När är man utmattad, egentligen?

Första onsdagen i december år 2020 är en dag jag kommer att minnas. Det var dagen då kroppen slutade lyda. Händerna fungerade inte. Hela ryggen värkte. Det spände i bröstet, mycket mer än vanligt. Det var ansträngande att andas. Jag kände panikångesten i kroppen och var nära på att explodera då min man sa de magiska orden: gå och lägg dig.

Det gjorde jag. Och klev knappt ur sängen på tre veckor.

Jag har länge haft på känn att min kropp är ur spel och till många vänner och bekanta, som jag vet att inte misstolkar mig, har jag till och med vågat erkänna att epidemin som råder i världen kom i rätt läge för mig. Jag behövde ett lugnare liv. Ändå tog det väldigt länge för mig att förstå, att min utmattning började för länge länge sedan.

Eftersom kortisolet verkar uppiggande är det vanligt att man i början av utmattningsfasen känner sig uppvarvad, kanske till och med euforisk.

mindler.se/utmattningssyndrom

 

Via Mindlers sidor lärde jag mig att första reaktionen på utmattning ofta är att man känner sig uppvarvad och euforisk på grund av kortisolet som frigörs. Det förklarar väldigt mycket, eftersom jag redan i maj år 2019 sökte mig till läkare, inte för utmattning utan tvärtom – jag var hyperenergisk. Sov väldigt lite, slarvade med maten, gick ner i vikt, hade ofta hjärtklappning, men orkade för tre personer. Jag var aldrig trött. ”Allmän känsla av att kroppen inte är som den brukar” står det blanda annat i läkarens utlåtande. Energi har jag alltid haft, men det finns gränser på vad som är normalt även för mig. Jag misstänkte fel i sköldkörteln men blodproverna och EKG visade inget så jag fortsatte leva i detta hyper-tillståndet i flera månader, tills epidemin bröt ut i mars och tvingade mig att vara hemma med barnen. Som tur.

Därefter har jag haft egentligen varenda symptom som finns på listorna för utmattning. Värk i kroppen var det som oroade mig mest under hösten, eftersom det kan vara ett tecken på Corona. Ett negativt test uteslöt det men värken kom och gick. Så även svårigheter att andas då trycket över bröstet vissa dagar var olidligt. Det kändes som om någon tagit ett stadigt grepp om mitt hjärta och släppte inte på hela dagen. Utan att egentligen reflektera över det så började jag andas väldigt ytligt. Djupa andetag gjorde ibland för ont. Ljudkänslighet, koncentrationssvårigheter, sömnproblem, mardrömmar, dödsångest … Illamående på morgnarna dök också upp från ingenstans. Så pass kraftigt att jag gjorde några graviditetstest. Alla negativa. Såklart. Jag förstår ju nu hur allt hänger ihop. Att kroppen försökte meddela mig något. Och så grande finale – den brutala tröttheten. Inte en cell i kroppen som orkar.

Trots ett lugnt år, trots epidemi, trots deltidsledig sommar, trots att jag för det mesta tycker mitt jobb är ohyggligt roligt, så har jag inte lyckats lära mig hur jag ska stänga av hjärnan och komma ner i varv. Jag vet nu att stress inte bara handlar om ett hektiskt schema och mycket att göra utan är ett fysiologiskt tillstånd som du också kan hamna i av att bara sitta i en soffa och tänka på fel saker. Oro. Ovisshet. Allt sådant skapar också stress i kroppen. Kortisol frigörs i överflöd vilket på lång sikt resulterar i störningar i HPA-axeln och dess reglering. Hormonerna kastas ur balans och kroppen återhämtning rämnar. Kaos.

Kroppen sade alltså ifrån efter långvarig påfrestning och jag landade i en situation där jag sov minst tio timmar i dygnet och ändå var – är – totalt slut, inte kan utföra mitt eget jobb ens i närheten av normalt och kan sitta i soffan och bara glo. Snudd på apatisk. Jag har alltid varit driven. Nu är jag inte det. Det är… konstigt. 

För första gången i livet tillåter jag min nu att bara vara. Vila. Inte planera. Jag kan fortfarande ta hand om mig själv och barnen. De utmattningssyndroms jag landat i är inte av värsta sort.  Jag är inte heller deprimerad. Det är ett helt annat tillstånd, ofta sammankopplat med utmattning har jag lärt mig, men inte nödvändigtvis. Jag kommer inte att fastna i detta, det är jag övertygad om, men jag har heller inte kontroll över när kroppen kommer att repa sig. Ovissheten är svårast att hantera. Jag är en planerare. 

Svaret på frågan då – när är man utmattad, egentligen? Det är svårt att sätta fingret på det och veta när man tippar över kanten för vad kroppen klarar av. Det handlar om en helhet som ska funka långsiktigt och jag tror det är väldigt individuellt. Jag är en energisk person. Det är inget fel med det. Mycket handlar snarare om att lära sig bra återhämtning, vilket är något jag har misskött katastrofalt under en lång tid. Småsaker. Som att äta lunch, ta en promenad, andas djupt – varje dag. Med bra återhämtning klarar kroppen extremt hög belastning. Det sjuka är ju att jag trivs med att leva på kanten.

Ett exakt svar har jag alltså inte. Men något är jag åtminstone säker på: oftast vet man lite för sent.

Så ta hand om dig. Jag inleder det nya året med att… sova.

Bra information om utmattningssyndrom:

• 1177.se – utmattningssymptom

• Mindler.se – utmattningssyndrom

• Mehilainen.fi – Utbrändhet, utmattningssyndrom, burnout