Prokrastinering

Jag skrev tidigare om det här att bara GÖRA saker utan ursäkter. Att inte vänta till lunch, morgondagen, nästa år, bättre tider… Att inte hitta på den ena än den andra orsaken till att vänta med något som man egentligen vill (men kanske inte riktigt vågar?) göra. Både stora och små saker.

Sedan jag fick den aha-upplevelsen har vi fått så sju-huuukt mycket gjort på jobbet. Fotat flera produkter. Varit på materialinköp en hel dag. Och nästan utvecklat färdigt en ny produkt (blir så BRA). Jestas ändå.

Råkar läsa en bok just nu (nå nä, har gått till bibban och medvetet lånat böcker inom temat) som heter Effektiv tidshantering av Bosse Angelöw. Här tar han upp det här med att skjuta fram saker och tydligen har det till och med ett namn – prokrastinering. Där ser man. Alla har vi tydligen ett inbyggt uppskjutarbeteende men i olika grad.

Varför man skjuter på jobbiga uppgifter är uppenbart men jag har själv förundrat mig hur det blir så att jag ibland även skjuter på sådana saker som jag tycker om att göra, som exempelvis att fota produktbilder. Bosse bjussar många tips i boken (vissa självklara, andra fiffiga) men de som träffar mig mitt i prick – om vi tar produktfotografering som exempel – är följande:

Lågt värde. Att fota produktbilder genererar inte pengar på direkten (kräver genomgång, editering, uppladdning…) och därför ”unnar” jag mig inte att sätta tid på sådant. Det är svårt att veta när man är klar med fotandet (det går alltid att göra bättre). Syr jag däremot produkter vet jag exakt när jag är färdig. Arbetet blir mer konkret och jag kan klappa mig själv på axeln då jag är klar.

Inser ändå att det är synnerligen viktigt med bilder då man har nätbutik så här försöker jag tänka om. Inte sätta så mycket krut på tiden utan mer fokusera på resultatet och att ha roligt medan resultatet nås. Dessutom ska jag bli bättre på att belöna mig själv efter sådana här uppgifter. Typ skåla i skumpa, vilket vi gjorde efter fotograferingen med familj och vänner på tordas kväll. Bra avslut. Och resulterar blev lysande!

Förväntan. Nämnde tidigare att jag är kräsen med bildresultatet men saknar ändå kunskap och kompetens att fota och styla proffsigt. Redan innan har jag alltså bestämt att resultatet inte kommer att bli tillräckligt bra och skjuter därför gärna fram hela fotoprojekt.

Här ska jag försöka sänka ribban och inse att vi visst kan. Det blir visst bra. Det har jag ju bevis på.  Och skulle det inte bli bra så har vi ändå lärt oss något och endast offrat en del av vår tid. Inget mer.

Intressant detta, att lära sig hur hjärnan fungerar så att man medvetet kan träna sina tankebanor. Något att smälta en sen söndag.

Gonatt.