Utseende är till stor del en känsla

 Storstädar min dator igår och råkade hitta de här bilderna som Johan fotade som hastigast under vår semester i Mallorca i augusti förra året.

Tanken var att åstadkomma några produktbilder och stämningsbilder till nätbutiken men dessa har aldrig använts.  Jag var (är) gravid. Illamående. Och grymt irriterad. Stackars Johan fick höra mig marra. Minns att jag kände mig äcklig och uppsvälld(!) och att håret var taskigt och allt var fel och bilderna förfärliga. Säkert därför jag aldrig använt dem.

Men nu, ett halvt år senare, när jag råkade ramla in på mappen på datorn ser jag på bilderna med helt andra ögon. Det är väl inget fel med håret? Och uppsvälld? Känns som ett skämt. Tycker snarare jag ser pytteliten ut. VAR jag sådär liten?

Underligt hur det ibland krävs tid (eller en vinter och en graviditet) för att man ska få perspektiv på saker och ting. Dessutom är detta ett typiskt exempel på att man bara känner sig vacker om man trivs med sig själv och mår bra. Just då var jag visserligen lycklig men mådde fysiskt dåligt (spyttaspytta) och kände mig därmed även äcklig och obekväm på utsidan. Galet.

För att klargöra – det är inget fel med bilderna. Inte med mitt utseende heller. Bara hjärnan som spelade mig ett spratt. Kom ihåg det nästa gång du känner dig ful.

Det är ofta bara en känsla.