Skillnaden på mål och önskemål

Som så många gånger tidigare vill jag lyfta Framgångspodden med Alexander Pärleros. Vad vore mina arbetsdagar utan den? Tidigare i veckan lyssnade jag till avsnitt 229 med Dan Hansson – grymt avsnitt om stresshantering – och min tankar fastnade vid något specifikt. Nämligen skillnaden på mål och önskemål.

”Önskemål är något du egentligen inte vill lägga ner ansträngningen för att uppnå” – Dan Hansson

Hansson förklarar att det är stor skillnad på önskemål och verkliga mål.  Det här skakade om mina tankebanor eftersom jag har mycket i huvudet jag gärna vill göra och förverkliga och stressar över att inte blir gjort. Dessa tankar och idéer svävar där i bakhuvudet men jag sätter varken tid, pengar, energi eller tankverksamhet på att förverkliga något av det. Dessa faller inom kategorin önskemål som tar energi.

Min mål däremot jobbar jag stenhårt för att nå, inte endast vad gäller jobb utan även målsättningar kring familjelivet, vänner, hushåll, ekonomi…  Jag har även konkretiserat mina mål och skrivit ner dem på papper och därför är det också mycket mer sannolikt att jag når dem. För det finns en plan. Det finns ett syfte. Och jag avlägsnar alla hinder i min väg. Mål ger energi.

Jag kan konkretisera detta med ett lite småfånigt exempel: Jag har alltid önskat mig fina naglar. Som nagelbitare blir jag dagligen påmind om mitt misslyckande – att sluta bita – och mina händer är något jag ofta gömt under bordet i sociala sammanhang. Samtidigt är de mitt viktigaste redskap. Som 31-åring har jag ännu inte lyckats sluta bita helt, men jag har heller inte gjort upp någon plan för hur jag ska sluta. Vilka steg ska tas? Vad är roten till problemet? Vad är syftet med att sluta bita? Vad är delmålet?  När har jag lyckats? Vad är belöningen? Så länge önskemålet inte har konkretiserats så kommer det att förbli ett önskemål. Det är först när planen har lagts som det förvandlas till ett mål.

Sagt och gjort – idag har jag varit på manikyr. Ett första steg för att sluta bita helt.

Det är såklart fortfarande mysigt att dagdrömma ibland. Jag vill bli rockstjärna. Jag vill ha en pool på gården. Jag vill springa marathon (usch nej!). Men att slösa energi på detta är onödigt. För mig var det därför väldigt upplyftande att märka skillnaden på önskemål och mål och det resulterade inte endast i manikyr utan även i en ny idé på jobbet – en helt ny tjänst jag ska utveckla och prova med min syster – samt ett beslut på det privata planet för mig. Önskemål som blev mål. Något stort och lite spännande som kommer ske redan i höst. Och då ska mina naglar vara fina. Det är ett nytt mål.

 

Egen tid

Båda barnen somnade ikväll i sina sängar. Själva. Tänk att vi är där nu, att nattandet går ut på att läsa en saga, sjunga en sång, snusa i nacken och viska gonatt. Och där stannar de sedan, ofta hela natten nu. Sakta men säkert blir sömn inte längre ett problem, vilket i sin tur löser så många andra problem. Så himla himla himla skönt.  

Jag har nämnt det många gånger tidigare men jag älskar att vara själv.  Just denna helg är sambon på resa med sina vänner så jag njuter lite extra när barnen somnat. Dessa kvällar tillåter jag mig att göra precis vad jag vill vilket ofta innebär att jag bänkar mig i soffan med med datorn och en platta mörk choklad. Så även ikväll.

Tidigare i veckan fotade jag bilder på mina nya presentkort till jobbet. Dessa kastade jag ihop panikartat på en halvtimme inför Vasa-eventet men blev så pass nöjd med den simpla layouten att de får stanna och en stor bunt presentkort har nu anlänt från lokala tryckeriet. I skrivandet stund uppdaterar jag även min produktkort som levereras med varje produkt. Kan inte påstå att jag har talang vad gäller grafisk design, men jag kan tillräckligt för att sköta detta själv, än så länge. Dessutom är det ju så roligt. Så pass att jag vågar kalla det hobby och jag är evigt tacksam att vi lärde oss använda vektorprogrammet CorelDraw under studierna.

Så ja, layoutar produktkort och editerar bilder är vad jag ägnar mig åt en fredag kväll då kidsen sover. Min hobby. Värre sådana kan man ju ha. 

 

April på jobbfronten

Jag har i ett par veckors tid haft för avsikt att göra ett ”en-vecka-som-företagare” inlägg där jag alltså lite mer i detalj berättar vad jag egentligen gör om dagarna. Är det något som kan intressera? Själv ääää-hääälskar jag när andra berättar sådant.

Förra veckan blev dock K-A-O-S så jag glömde dokumentera och veckan innan det var likadan. Eeeh, jo. Det beskriver kanske tempot just nu och i väntan på vecko-inlägget så tänkte jag istället att det vore fiffigt, främst för min egen del, med en månadsgenomgång: vad har hänt på jobbfronten i april?

  • Planerat och genomfört ett grymt evenemang i Vasa tillsammans med VERKET. Njuter ännu av minnet från detta.
  • Föreläst om Kläder och Kvalitet i Ekenäs och Borgå och deltagit i Kvinnoförbundets seminarium om Jämställdhet.
  • Svarat på vad som känns som en miljard mail (ligger fortfarande lite efter, kämpar!) .
  • Bytt bokförare och skolat in min syster i kvitto-organiserandet så att jag slipper det kaoset.
  • Lyssnat på närmare 30 poddar medan jag jobbar, främst inriktade på mental träning.
  • Fått besök till studion av två olika grupper och presentera min verksamhet.
  • Haft 22 privata kundprovningar.
  • Inte att glömma – producerat och levererat 48 plagg. Alla kläder sys och packas som bäst av mig personligen.

Inte kattskit, som man brukar säga. Sedan finns det såklart enmiljard smågrejer att tillägga och sådant som alltid ska göras – beställa material, olja maskiner, uppdatera nätbutiken, listan tar aldrig slut – men punkterna ovan ger en uppfattning om hur mycket som verkligen ryms på en futtig månad.

Luktar det skryt? Ja det är exakt det jag försöker göra så att min egen lilla tafatta hjärna ska förstå att jag faktiskt åstadkommer MASSOR även om det sällan känns tillräckligt. Jag har insett att jag alltid kommer att vilja mer och min instinkt är att kuta framåt när en lugn promenad istället vore att föredra. Helst av allt vill jag vara alla till lags. Det är bara så. Därför har det blivit extremt viktig för mig att verkligen sätta mig ner och gå igenom vad som blivit gjort. Jag sparar därmed alla to-do listor och återgår ibland till målsättningarna för att kolla att jag är på rätt bana. Det är nämligen inte så självklart som det låter. Dessutom har jag lyckats hålla fast vid mina lediga fredagar med kidsen. Otroligt att det går.

Eller går och går. Det gör ju inte det, egentligen, eftersom jag är totalt jäkla färdig. Jag kom hem tidigt från jobbet idag och sov två timmar dagssömn med barnen, med lipen i halsen.  Känner att det blivit mycket negativt på senaste tiden så pantar på det ett tag, men lustigt nog är det efter sådana här dagar jag får de bästa insikterna och kläcker de bästa idéerna. Så även denna gång.

 

Det är inte alltid guld och gröna skogar.

 

 

Porträtt och trettioett

Äntligen nya, mer realistiska PR bilder att använda till olika evenemang och föreläsningar! Min gamla bilder var bokstavligen fotade för fem år sedan och jag ser inte fem år yngre ut på dem jämfört med nu om vi säger så. Pre-kids.

Dessa är mer jag, med rynkor och hår och allt vad det innebär. TACK ljuvliga Rebecka Hägert som fotade dessa hastigt och lustigt på bakgården till VERKET innan vårt evenemang i Vasa. Vi kommer att se mer av Rebeckas bilder i mina kanaler. Så även av denna nuna som råkar fylla 31 år idag. Skål på det!

Att acceptera ett nej

Tänk om kunden blir besviken? Tänk om kunden känner sig oviktig? Tänkt om kunden inte hör av sig igen? Tänka om hen väljer någon annan? Tänkt om jag blir utan jobb? Det är frågor som många småföretagare antagligen ställer sig själv medan man velar mellan ja eller nej, om den där lediga fredagen med barnen eller timmarna reserverade för vila ska offras för ytterligare en kund.

Våren är här, högsäsong för E/S DESIGN, och jobbet bokstavligen väller över mig. Som jag nämnt tidigare väljer jag ändå att dansa segerdans istället för att gnälla. Tänk att jag har lyckats skapa möjligheten att jobba med något så rolig. Men – det finns alltid ett men – jag måste också inse mina begränsningar.

Under helgen fick jag flera förfrågningar angående kundprovningar till påsken. Förstår tanken, långledigt utan några egentliga måsten (bästa högtiden!) och många har då tid att komma förbi studion. Fyra provningar har jag redan inplanerat på påsklördagen samt ett möte i Helsingfors på måndagen. Det handlar ändå inte om tid då timmar på dygnet nog finns att ta av. Det handlar snarare om kapacitet. Vad klarar jag av ett ge utan att min närvaro, mitt engagemang samt resultat blir lidande? Vad klarar jag av att ge utan att det påverkar negativt på mitt övriga liv – familj, vänner, hushåll? Kan jag åta mig mer? En snabb titt i min kaotiska kalender så ser vi svaret. Nej, det finns inte utrymme just nu. Så jag gjorde det som egentligen svider till i hjärtat men som jag vet att gynnar mig i längden – jag sa nej. Inga fler bokningar. Jag har fullt.

Jag klarar mycket, vill mycket och upplever att jag ger mycket, men en fullproppad kalender är inte imponerande. Att vara konstant stressas och ha mycket att göra hela tiden är inte att eftersträva. För mig är det snarare ett tecken på misslyckad planering. Jag vill inte leva mitt liv enligt minutschema, även om det vissa veckor blir exakt så, och det viktigaste att planera in för mig är därför tomrum och utrymme för spontanitet, vilket är något sambon lärt mig och som påverkat min livskvalitet abnormt! När planeringen sedan kör ihop sig brukar jag påminna mig själv om varför jag jobbar med det jag gör. Varför har jag startat företag? Vad är syftet?

Mitt huvudsakliga syfte är väldigt egoistisk – jag vill jobba med något som gör mig glad och som ger möjlighet till ett flexibelt familjeliv. Att då pressa mig själv till bristningsgränsen vecka efter vecka går emot hela syftet med företagandet. Inte att glömma att det är mitt ansvar att veta hur mycket jag klarar av, inte kundens. Ändå tar det fruktansvärt mycket emot att sägs nej när jag så gärna vill.

Så ja, jag är ständigt fast i de där tänk-om frågorna men för mig har de ändrat karaktär: Tänk om jag börjar må lika dåligt som tidigare? Tänk om jag inte njuter av nuet? Tänkt om jag blir sur och fresig mot min familj? Eller den värst tanken av alla – tänk om jag inte tycker att mitt jobb är roligt längre? Dessa frågor skrämmer mig betydligt mer än de förstnämnda och jag har därför unnat mig att säga nej. För att jag vill fortsätta vara glad.

Min heliga, lediga fredag förblir därför ledig.

 

Tröttman och sköldkörteln

Och så kom tröttman. Varenda centimeter på min kropp är totalt slut och värker. Vore det inte för två barn som far fram som galningar i huset så hade jag somnat sittandes. Jag är tacksam över helgen som varit i princip ledig –  en snabb kundprovning bara – och det var faktiskt riktigt najs att stå ute i solen på barnloppiset ett par timmar idag, suga i sig d-vitamin och småprata med bekanta. Sålde det mesta och köpte mycket.

Återhämtning är nyckelordet för att orka med ett livspussel som omfattar företag och småbarn, så trots att e-posten skriker på mig och jag har sjutusen saker jag borde göra så tillåter jag mig att bara släppa allt och istället umgås med barnen, glo på You-tube och äta glass. Redan i Vasa märkte jag att det är läge att tagga ner. Jag skulle exempelvis snabbt byta om inför kundeventet men hade tydligen packat två olika klackskor. Ojdå. Synd att båda var vänsterfot, annars hade jag kunnat ”rocka skorna”. När vi sedan skulle avsluta den lyckade kvällen med pizza, syrran och jag, så glömde jag väskan efter mig på pizzerian och märkte det först följande morgon då vi skulle åka hem. Dator, arbetshäfte, färgkartor… allt fanns i den väskan. Min puls var sjuhundra där i något skede men väskan återfanns och kommer hem från Vasa med posten. Det löste sig, som alltid.

Min hjärna är det första som signalerar när det blivit lite för mycket, som om synapserna inte riktigt kan koppla ordentligt, och jag tappar ord och korttidsminnet blir förfärligt. Strax efter kommer den fysiska tröttheten. Jag har lärt mig mitt mönster och även skrivit om det tidigare. Vanligtvis oroar det mig inte. Ändå känns det annorlunda nu och jag grubblar faktiskt på något som ni kanske vet mer om, sköldkörteln. Jag misstänker att min är överproduktiv. Viktnedgång, ingen aptit, hjärtklappningar… Detta har pågått i nästan ett år och jag upplever att det blir bara värre. Dela gärna med er om ni har erfarenheter.

Sova. Äta mycket. Umgås med familjen. Och boka tid för blodprov. Där har vi min helg och mitt sätt att tanka ny energi, vilket behövs – även om man som jag älskar sitt jobb.

Inget som inte kan vänta till måndag.

PS. Vår nya stol som jag köpte begagnat till sambon i födelsedagspresent (dylika skatter kan hittas via tori.fi) – bästa stället att hänga med datorn i famnen.

TACK VASA

Vårt dygn i Vasa var magi från början till slut. Att träffa så många härliga människor. Nya bekanta. Gamla bekanta. Jag har svårt att sätta ord på stämningen men stundvis var det fem kvinnor samtidigt inne i det provisoriska provrummet i ena knuten av Rebecka och Cecilias ateljé. Min syster hade vad som kändes som åtta armar och tre munnar och själv sprang jag runt som en höna och hjälpte där jag kunde. För mig var detta tre timmar total eufori och jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle komma så pass många till VERKET i Vasa för att prova mina plagg.

Jag tackar er från hela mitt hjärta för era fina ord, ert intresse för hållbart mode, ert tålamod och era glada ansikten och inte att glömma alla beställningar.

Som alltid lär jag mig något nytt av varje evenemang vi ordnar, men det tar vi en annan gång. Jag är ännu hög på eufori och tänker så vara hela helgen. Istället låter jag bilderna tala för sig, fotade av härliga Rebecka Hägert som magiskt fångar stämningen. 

Friends&Brgrs egen limsa släkte törsten och Hemgården bjöd på smarriga praliner.

Ett stort tack även till Rebecka och Cecilia vid VERKET som arrangerade detta tillsammans med mig. De är kvinnor som jag endast träffat två gånger efter igår, men som redan känns som gamla goda vänner. 

E/S DESIGN första besök till Vasa – men definitivt inte det sista.

 

 

Att unna sig hjälp av andra

Isa Blouse (adlink) finns nu tillgänglig i nätbutiken med flera olika ärmlängder i halvtransparant mesh. 

För några veckor sedan mötte jag upp min vän Charlotta hemma hos henne för att äta lunch, snacka strunt och fota ett par nya E/S DESIGN produkter samt några samarbeten för hennes del. Många flugor i en smäll på den lunchen javisst.

Charlotta är en riktigt talang framför kameran och jag behöver egentligen inte säga något. Hon kan. Hon vet. Och det går mycket fortare att fota bilder på henne än på mig själv. Betydligt roligare är det också då jag föredrar att stå bakom kameran och inte framför. Så är hon syndigt vacker också.

Vi kan kasta till det på effektivitetslistan för i år – att våga fråga hjälp av nära och kära och nya bekanta, och ta emot hjälpen som erbjuds. Jag har så himla duktiga, fina och kunniga vänner och familj men är alldeles för dålig på att ta emot den hjälpen de erbjuder mig. För det gör dom! Konstant. Jag gissar det här har att göra med min klara-mig-själv mentalitet. Jag har alltid strävat efter att fixa det mesta på egen hand och vill inte besvära någon annan, än mindre bli beroende av någon. Minns när jag skulle flytta hem från lägenheten från Åbo och ringde pappa för att fråga om det är ok att binda fast sänggaveln på taket. Eller när jag var sen till en fotografering och avgasröret på bilen plötsligt damp ner i asfalten. Jag knöt upp det med en rem jag hittade i bakluckan och tog mig till fotograferingen ändå. Konstigt egentligen denna mentalitet, då jag har grymt hjälpsamma föräldrar. 

Den senaste tiden har jag även träffat väldigt mycket nya människor på olika evenemang och det visar sig ofta att vi kan hjälpa varandra på sätt eller annat, både vad gäller små och stora saker. Det finns ju så mycket intressanta människor med fantastiskt kunskap! I år ska jag jobba på att bättre ta emot den hjälpen, våga be om den, och hoppeligen kunna erbjuda något tillbaka. Ge och ta. 

Tack Charlotta, än en gång för hjälpen med bilderna … och för lunchsällskapet.