Produkten är självklart i fokus, men tjänsterna omkring kommer att ta allt större plats.

Jag är utbildad sömmerska och tillverkar alla produkter personligen. Det är unikt i dagens läge, och något jag vill utnyttja mer. Därför kommer jag att satsa mer på måttanpassade plagg, det vill säga att varje plagg kan och skall korrigeras enligt kunden kropp och önskemål. Mitt jobb är avslutat först sedan då standard storleken har provats och en måttanpassad version har skickats till kunden. Helena uppskattar att jag kan besöka henne på jobbet där vi tillsammans provar nya modeller, färger och noterar vad som behöver korrigeras. Hon uppskattar även att plaggen levereras hem till dörren eller till kontoret.

Det nya koncepter handlar om att leverera kvalitativa produkter till kunder som behöver representativ klädsel i sitt jobb, uppskattar inhemsk design och värderar god service.

I det stora hela så jämför jag mig nu med en privat tandläkare. Mer än gärna hjälper jag alla som hör av sig – inte med tandvärk utan med kläder såklart – men ibland har tandläkaren fullt och kan inte åta sig nya kunder. Det skulle innebära att de existerande kundernas service skulle lida, vilket jag inte vill. Min egen kapacitet får sätta begränsningar och jag vill just nu inte att teamet växer.

Om jag tillåter mig själv att gå händelserna lite i förväg med en utopi jag fantiserar om, så är det att om fem år jobba med endast samma kunder om och om igen, bestående av 35-40 kvinnor runtom i landet. Kvinnor som jag lär känna. Som känner mig. En ömsesidig förståelse och en möjlighet att skapa kläder tillsammans som passar just dem. Drömmen.

Så känns det i magen just nu. Arbetsivern som smyger sig på tyder på att det är rätt. Vem vet om jag tänker likadant om fem år, men det tar vi då. Det viktigaste är att jag ser fram emot måndagar igen. Faaaaantastiskt! 

Maya Dress – plåstret är av

Detta inlägg är reklam för mitt eget företag e/s design.


Ibland bör saker och ting göras i fel ordning för att överhuvudtaget bli av. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om det nya e/s design konceptet och uppdatera hela nätbutiken innan någon ny produkt lanseras, men äh. Nu tryckte jag på publicera ändå. Som obotlig perfektionist har jag övat på att vara ”färdig tidigare”. Småfixandet med detaljer tar ändå aldrig slut.

Maya Dress

Jag är därmed stolt att få presentera Maya Dress. Ta-daaaa! Först ut av tre nya produkter. Idén med Maya klänningen var att skapa ett plagg med ärm där silhuetten kan justeras för att passa både kropp och tillfälle. Jag är knappast den enda som växlar väldigt mycket i storlek, från morgon till kväll? Kasta på en middag därtill så ser jag ibland ut att var i femte månaden. Inget fel med det, egentligen, men en tight klänning är kanske inte det man har lust med just då. Maya klänningen kan varieras från tight passform till lösare med hjälp av bältet som sytts in i sidorna (modellen i sig är lös passform). Jag kunde inte bestämma mig gällande halshålsurringning så det blev både och – klänningen är vändbar. Min förkärlek för multifunktionella plagg sitter i märker jag och kommer antagligen så att göra även längre fram, till stor del.

Gratis materialprover kan beställas via nätbutiken.

Material

Tyget förtjänar ett helt inlägg i sig. Det är en fantastisk kvalitet som jag hittade på senaste tygmässan, bestående av cellulosa fibrer (53% kupro, 47% viskos), som har aningen glans men inte för mycket. Tyget faller väldigt vackert trots att det är lite grövre än traditionell viskos (håller därmed även bättre), tål maskintvätt och det viktigaste – andas. Verkligen glad över att ha hittat denna kvalitet och färgskalan består av drygt 30 färger så flera färgalternative är på kommande. Enda minuset jag kan nämna är att det skrynklar en aning, vilket så gott som alla naturmaterial gör, och kryper 3% i tvätt. Även det nästan oundvikligt, men något jag är viktig med att nämna för kund. Är du intresserad av tyget? Gratis tygprover kan beställas via min nätbutik här (länk).

Pris

Sedan har vi det här med priset ……….. Det som får det att krypa lite i kroppen på mig. Prisnivån på de nya produkterna är högre. Yep. Så är det. Och det gör mig en smula obekväm, samtidigt som jag vet att detta är det som krävs för att jag ska nå mitt mål om en harmonisk arbetsplats. Sedan två år tillbaka har jag nästan ständigt haft för mycket att göra, för många kunder, vilket ändå inte genererat det jag önskat i intäkter. Det här med pris är en seg soppa, men jag följer nu en kalkyl jag utvecklat på Excel, knackar in siffrorna utan att blanda in känslor och trycker på publicera. Det känns fruktansvärt. Men efter ett tag ändå rätt. Det är hantverk jag sysslar med och en unik tjänst jag erbjuder.

Måttanpassat

Där har vi den sista stora pusselbiten vad gäller mina nya produkter. Alla produkter kan måttanpassas – inte endast längd utan alla mått – utan extra kostnad. Detta är något jag vill satsa mer på eftersom det är en unik tjänst ingen annan erbjuder i Finland, så vitt jag vet. Jag har möjlighet att göra det då jag tillverkar alla plagg personligen. Med andra ord är mitt jobb inte klart då produkten levererats till kunden, utan klart först sedan då kunden fått sitt måttanpassade plagg. Men mer om det då jag berättar om det nya konceptet.

Maya Dress finns alltså nu tillgängligt i tre olika längder och två olika färger. Det känns som att jag rivit av ett gigantiskt plåster från pannan. En smula smärtsamt men befriande när det nu är gjort. Nästa viktiga steg är att fota klänningarna även på en annan kroppstyp i större storlek, vilket jag kommer att göra med alla produkter. Sedan ska även flera färger köpas in men jisses vad svårt det är att välja. Kanske du kan hjälpa mig? Får återkomma med en omröstning.

Tills dess jobbar jag hemifrån soffan med en snorig Charlie. Bilder på Maya blouse editeras som bäst. Snart redo!

Maya Dress hittas här.


Detta inlägg är reklam för mitt eget företag e/s design.

Jag är företagare av egoistiska orsaker

Det är så länge sedan jag skrivit blogg att jag inte kom ihåg lösenordet till inloggningen. Nåväl. Lösenordet är återställt. Dags att komma igång igen!

I skrivandets stund sitter jag vid det gamla träbordet i studion och väntar på att systemkameran ska ladda. Min lilla fotostudio är riggad, lamporna på plats, håret lockat, de nya plaggen ångade och redo… I helgen är det tänkt att mitt nya koncept med de första nya produkterna ska lanseras. Jag är skiträdd.

En hel sommar har sörplat förbi, med epidemier och allt vad det innebär. Jag har haft en fenomenal sommar ändå på många sätt, om man får säga så. Jag trivs bra i det isolerade livet och den här sommaren har gett utrymme att tänka, känna och agera därefter. Jag har landat i så mycket nytt att jag inte ens kommer ihåg vad min ursprungliga åsikt eller tanke egentligen var? Jag antar att det är så man utvecklas.

Vi hoppas över sommaren och går direkt in på mitt jobb och det nya koncept jag ruvar på. Ja jag skriver ”ruvar” eftersom jag tror att konceptet alltid kommer att leva och utvecklas, mer eller mindre, i takt med att världen gör det. Men mer om detta koncept kommer senare. Det jag vill klargöra först, både för dig och mig själv, är något annat. En stor insikt som kommer bli mitt mantra för det kommande året. Ett inte så charmigt sådant, men viktigt.

Jag är företagare av egoistiska orsaker. Mitt huvudsakliga mål i livet är inte att hjälpa andra.

Som sagt, inte så charmigt. Men sant. Vad betyder detta? Jo, det finns väldigt mycket människor som menar att deras syfte i livet är att hjälpa andra. Det är fint. Nej det är fantastiskt! Insikten är dock att jag inte är en av dem. I så fall hade jag jobbat med något helt annat. Antagligen inom vård eller något annat inom den sociala sektorn. Så vad är då syftet med mitt företagande? Att hjälpa andra finns definitivt med på listan, men inte högst upp. Prioriteringarna för mig ser ut enligt följande:

  1. Få utlopp för min kreativitet och jobba med en hobby
  2. Anpassa jobbet efter familjelivet
  3. Jobba med något som hjälper andra

Orsaken till att detta är så viktigt att veta, är att det många gånger förklarar mitt agerande. Jag vill, lik som de flesta människor, behaga andra. Vara till lags. Göra människor nöjda och glada. Det är inget fel med det, men det blir problematiskt om detta behagande trampar över alla andra prioriteringar, vilket det tyvärr gjort allt för många gånger. Min prioritet är att få jobba med något kreativt som jag älskar, på ett sätt som passar väl ihop med familjelivet. Jag strävar inte efter tolv timmars arbetsdagar. Inte heller miljoner på kontot. Eller tusentals kunder. För mig finns det ingen prestige i det. Jag vill leva ett najs liv och då unnar jag mig att sätta mitt skapande och min familj först. 

Första gången jag tänkte denna tanken blev jag lite svettig och kände mig dålig. ”Kunden först” heter det ju inom försäljning. Ska jag alls jobba med försäljning då? Nu har tanken landat och jag är okej med den. Jag är okej med mina prioriteringar och övertygad om att det går att åstadkomma alla tre punkter samtidigt.

Den största förändringen som behövs för att kunna leva enligt dessa prioriteringar är färre antal kunder. Ja du läste rätt, färre. Inte fler. I en värld där kvantitet styr så kommer jag att satsa på färre och kvalitet istället. Bättre kvalitet på jobbet. Mer tid över till att verkligen lyssna på kunden, lära känna henne och leverera det hen är ute efter. Mer tid till andra spännande projekt som faller i min famn. Slutligen även mer tid att vara ledig och ta hand om mig själv, kidsen och huset. Allt detta hänger ihop med mitt nya koncept.

Maya dress under utveckling – den första produkten inom det nya konceptet. 

BLOGGEN ÄR FÖR DIG

Om företagandet är egoistiskt så kan jag däremot med handen på hjärtat säga att denna blogg är främst till för dig. Att hjälpa dig att våga. Att känna igen dig. Att inspireras. Att må bättre och ta det där obekväma steget mot det du vill. Jag skriver för dig, och bjussar därför öppet om det som skaver. Så säg till om det är något specifikt du vill läsa, nu när jag äntligen kommit igång igen.

Kram: din egoistiska blogg-slav. 

 

 

Flera ben att stå på och bra timing

Ensam i en gigantisk skolbyggnad. Långt före COVID19 bröt ut hade jag tackat ja till att undervisa vuxenstuderande i mönsterkonstruktion vid Axxell/modelinjen. Två kvällar i veckan i drygt en månads tid, vilket betyder att jag ändå kan sköta mitt vanliga jobb parallellt. 

Utöver min egen kärnverksamhet, alltså e/s design nätbutiken, så har jag märkt att det är fiffigt att ha några andra ben att stå på under året. Omväxling förnöjer, brukar man säga och jag behöver definitivt paus från mina egna idéer ibland. Jag är ändå numer noga med vilka projekt jag åtar mig eftersom det ibland blivit för mycket sådana. Föreläsningar har jag exempelvis skippat helt och hållet tills vidare. Kriterierna för att jag ska nappa på ett projekt är att det ska vara A) lönsamt (ekonomiskt), B) lärorikt och/eller C) roligt. Minst två av tre punkter bör uppfyllas och mönsterkonstruktion vid Axxell uppfyller alla tre. 

Kursen sköts undantagsvis på distans, vilket egentligen gynnar mig eftersom jag annars hade varit tvungen att köra till Esbo varje lektionstillfälle. Istället fick jag en snabbskolning av Peter vid Axxell i att använda video verktyget TEAMS, rita på elektronisk white board och dela min skärm med kursdeltagarna, och kan därför undervisa på distans från Axxells utrymmen här i Karis. Ensam i en gigantisk skolbyggnad, där lamporna automatiskt släcks då jag inte rör på mig tillräckligt. Kusligt, men ohyggligt smidigt! Dessutom hade jag nu orsak att scanna mitt material och ladda upp det i molnet där det är i tryggt förvar. Jag har även blivit duktigare på att rita mönster i vektorprogrammet Corel Draw. Där ser man, alltid lär mig sig något nytt genom att lära andra. 

Ensam i klassrummet med kursdeltagarna i skärmen. 

Jag tror att dylika undervisningsmetoder kommer att användas allt mer i framtiden och jag kan inget annat än konstatera att hela denna epidemi – trots att jag såklart önskar att den inte existerat – för min egen del har väldigt bra timing. Eller så är det jag som ser möjligheter i situationen? Högst troligt både och. 

 

Därför avvecklar jag min bäst säljande produkt

Det är läge för stora och modiga beslut just nu och idag förverkligar jag ett av dem. Min bästsäljande produkt i E/S DESIGN sortimentet kommer att avslutas. Efter våren räknar jag med att inte tillverka den överhuvudtaget mer. Jag säger så småningom tack och adjö till Nicolie dress, både maxi, midi och short versionen.

Man kan tycka att det är ett väldigt konstigt beslut med tanke på att denna klänning har hämtat in mest pengar till mitt företag sedan start. Den har egentligen utgjort grunden för hela verksamheten, ”multifunktionella kvinnokläder”. Allt började med denna modell. Ändå känner jag att det är läge att gå vidare och kommer kortfattat att berätta varför (den långa versionen skulle antagligen ta ett halvår för mig att skriva ner).

Jag vill poängtera att detta inlägg inte handlar om att ursäkta mig på något vis. Det är upp till mig vilka produkter jag säljer och jag har egentligen ingen skyldighet att ge en förklaring. Jag försöker inte heller skapa en ”hype” för att sälja fler produkter. Detta är inget PR-trick. Jag tänker inte lova något, men min tanke är att avsluta produkten permanent och jag tror alla förstår varför efter detta inlägg. Orsaken till att jag ändå delar med mig här är ett försök att sprida information och därmed en större förståelse. Sedan jag började jobba med att producera och sälja produkter så har jag insett hur många problem och beslut det ligger bakom en produkt och att helheten kan vara mycket mer komplex än vad det ser ut på ytan. 

Så vi kör – min bästsäljande produkt kommer att avslutas för att…

Sedan start har jag haft problem med material till denna produkt. Volymen i plagget ställer höga krav på kvaliteten i tyget, som måste klara av tyngden både i användning och vid tvätt. I det här fallet har det visat sig att materialet är väldig inkonsekvent. Jag kvalitetstestar varenda färg skilt för sig. Det vill säga syr en klänning, tvättar upprepade gånger och kontrollerar så passformen bibehålls och att ytan på tyget inte nöts mer än vad som kan anses vara lämpligt. Sagt och gjort. Allt har sett bra ut (det har det inte alltid gjort. En gång för flera år sedan då jag böt leverantör och allt var katastrof. Tygerna hade hål och färgerna var inte ens samma som på färgkartan. Men den biten – och leverantören –  vill jag helst glömma). Trots att jag använt samma leverantör i ett par år nu, och även testar färgerna var för sig, så har det ändå påträffats några avvikelser i kvaliteten där tyget exempelvisa noppar snabbare eller beter sig annorlunda i tvätt, krymper ojämnt eller på något annat vis inte beter sig som det brukar. För mig är det mentalt påfrestande att inte vara säker. Att inte kunna lita på ett material som jag redan testat. Det håller mig vaken om nätterna och för min egen sinnesro så kommer jag inte att använda detta tyg i sortimentet längre – alls – även om det 99% av gångerna funkar felfritt. 

Foto taget i Mallorca år 2016, gravid med Charlie. 

Sedan kan jag även tillägga att det går åt väldigt mycket tyg till denna klänningsmodell – över fem meter till maxi versionen – vilket såklart blir en stor kostnad att både producera och även ha i lager. Det är inte avgörande, men påverkar lönsamheten. Jag har utvecklat en Excel kalkyl där jag snabbt kan räkna ut ett ungefärligt försäljningspris på en produkt, baserat på material och tillverkning i tid samt alla övriga kostnader omkring, både fasta och rörliga kostnader. Nicolie maxi klänningen borde höjas i pris för att vara ordentligt lönsam enligt denna kalkyl, men på grund av ovannämnd osäkerhet med material så känner jag mig inte bekväm med att höja priset. Jag vill vara säker på att jag leverera något bra innan jag tar mer betalt. 

Ytterligare ett problem med material har varit försenade leveranser. Tyget kommer från Turkiet, via en grossist, och det har lite för många gånger hänt att min beställning glömts bort eller av oförklarliga orsaker blivit väldigt försenad. Även stulen på väg till Finland, sägs det, två gånger… Det är svårt för mig att leverera produkter i tid till mina egna kunder när materialbeställningar jag gjort levereras fem veckor försenat. En negativ dominoeffekt. Under textilmässan i Helsingfors tidigare i år hittade jag två agenter att samarbeta med, vilket betyder att tygerna levereras till mig direkt från fabrik. Inga mellanhänder. Det blir en betydligt snabbare och mer transparent kedja då jag vet exakt varifrån tygerna kommer (yess, info om vilka fabriker jag använder ska läggas till på min hemsidor så småningom) och min plan är att övergå helt och hållet till det sortiment som agenterna representerar. 

Att jobba i trikå är tacksamt, eftersom materialet anpassar sig efter kroppen väldigt bra. Det var därför ett fiffigt material att börja jobba med vad gäller kläder. Trikå i stora volymer är dock väldigt svårt att sköta. Tvätt och skötsel av Nicolie produkterna är inte lätt (många missar exempelvis att klänningen tack vare sin tyngd ska plantorkas för att inte töja ut) och jag vill hellre leverera produkter som åldras vackert och är lätta att sköta. 

Sedan får jag även snopet erkänna något som jag länge vetat men inte velat erkänna ens för mig själv –  Nicole klänningen representerar egentligen inte mitt eget personliga formspråk, och har så aldrig gjort. Jag använder väldigt sällan klänningen själv eftersom den inte är jag. Jag tycker fortfarande att modellen är väldigt vacker på andra, även på mig, men jag känner mig inte hemma i den. Om jag vore en duktig entreprenör så hade jag struntat i den biten och fortsatt sälja sådant som andra vill ha, men jag är nog mer av en kreatör. För att finna glädje i det jag gör och orka jobba vidare så måste jag själv tycka om det jag skapar, starkt tro på det och själv vilja bära det. Nicolie klänningen har lärt mig det, och jag kommer även i fortsättningen att tacksamt ta emot tips och idéer av andra men jag kommer att lita på min magkänsla och egna intuition mer. De sviker mig sällan. 

Sist men inte minst, så finns det många andra företag som hakat på idén med multifunktionella maxiklänningar. Bymalina, Bubbleroom, Mert Otsamo… De multifunktionella klänningarna dyker upp lite varstans. 

Det handlar alltså inte om att Nicolie klänningen vore en dålig produkt. Tvärtom, så har den varit fenomenal på många vis och tjänar ett väldigt bra syfte än idag. Men det handlar om så mycket annat omkring själva produkten. Min första tanke var att ersätta tyget med en ny kvalitet från Italien. Jag kom så långt att jag sydde prover, sedan bröt Corona ut, Italienska fabrikerna stängde och …. Nä. Det kändes på något vis som sista tecknet att det är läge för mig att gå vidare. Så jag lämnar multifunktionen bakom mig, lägger trikån på hyllan för ett tag och tar ny fart. Ny affärsplan. Nya produkter. Till och med ny målgrupp.

Skål för det! 

Nicolie klänningarna säljs via e/s design nätbutiken så länge tyglagret räcker. (Länken utgör reklam för mitt eget företag). Det går självklart även att höra av sig till mig via mail med eventuella frågor elin@esdesign.fi. 

 

Mot nya tider. 

 

 

 

 

 

 

 

I krisen finner jag lugnet

Jag har inte skrivit på ett tag även om jag velat. Kanske för att jag inte riktigt vågat. Vi lever i tider just nu där det kastas mycket kritik och hat omkring överallt. Det är inget konstigt. Rädsla och ovisshet tar sig uttryck på olika sätt och det är fullt förståeligt att många saker upplevs som banala i jämförelse med kris och död. Vissa vänder sig till hat, andra till humor. Själv hör jag till den senare. Jag tänker ändå lägga privatlivet och de känslorna åt sidan och hålla mig till ämnet jag främst skrivit om här – företagandet ur mitt eget perspektiv.

Alla lider mer eller mindre både fysiskt och ekonomiskt nu. Även mitt förteg. För att uppnå mina omsättningsmål, och överhuvudtaget kunna lyfta någon lön, borde jag dra in ungefär 5000 € i månaden. Början på året har sett bra ut. Men sedan PANG. Allt står still. Det säger sig självt att läget inte är lysande och jag borde kanske vara vansinnigt orolig. Men vet ni, på något konstigt vänster så är jag inte det. Mitt i denna kaotiska världskris så finner jag lugn. Kanske just för att mina problem är väldigt små. Några tusenlappar hit och dit spelar sist och slutligen inte så väldigt stor roll. Jag vet att det finns företag som mister miljonbelopp just nu. Jag lider med dem, men är inte en av dem. Istället ser jag denna ovissa tid som en möjlighet för mig att förverkliga allt det jag inte hunnit med. Att starta om från ett städat, desinficerat bord. Det är nu jag vågar ta drastiska beslut. 

Jag söker de stöd som finns att få och har ett nätverk som kan hjälpa mig vid behov. Bankerna gör ett jäkla hästjobb just nu och jag är imponerad av deras tillmötesgående inställning och snabba tempo. Barnvaktandet är som att lägga pussel – det kräver ansträngning men det går. Arbetstiderna spretar men vi är ändå mycket tillsammans. Det känns som om min lilla värld är ett team där alla vill hjälpa varan. Det är väldigt vackert. 

Jag är orolig men inte rädd. Jag är på min vakt men lugn. Det kommer något positivt ur detta. Det är jag säker på. Livet går vidare, på ett nytt sätt. Så även E/S DESIGN. 

Foto: Rebecka Hägert