Hur äkta är mina produktbilder? 

Något som jag ständigt tampas med är det här att ge en ”förfinad” bild av verkligheten vilket är ett återkommande ämne på sociala medier. Kort sagt – jag är inte bekväm med att publicera allt för snofsigt material varken här, på sociala medier eller på min hemsida. Samtidigt jobbar jag i en väldigt konkurrenskraftig bransch (kläder –  om någon missat) och inser att vackra bilder är det som förväntas.

Det pågår ett litet krig i min hjärna angående detta, och det är även orsaken till att jag har svårt att branda mig själv och i egen hög person vara ansiktet utåt för mitt företag, vilket egentligen vore klokt.

Angst.

Just nu känns det ändå som om jag hittat en bra medelväg. Bilderna på e/s design hemsidan editeras väldigt sparsamt. Det handlar mest om att leka med ljus och kontraster. Däremot plockar jag ut de bilder där helheten är som vackrast. Ni vet hur knasigt det kan bli på bild ibland. Men jag nålar aldrig in kläderna eller manipulerar dem på något vis vilket jag vet att många kedjor gör. Ni kanske minns kalabaliken kring  H&M då de klippte in olika huvuden på en och samma kropp? Mina kläder är äkta och presenterad precis som de ser ut. Färgerna kan skifta en aning vilket beror på våra elektroniska skärmar. På en fotoshoot är det jag, stativet, telefonen och kameran. Inget annat. Enda orsaken till att jag själv figurerar på bilderna är tid och pengar, råkar vara relativt fotogenisk också, men jag drömmer om att ha ett eget foto-team någon dag. Attans vad härligt det var att fota Lotta exempelvis. Ett framtida mål är även att fota produkterna på olika sorts kroppar för att få en ännu bättre helhetsbild av plaggen. Igen, det handlar om tidsbrist. Men det kommer.

Minimalt med smink, min vardag. Så som jag trivs bäst. Sigge vill vara med och ”måla” också när jag förbereder inför en produktfotografering. Smink och hår på 15 minuter. 

Före och efter editering. Plockar bort orolighetsrynkan mellan ögonbrynen – andra rynkor stör mig inte men den kommer jag fan att plocka bort i verkligheten också om 10 år – så att bilden ska bli gladare, och jobbar med ljus och kontrast i bilden. Ofta editerar jag bort saker från bakgrunden, som exempelvis övervakningskameran uppe i kanten. Jag har alltid en tygbit bredvid mig då bilderna editeras så att färgerna ska bli så rätt som möjligt, men det varierar lite från skärm till skärm. 

Bilderna blir inte perfekt. Skärpan är inte alltid hundra. Håret lite på ända. Men det är okay. Detta är vad jag kan prestera just nu. Själv. Och jag vågar påstå att mina produktbilder är äkta och ger en rättvis bild av produkten, vilket antagligen är orsaken till att jag får minimalt med returer. Fint så. Men möter ni mig i K-Market en tisdag så ser jag inte ut såhär kan jag säga.

Resultat

Det finns många fantastiska saker med mitt jobb som egenföretagare och sömmerska. En av dem är att jag på morgonen kan få en idé och samma dag se resultat i form av ett klädesplagg. 

Att jobba med händerna och förvandla tvådimensionellt tyg till något bärbart. Jag kommer aldrig någonsin att tröttna på den processen. 

Testat ny modell och färg. Rostorange. Älskar. 

Två tekniska problem

Som jag nämnt tidigare så är det här med företagandet inte alltid en dans på rosor. Ibland (ofta!) haglar det  problem över en och just nu krigar jag med två tekniska problem som kanske någon av er kan hjälpa mig med!

Ett stort problem är att mina e-post meddelanden hamnar till kundens skräppost och kunden tror då att jag inte kontaktat dem. Väldigt jobbigt då så gott som all kommunikation med kund sker via e-post och väldigt få kommer ihåg att kolla sin skräppost. Kan man på något sätt undvika detta? 

PS. Jag svarar på alla jobbmail. Så har ni inte hört nåt av mig – kolla skräpkorgen eller kontakta mig igen! 

Ett annat problem är att det i samband med en beställning via e/s design nätbutiken ofta dyker upp en Error sida då beställningen ska slutföras. Mindre kul, och tyvärr ett problem som jag själv inte kan åtgärda. Det måste Wix nätportalen göra (och de trodde sig ha fixar buggen redan en gång men tydligen inte). Jag har skrivit en text på hemsidan där problemet förklaras men det verkar som om många kunder missar denna text. Hur ska jag göra texten tydligare så att den syns? Tips?


Mobilversionen ser ut såhär. Kunden verkar ändå missa ”NOTE” texten. 



Fullständiga versionen ser ut så här. Hur ska jag göra ”NOTE” texten tydligare? 

 Sådana här saker sitter jag och klurar på en lördag morgon medan vi tittar på Musse pigg och äter morgongröt. Ganska fridfullt ändå med andra ord. 


Dippen

Och så kom dippen.

På senaste rådgivningsbesöket blev jag tillfrågad om humöret har dalat efter förlossningen. Nej svarade jag, ärligt, eftersom det var frid och fröjd och allt gött. Lillen ett sovande matmonster. Johan hemma hela dagarna. Sigge ljuvlig mot sin nya lillebror. Jag har till och med hunnit svänga förbi studion ett par gånger. Inget knas alls.

Men i förrgår – tionde dagen som vi alla tillbringade hemma som familj – kom dippen. Ingen katastrofal sådan, men en malande rastlöshet i kroppen som jag inte kan göra mig av med. 

Jag tog mig en funderar vad det egentligen beror på och kom faktiskt fram till två saker. 

Att detta kanske är sista gången. Sista gången snusa nyfödd i nacken. Sista gången amma. Sista gången ha ett litet knyte sovandes på bröstet. Det kanske inte blir fler barn, det vet vi inte (har alltid föreställt mig två), och jag lixom suuuger i mig alltihop och försöker pränta in lukterna och känslorna och ljuden i minnet. Ifall.

Att min tredje baby får så lite uppmärksamhet. Häromdagen funderade vi med sambon vad den vettigaste lösningen är då det kommer till att vara-hemma-med-barn. Vi har en plan men inget är spikat än och ärligt sagt skrämmer det hela skiten ut mig. Jag älskar mina barn och tycker om att vara mamma men – ta detta på rätt sätt nu – jag kommer aldrig att må bra av att bara vara mamma och hemma med barnen. Jag är för rastlös och behöver något mer. Producera. Åstadkomma. Bygga. Inte fem dagar i veckan men ett par. Jobbet är min tredje baby och jag sörjer att vi inte kan träffas så ofta nu. Tragiskt att det här med föräldraledighet så ofta hänger på ekonomin.

Så min dipp har logiska förklaringar. Knasigt att dessa förklaringar strider mot varandra dock. Totalt. 

Nyheter till våren

 

Några nyheter till våren är på gång!

Eftersom jag jobbar så pass lite nu så handlar det främst om att att leverera de beställningar som kommer in. De tusen idéerna jag har i skissboken får alltså vänta några veckor till, men i april kommer det nya grejer. Det är ett löfte!

Eller vad sägs om en Crop-top version av Isolde klänningen, som jag själv använde redan som gravid. Eller Felicia kjolen i ljusgrått och midi-längd.  Eller den som jag tror kommer bli min favorit i sommar – Saga klänningen med smala axelband (bilden ovan). Multifunktionell såklart.

Isolde Crop-top på kommande i svart och olivgrönt. 

Felicia skirt i ljusgrått samt midi-längd.



Inlägget innehåller adlinkar

Praktikant 

Roliga nyheter. I dag skrev jag under pappren till en blivande sömmerska som ska göra praktik hos e/s design.   

Nina studerar sömnad vid Stadin Ammattiopisto och kommer att praktisera två månader hos oss, tre dagar i veckan. Jätteroligt! Speciellt då Nina är inriktad på sömnad. Som en skänk från ovan nu då vi behöver produktionshjälp.

Jag jag haft praktikanter vid tre tillfällen tidigare och det har alltid fungerat jättebra. Ändå kräver det viss planering eftersom jag själv eller någon annan bör vara på plats och handleda och så måste det såklart finnas maskiner för alla att jobba vid så att vi inte trampar på varandra. Då jag tar emot praktikanter är det även viktigt för mig att båda parter drar nytta av det hela. Praktikanten ska kunna ge mig/företaget något och jag ska kunna erbjuda något tillbaka. Det ska bli win-win för alla. 

Tror det kommer funka suveränt. Och roligt med mer folk i studion. I april kör vi!

När drömmar blir verklighet – mitt första omslag

Här är det. Mitt första omslag.

Jag har försökt bädda in det här i ord men det går inte. Just nu är jag  bara så himla stolt, tacksam och glad att ingen mindre än Olga Rönnberg bär e/s design på omslaget av nyaste Amelia och även inne i reportaget. Det här är stort för mig. En bekräftelse. Ett bevis på att jag tar mig framåt, inte för någon annan men för mig själv. Och denna tidning kommer att fungera som en tröst då motgångarna är många och allt känns förjävligt.

Men just nu lämnar jag jobbet åt sidan och sitter jag bara och njuter. Med Sigge och sambon i soffan bredvid. Magen i vädret. Och tidningen i handen.

Lyckan är total.

Ett gigantiskt stort tack till Hannah som ligger bakom detta. GULD!

 Processen med nya färger

Nu ska vi snacka produktionsprocesser. Jag får ofta frågan huruvida mina klänningar finns i ytterligare någon färg. Kan man specialbeställa? Finns de i mörkblått? Pink? Och så vidare.

Såklart, jag försöker lösa problem så gott det går och har sytt några specialare i avvikande färger (ska man ha tre eller fler klänningar i samma färg brukar jag erbjuda hela färgkartan). Men hela processen att ta in ett nytt tyg eller en ny färg i sortimentet är så mycket mer komplicerad än vad man kan tro, även om jag själv tillverkar produkterna. Därför tänkte jag bjussa en inblick i hur det  egentligen går till då en ny färg eller ett nytt tyg ska läggas till i e/s design sortimentet.

  1.  Hitta rätt kvalitet.
  2. Testa tyget. 
  3. Beställa in tyglager
  4. Tillbehör i rätt färg
  5. Fotografera
  6. Sy upp lager

1.Hitta rätt kvalitet är det mest tidskrävande och huvudvärksframkallande i hela designprocessen enligt mig. Själv vänder jag mig än så länge till grossister som erbjuder mindre inköpsmängder (stora agenter kräver ofta att du köper 300 meter av ett tyg på en gång. Det har jag inte råd med just nu).

Det mesta skaffar jag därför från Tekstiilipalvelu och Kankaita.com. Dessa erbjuder även mindre mängder till okej pris, och den förstnämnda kan jag besöka på plats och ställe och kan då även känna på tygerna, vilket är avgörande. Det går inte att ögonshoppa tyger! Det än känslan som är viktigare.

Det är ändå väldigt svårt att hitta ett tyg som anpassar sig efter din design. Jag letade i tre månader innan jag hittade ett bra tyg till mina Nicolie klänningar. Svettigt. Istället strävar jag efter att göra andra vägen – först köpa tyg och därefter skapa något av det. Det löper smidigare så. Därför har jag ett lager med härliga 10 meters tygrullan i studion som jag inte ännu vet vad de ska användas till.
2. Testa tyget. Innan jag kan börja producera i ett nytt tyg måste kvaliteten testas. Slitage. Tvätt. Krympning. Noppor. I praktiken syr jag upp en prototyp som jag sedan använder, nöter och tvättar ett par gånger för att se hur tyget beter sig.

Notera här att samma tyg i olika färg kan bete sig väldigt olika. Gråa färger brukar exempelvis ofta vara mjukare än övriga färger. Ett blått tyg kanske krymper mycket mer än samma tyg i rött. Typ så. Var färg måste alltså testas skillt för sig vilket är sjuuuukt tidskrävande. Om jag helt struntande i tygets kvalitet så hade hela designprocessen gått ohyggligt mycket fortare!

3. Beställa in tyglager. Då tyget testas köper jag in endast 10 meter (onödigt att köpa mer om det visar sig inte hålla måttet). När jag väl ska producera köper jag in mer av tyget, ofta 100 meter av en färg. Det räcker en bit på vägen men helst skulle jag såklart ta in 300-500 meter på en gång. Detta är en budgetfråga som lär ändra (bara för ett år sedan var det otänkbart för mig att köpa in ens 100 meter av ett tyg. Budgeten utvecklas hela tiden).

 

Med andra ord lägger jag ut stora summor pengar innan kläderna ens är klara. Ju fler färger jag har i lager desto mer tyg blir det, såklart. Dyrt som attan.

4. Tillbehör i rätt färg. För att kunna producera krävs inte endast tyg, utan även trådar och andra tillbehör i rätt färg. Ni kan inte ana hur svårt det är var att hitta trådar i rätt smaragdgröna nyans exemeplvis. Galet. Eftersom plaggen ska overlockas behöver jag minst fem rullar i rätt nyans.

img_5893

Varje gång jag ska sy specialversioner i någon avvikande färg så måste trådar i rätt nyans ändå skaffas. Det förklarar mitt stora lager med trådrullar som bara växer och växer. Karkkihyllan. Trådrullarna och diverse tillbehör beställer jag från Estland då både utbud och pris är bättre där (Karnaluks) men samtidigt får jag då chansa vad gäller färger. Alltid blir det inte rätt att beställa via dator. 

5. Var färg måste fotograferas skillt för sig, gärna även på en människa och inte endast docka, så att det framkommer hur färgen ser ut mot huden. Att få till snygga bilder, speciellt vintertid, är ett problem i sig. Shit vad jag stridit med kameran. 

Fotar helst utomhus, så genast då snön smält en smula har vi åtta nya produkter/färger att fota. 

6. Ett litet lager borde sys upp innan produkten lanseras, så att jag själv inte blir i klistret med beställningarna. Lager behövs även då kunder kommer på plats och provar, vilket sker varje vecka.

img_6309

Sist men inte minst så vill jag gärna få tag på mer av samma tyg för att slippa göra om hela proceduren ovan. Att lägga ner all denna tid för att sedan endast kunna sy tio plagg är inte lönsamt. Ändå har det hänt flera gånger att ett speciellt tyg har tagit slut hos grossisten och jag blvit utan. Bara å acceptera läget och leta fram ett nytt tyg eller en ny färg och göra om hela jobbet.

Jag älskar så gott som alla delar i mitt jobb – allt från bokföring till mönsterkonstruktion och sömnad – men just den här biten att leta material och bolla med budgeten är jobbig tycker jag. Men det är det som får utbudet att utvecklas och förändras. Kanske bra så. Och med detta sagt – nya färger är på kommande. Jag testar och beställer och överväger som bäst och i mitten av april ser vi resultatet! 

Förbereder

Januari månad blev inte riktigt som jag tänkt mig vad gäller jobb. Eftersom januari sägs vara årets fattigaste månad så hade jag inte förväntat mig storslagna beställningssiffror via nätbutiken. Istället hade jag tänkt producera lager för att förbereda det faktum att jag inom några veckor(!) ska föda ett barn och det då blir helt paus i arbetet för min del. 

Och så hade jag tänkt färdigställa två nya plagg med tanke på våren. Redo ett fotas och lanseras i mars-april.  

Så blev det ju inte

I januari har jag istället levererat beställningar för brinnkära livet! Inte sytt laget överhuvudtaget. Eller jo, det har jag, men det har även gått åt och vi ligger konstant efter. Men jag klagar inte! Är bara väldigt förvånad… och tacksam… och ivrig… och en smula stressad.

Min nya favoritfärg är helt klart denna smaragdgröna. Mörkgrå och navy blå på kommande också! 

Får istället hoppas att barnet köttar till sig i magen ytterligare några veckor så att vi hinner förbereda (annat var det förra gången då man bara vääääntade att förlossningen skulle dra igång haha).

Februari blir en intressant månad. På många sätt. Tack alla ni. Än en gång.

Inlägget innehåller adlinkar. 

Svackan

Mitt humör var avigt under helgen. En känsla av hopplöshet spred sig i mig jag märker fysiskt av stressen då jag får tungt att andas. 

Vilken tur att det då bara handlar om jobb. Inget allvarligt, egentligen, men jag tar jobbet allvarligt och det påverkar mig mycket. För mycket ibland.

Hopplösheten handlar om material – än en gång – och hur svårt det är att växa utan stort kapital. På enkel svenska – ytterligare en färg i sortimentet har tagit slut och jag får inte tag på tyget mer. Slut hos grossisten och de tar inte in samma tyg från fabrik mer. Låter ju inte så spännande eller allvarligt men det är så frustrerande med dylika motgångar när man bygger och kämpar, bollar med slantarna och lovar till kunder och så puff – faller det på att man inte får tag på tyget nåt mer. Det har hänt för många gånger nu. 

Och här sitter jag nu, med åtta färdigt utklippta överdelar och lika många färdigt sydda tubtoppar, för att inte tala om alla trådrullar i exakt rätt nyans, men inget tyg att klippa ut kjolarna i. Pengar, tid och energi som går förlorade då jag inte kan göra färdigt klänningarna. Surt. 

De populäraste färgerna – ljusgrått och burgundy – får jag inte tag på mer. 

Gärna skulle jag köpa upp stora partier med tyg på en gång, låt oss säga 400 meter av varje tyg (räcker till drygt 100 klänningar). Jag har till och med utrymme att förvara stort lager nu. Men som bäst använder jag mig av sex olika färger. Det blir 2400 meter tyg det. Gissa vad det kalaset kostar. En ekvation som inte går ihop.

Så för att slippa det här problemet kommer jag att skära ner vad gäller färgalternativ, helt enkelt. Satsa på kvalitet och kvantitet framom stort urval även om jag jätte jätte gärna skulle uppfylla alla era önskemål vad gäller färger och modeller. Hittills har jag försökt vara alla till lags. Nu får jag börja tänka mer på vad som är praktiskt och lönsamt och besparar mig själv sömnlösa nätter. 

Men ni ska fortsätta tipsa och fråga! Så har jag kolla på vad som önskas. Jag vill även i fortsättningen bibehålla den där ateljé känslan och kunna erbjuda måttbeställda versioner, även om vi bygger upp ett standard utbud. Eftersom vi syr upp allt själv kan man alltså få specialversioner men då gäller inte returrätten, så det lönar sig att komma på plats och prova först. 

Orsaken till att jag överhuvudtaget nämner denna huvudvärk här är att dylika problem sällan presenterad för kunder och företag kan kanske framstå som dryga eller icke samarbetsvilliga. Utåt visar bara en slipad helhet, såklart. Men företag, speciellt små sådana som mitt, kämpar konstant med liknande problem och ibland suger det musten ur en. Den eviga balansgången mellan att vara ett litet företag som ändå har potential att växa. Ibland finns viljan men inte kapaciteten. Nåh, sist och slutligen är detta en liten svacka. Jag tar mig ur den och bara att skriva om det och ta något form av beslut gör att det hela lättar. Men jäklar vad frustrerande det är ändå. 

Om jag bara kunde vinna 15 000 € på lotto…