Barnen vilar och min man är på arbetsresa. Han har varit borta sedan torsdagen så det är jag och barnen på tre man hand hela helgen. Just nu är det dock endast jag. Soffan. Datorn. En påse nötter. Själv. Detta är bland det bästa jag vet.
Jag ska bjuda på ett erkännande – jag har aldrig riktigt kunnat relatera när kvinnor saknar sina män då de är borta. ”Längtar ihjäl sig”. Jag ska inte använda ordet aldrig eftersom det nog någon gång hänt, kanske, men det är extremt sällan jag ägnar tid åt att saknar Johan då han är borta. Så har det alltid varit. Det här är något jag hållit för mig själv i alla dessa år eftersom det i andras öron, förståeligt nog, kan uppfattas som att allt inte står rätt till. Länge uppfattade jag det själv som en negativ egenskap hos mig, att inte sakna, och det i sin tur gav mig dåligt samvete.
Sedan vi fick barn märkte jag dock samma tendenser – jag saknar sällan barnen då vi är ifrån dem och jag känner mig väldigt sällan som en dålig eller otillräcklig mamma. Jag har för mig att det är … ovanligt? Eller åtminstone något ingen pratar om. Det känns nästan som om det hör till att sakna och ständigt må dåligt för något vad gäller att vara förälder.
Jag valde för länge sedan att svänga på steken och istället uppskatta denna sida hos mig. Varför sakna när vi ses snart igen? Varför känna sig som en dålig mamma när jag bara är människa? Alla människor gör fel. Istället njuter jag av min tid. Ägnar kvällarna åt exakt det jag vill. Ofta innebär det att jobba efter att barnen somnat på kvällen, eller titta på Wahlgrens Värld. Min guilty pleasure. Jag trivs med att vara själv och blir på nåt sätt även en bättre mamma då Johan är borta, eftersom jag vet att allt hänger på mig. Jag och barnen hittar på utflykter tillsammans och hinner med så mycket mer, på nåt vis.
Den här rationella sidan hos mig kan till stor del kan vara orsaken till att jag lyckas få ihop företagandet med att vara mamma och fru, tror jag. Mitt samvete pinar mig sällan hemma. Jag tycker att jag räcker till, för det mesta. Varför känns det lite ”fult” att säga när det egentligen är så det ska vara?
Sedan finns det istället andra områden där samvetet skaver, vilket för mig gäller kompisrelationer och jobbrelaterade kontakter, där det känns som om tiden och orken inte riktigt räcker till. Ett nytt mål blir att skapa ett upplägg där även dessa områden fungerar utan att samvetet konstant gör sig påmint.
Pinar ditt samvete dig?
Ikväll blir det bastu och pizza när Johan kommit hem. För ja, visst är det härligt när när vi alla sedan är samlade. Tillsammans är vi bäst.
kladerochkvalitet.com 
Jag känner så igen mig. Brukar inte heller sakna Mannen då han är bortrest, tycker mest bara det är skönt. Speciellt nu då barnen är lite större. Visst, det är lite tyngre att rodda allt själv, men det betalar tibaks sej i egentid på kvällarna, att man sparar energi då vardagsgnabbet är borta och man liksom vet att man bara måste tömma diskmaskinen själv… och sen uppskattar man då istället honom lite mer när han e hemma igen och man slipper diskmaskinen! I somras var barnen borta hos mor- och farföräldrar en hel vecka. Och fram till torsdag saknade jag dem inte alls. Men sen kändes det plötsligt lite tomt. Fast efter återseenedet började ju dom ist syskongnabbas efter typ 20min så man kom ju snabbt ner på jorden igen… fint inlägg!
GillaGilla
Så känner jag också! Sedan har jag märkt positiva tendenser då jag är själv med barnen, exempelvis att jag är mycket mer närvarande (betydligt mindre slösurfande på telefon och mindre TV för barnen). Kanske just för att ingen annan vuxen lappar för en. När man är två så förväntar man sig vissa saker av den andra.
Tack att du delar med dig!
GillaGilla
Hallelujamoment på den! Exakt samma här!! Så uppfräschande att läsa. Kan sakna mannen ibland men skulle inte säga att jag längtar ihjäl mig och samma sak med barnen, går inte itu av saknad, längtar inte här heller ihjäl mig efter dem.
Sen kan samvete gnaga på mig för det ena och de andra men det är väl bara mänskligt.
GillaGilla
Exakt! En släng av saknad kan jag känna ibland men inte så att det pinar mig 😀 Hälsosam saknad, kan vi kalla det.
Vi får båda jobba på de andra områden istället där samvetet skaver. Felfritt kommer det knappast aldrig att bli, men något ditåt.
GillaGilla
Känner väldigt mycket igen mig! Kan sakna fysisk närhet efter en vecka eller så men annars inte. Saknar också väldigt sällan familjen som bor i ett annat land, och då träffas vi kanske två gånger per år.
GillaGilla
Vad skönt att höra! Kanske det har med någon sort trygghet att göra? Att man vet att de finns där ändå ❤
GillaGilla
Jag saknar sällan ( tja, aldrig ) min man som jobbar en vecka åt gången. Och precis som du skrev så känner jag mig också som en bättre mamma när jag är själv och iom att jag är det ca varannan vecka så är det oftast lite svårt när han kommer hem och ”rör till” eftersom jag då behöver släppa lite av kontrollen över alla 3 barn och övrigt för att sen återta den en vecka senare. Men visst är det också härligt när han kommer hem. Men njuter av mina små ensamma stunder.
GillaGilla
haha det där att han ”rör till det” känner jag igen även om min karl inte är borta hela veckor :D:D Jag tror många kvinnor tycker om system (inklusive jag och uppenbarligen även du) och då vi är själva med barnen får vi tillämpa vårt eget system utan någon som ilägger sig i. I längden blir det såklart tungt. Och ensamt. Men korta perioder är NAJS 😉
GillaGilla
I vårt hushåll är jag den som är borta mest. Nu just är jag på väg på jobbresa blir borta några veckor har sällan hemlängtan tycker det är lite små skönt på ett vis. Men då har jag dålig samvete för att jag inte har hemlängtan för det bör man ju ha… lite som du skriver men tvärtom
GillaGilla
Haha ja visst ÄR det komiskt, att om man inte har hemlängtan så har man dåligt samvete för att man INTE har det 😅 Men uppfriskande att läsa att du är den son reser. Egentligen borde det inte vara något mystiskt eller ovanligt, men än så länge är det nog det. Någon måste börja bryta normerna 👏🏻
GillaGilla
Jaa, känner så igen mej! Saknar nästan aldrig min man då han är borta (vilket han dock inte är så mycket o i smyg tycker jag han kunde vara bortrest oftare). O inte heller barnen egentligen. Den här hösten har jag relativt mycket jobbresor, så får se hur det känns sen. O skriver så under på att vara en bättre förälder då den andra är borta!
Lycka till med företag o livet, du gör de så bra, modigt o ärligt att dela med sej om både upp- och nedförsbackar.
GillaGilla
Vad härligt att läsa! Tack även till DIG som delar med dig, och lycka till på dina arbetsresor. Njut 😉 /Elin
GillaGilla