Våra flickor

IMG_7095 (1024x683)Första advent. Folk tänder ljus överallt och firar… ja jag vet egentligen inte vad man firar. För oss blev första advent ändå något helt annat, nu och för all framtid. Första advent blev dagen då våra flickor gick bort. Dog. Och kommer aldrig tillbaka.

I hela fem månader fick jag bära på dem, kämpa, tro och hoppas att allt kommer att gå bra. Drömma om en familj. Två barn i april. Men så gick det tillslut inte mer. Smärtorna blev för outhärdliga och oron för stor. Panik. Historien är lång. Men det visade sig att våra små hade TTTS. En sjukdom som egentligen inte bärs av barnen, utan sitter i moderkakan. Det är en ovanlig sjukdom. Grym sådan. Men med rätt förutsättningar fanns det en liten liten strimma hopp. Laseroperation som utförs i Hamburg och ofta räddar barnen. Vi ville åka. Vi fick åka. Vi skulle åka! Vi hade alla förutsättningar för en lyckad operation. På söndagen. Flygen var bokade. Operationen planerad. Allt klart. Bara att hålla ut till söndag…

I fem dagar låg jag stilla i sjukhussängen på kvinnokliniken i Helsingfors. Rörde mig inte. Johan var med mig, varje dag. Mina föräldrar. I tankarna alla som stöttade och lik som vi vågade hoppas på att det skulle lösa sig. Att våra barn skulle klara sig. Må bra. Så länge vi kommer iväg till Hamburg. Så länge vi får operationen gjord. Men bara några timmar innan vi skulle åka iväg till flygfältet blev sammandragningarna tätare och förlossningen satte igång. Jag kunde inte hålla emot. Inga mediciner i världen kunde stoppa det. Och där och då, klockan 11 på första advent födde jag våra flickor. 20 veckor i magen. Så perfekta utanpå. Identiska med små läppar, ögonbryn, Johans näsa. Fingrar, fötter och naglar. Vackra huvuden och slutna ögon. Friska. Inte ännu påverkade av sjukdomen. Men för små för att någonsin kunna överleva.

Jag kan inte med ord beskriva den motstridiga känslan att föda barn som man helst av allt skulle villa hålla kvar inom sig. Inne i livmodern där de levde och mådde bra. Ångesten. Jag skrek rakt ut, inte bara av smärta utan av ren panik. Det som för andra är den lyckligaste dagen i livet var för oss en mardröm. Jag undra om tårar någonsin tar slut? Kan hjärtat bokstavligen gå i bitar av sorg och längtan? Kan man någonsin gå vidare? Jag vet inte. Vad jag vet är att vi aldrig kommer att glömma våra flickor. Våra första barn. Födda och döda 1 december 2013.

En bit av oss dog med er ❤