Med en annan inställning

Fredag kväll, och jag har pöst ner mig i soffan med ett glas skumvin och Bianca Ingrosso på You-tube i bakgrunden. Yess hon är min girl crush. Min vecka har varit GALEN. Likt aldrig förr. Eller jo, jag har haft en dylik vecka för något år sedan med känslan i kroppen var helt annan då.

När jag haft som mest att göra och tiden flåsat mig i nacken så har jag tidigare haft svårt att jobba. Mina händer lixom löd inte och allt blev bara fel. Jag nästan hyperventilerade och var ibland tvungen att ta mig hem för att varva ner. Idag är känslan i kroppen en annan då jag kliver in på jobbet. Det spelar egentligen ingen roll hur många beställningar som finns på to-do listan. Jag känner mig lugn. Kanske för att jag vet att jag kan det här. För att jag vet att varje timmer på jobbet tar mig framåt. Ger resultat. Gör en kund glad. Jag kan bokstavligen sy dessa plagg i sömnen och perfektionist som jag är så passar det mig. Sedan har jag för länge sedan insett något väldigt viktigt – det är sist och slutligen bara kläder.

Men lugn eller inte, jag kan inte trolla fram mer tid. Denna vecka har jag utan överdrift jobbat 15 timmar i dygnet för att hinna leverera de klänningar som ska användas under helgen. Jag ger mig själv en klapp på axeln men samtidigt en hård jävla spark på smalbenet. 15 timmar jobb i dygnet tyder på katastrofal planering. Jag har – som så många gånger förr – lovat för mycket. För att jag vill vara alla till lags. På sätt och vis är det en av mina sämsta egenskaper. Att jag alltid vill.

Värre saker kan man vara dålig på. Men dem jag sviker är mig själv och min familj. Det är ju för oss jag väljer att vara företagare och därför tar jag än en gång beslut som gynnar oss. Jag vill citera Christina Stielli från Framgångspodden avsnitt 275 (lyssna på det, så himla himla himla bra) där hon pratar om hur man förhåller sig till livspusslet och vardagskaoset som så många av oss lever i. Hennes ord träffade mig rakt i bröstet.

”Det är både min makt och min frihet att välja hur jag ska se på skiten”.

Amen.

 

Att släcka bränder

Larmet ringde kl 6.10 i morse. Lördag. Ledig dag. Men jag har så pass mycket jobb ogjort så jag betade av några timmar innan sambon skulle iväg. Det blir likadan morgon även på söndag. Jag klämmer just nu in extra timmar där det går men ändå är det inte tillräcklig. De senaste veckorna har jag ägnat mig åt att släcka bränder på jobbet, fixat där det är som mest akut, levererat i sista minuten, ursäktat förseningar och sackat efter med projekt jag åtagit mig och vill göra men som inte har någon specifik tidsram och därför skjuts fram i alla oändlighet.

En stor frågeställning jag har just nu lyder: ska jag lämna två projekt extremt försenade (riktigt pinsamt försenade) och hinna med det mesta andra. Eller ska jag fixa de två och lämna alla andra projekt lite försenade? Jag har satsat på det första, men inget av dem känns som bra alternativ. Såklart.

Mailen vågar jag inte öppna idag eftersom där finns för mycket att gå igenom. Visst skulle jag kunna ta tag i den medan kidsen vilar på dagen, som just nu, men det handlar inte om tid. Det handlar om kapacitet. Det känns bokstavligen som att min hjärna kommer att explodera om jag ska läsa, ta ställning till och besvara ytterligare ett mail idag. Spelar ingen roll hur härligt och trevligt mail det är.

Igår hade jag även en intervju i Helsingfors inbokad som jag skulle göra i samband med besöket till min leverantör i Hyvinge. Jag trodde intervjun blev avbokad men insåg sedan att jag hade läst fel och misstolkat. Då var det redan för sent och vi var tvungna att boka om. Pinsamt.

Sådant här har jag såsat på med i flera veckor. Jag är mitt egna företags flaskhals. Jobbet stockar sig vid mig då många uppgifter är sådana som endast jag kan göra och jag avskyr känslan av att inte kunna hjälpa alla som hör av sig. Jag berättar inte detta för att fiska sympatier. Det är inte synd om mig. Jag kommer att fixa det här – det finns redan en idé som ska testas – och berättar endast för att jag vill ge en realistisk bild av hur det ser ut för mig att bygga upp ett företag. Det är inte alltid vackert. Det är snarare totalt jäkla kaos ibland. Och definitivt inte för alla.

Men som så ofta, när angsten är som värst, så säger det PANG och idéerna öser över mig. Det är som om hjärnan gör en volt och plötsligt vet jag precis vad som behöver göras. Kanske det är så, att man måste nå en sorts vägg för att ta sig vidare. Tvingas tänka större. Tvingas tänka runt problemet. Som sagt så har jag en unik tjänst som ska testas. En annan grej löste jag på direkten genom att skriva till min syster: Vill du bli ekonomiansvarig för E/S DESIGN?

Hon sa ja. En sten föll från axlarna. Bara åtta kvar då. Skam den som ger sig.

Karnaluks

På fredagen besökte jag min leverantör i Hyvinge och onsdagen tillbringade jag i Tallin. En härligt dagstripp som gick under benämningen arbetsresa. Trevligt dock att ha med sig både min mamma och syster och jag är glad att detta har blivit en årlig tradition. Kombinera nytta med nöje. Materialinköp varvat med skumpa. Egentligen har jag inte tid med sådana här utflykter men jag har insett att jag aldrig kommer att ha tid. Det finns alltid något annat som borde göras. Vill jag iväg så får jag ta mig tiden helt enkelt, vilket jag skrivit om tidigare.

Jag har även skrivit om Karnaluks tidigare men den förtjänar att nämnas igen, butiken med alla tänkbara tillbehör var gäller handarbete och sömnad. Det är härifrån jag beställer det mesta av mitt materia som inte är tyg, i synnerhet efter att vår lokala sömnadsaffär här i Karis stängde. När det gäller trådrullar är det dock svårt att handla via nätet då färgerna kan förvrängas på skärmen.

Jag har förövrigt samma problem med min egen nätbutik och får ibland mail om att mina färger inte stämmer överens med verkligheten. Det här handlar inte om att luras – jag strävar självklart efter att färgerna är sanningsenliga- utan snarare att våra elektroniska skärmar avger färger och ljus på olika sätt. Vissa mer i blått kallt ljus, andra i gult. Jag kan inget annat göra än utgå från min egen dator. Det blev en lång parentes men där har vi orsaken till att jag gärna besöker Karnaluks på plats även om de har relativt bra utbud även i nätbutiken. Sömnadsresultatet blir så mycket snyggare om trådarna är exakt rätt. 

128 trådrullar och några små skumpaflaskor. Det var den shoppingen. Tack mamma och syster för sällskapet och hjälpen. 

PS. Syrran, det blir du som får organisera allt på hyllorna 😉 

 

 

Skillnaden på mål och önskemål

Som så många gånger tidigare vill jag lyfta Framgångspodden med Alexander Pärleros. Vad vore mina arbetsdagar utan den? Tidigare i veckan lyssnade jag till avsnitt 229 med Dan Hansson – grymt avsnitt om stresshantering – och min tankar fastnade vid något specifikt. Nämligen skillnaden på mål och önskemål.

”Önskemål är något du egentligen inte vill lägga ner ansträngningen för att uppnå” – Dan Hansson

Hansson förklarar att det är stor skillnad på önskemål och verkliga mål.  Det här skakade om mina tankebanor eftersom jag har mycket i huvudet jag gärna vill göra och förverkliga och stressar över att inte blir gjort. Dessa tankar och idéer svävar där i bakhuvudet men jag sätter varken tid, pengar, energi eller tankverksamhet på att förverkliga något av det. Dessa faller inom kategorin önskemål som tar energi.

Min mål däremot jobbar jag stenhårt för att nå, inte endast vad gäller jobb utan även målsättningar kring familjelivet, vänner, hushåll, ekonomi…  Jag har även konkretiserat mina mål och skrivit ner dem på papper och därför är det också mycket mer sannolikt att jag når dem. För det finns en plan. Det finns ett syfte. Och jag avlägsnar alla hinder i min väg. Mål ger energi.

Jag kan konkretisera detta med ett lite småfånigt exempel: Jag har alltid önskat mig fina naglar. Som nagelbitare blir jag dagligen påmind om mitt misslyckande – att sluta bita – och mina händer är något jag ofta gömt under bordet i sociala sammanhang. Samtidigt är de mitt viktigaste redskap. Som 31-åring har jag ännu inte lyckats sluta bita helt, men jag har heller inte gjort upp någon plan för hur jag ska sluta. Vilka steg ska tas? Vad är roten till problemet? Vad är syftet med att sluta bita? Vad är delmålet?  När har jag lyckats? Vad är belöningen? Så länge önskemålet inte har konkretiserats så kommer det att förbli ett önskemål. Det är först när planen har lagts som det förvandlas till ett mål.

Sagt och gjort – idag har jag varit på manikyr. Ett första steg för att sluta bita helt.

Det är såklart fortfarande mysigt att dagdrömma ibland. Jag vill bli rockstjärna. Jag vill ha en pool på gården. Jag vill springa marathon (usch nej!). Men att slösa energi på detta är onödigt. För mig var det därför väldigt upplyftande att märka skillnaden på önskemål och mål och det resulterade inte endast i manikyr utan även i en ny idé på jobbet – en helt ny tjänst jag ska utveckla och prova med min syster – samt ett beslut på det privata planet för mig. Önskemål som blev mål. Något stort och lite spännande som kommer ske redan i höst. Och då ska mina naglar vara fina. Det är ett nytt mål.

 

Egen tid

Båda barnen somnade ikväll i sina sängar. Själva. Tänk att vi är där nu, att nattandet går ut på att läsa en saga, sjunga en sång, snusa i nacken och viska gonatt. Och där stannar de sedan, ofta hela natten nu. Sakta men säkert blir sömn inte längre ett problem, vilket i sin tur löser så många andra problem. Så himla himla himla skönt.  

Jag har nämnt det många gånger tidigare men jag älskar att vara själv.  Just denna helg är sambon på resa med sina vänner så jag njuter lite extra när barnen somnat. Dessa kvällar tillåter jag mig att göra precis vad jag vill vilket ofta innebär att jag bänkar mig i soffan med med datorn och en platta mörk choklad. Så även ikväll.

Tidigare i veckan fotade jag bilder på mina nya presentkort till jobbet. Dessa kastade jag ihop panikartat på en halvtimme inför Vasa-eventet men blev så pass nöjd med den simpla layouten att de får stanna och en stor bunt presentkort har nu anlänt från lokala tryckeriet. I skrivandet stund uppdaterar jag även min produktkort som levereras med varje produkt. Kan inte påstå att jag har talang vad gäller grafisk design, men jag kan tillräckligt för att sköta detta själv, än så länge. Dessutom är det ju så roligt. Så pass att jag vågar kalla det hobby och jag är evigt tacksam att vi lärde oss använda vektorprogrammet CorelDraw under studierna.

Så ja, layoutar produktkort och editerar bilder är vad jag ägnar mig åt en fredag kväll då kidsen sover. Min hobby. Värre sådana kan man ju ha. 

 

April på jobbfronten

Jag har i ett par veckors tid haft för avsikt att göra ett ”en-vecka-som-företagare” inlägg där jag alltså lite mer i detalj berättar vad jag egentligen gör om dagarna. Är det något som kan intressera? Själv ääää-hääälskar jag när andra berättar sådant.

Förra veckan blev dock K-A-O-S så jag glömde dokumentera och veckan innan det var likadan. Eeeh, jo. Det beskriver kanske tempot just nu och i väntan på vecko-inlägget så tänkte jag istället att det vore fiffigt, främst för min egen del, med en månadsgenomgång: vad har hänt på jobbfronten i april?

  • Planerat och genomfört ett grymt evenemang i Vasa tillsammans med VERKET. Njuter ännu av minnet från detta.
  • Föreläst om Kläder och Kvalitet i Ekenäs och Borgå och deltagit i Kvinnoförbundets seminarium om Jämställdhet.
  • Svarat på vad som känns som en miljard mail (ligger fortfarande lite efter, kämpar!) .
  • Bytt bokförare och skolat in min syster i kvitto-organiserandet så att jag slipper det kaoset.
  • Lyssnat på närmare 30 poddar medan jag jobbar, främst inriktade på mental träning.
  • Fått besök till studion av två olika grupper och presentera min verksamhet.
  • Haft 22 privata kundprovningar.
  • Inte att glömma – producerat och levererat 48 plagg. Alla kläder sys och packas som bäst av mig personligen.

Inte kattskit, som man brukar säga. Sedan finns det såklart enmiljard smågrejer att tillägga och sådant som alltid ska göras – beställa material, olja maskiner, uppdatera nätbutiken, listan tar aldrig slut – men punkterna ovan ger en uppfattning om hur mycket som verkligen ryms på en futtig månad.

Luktar det skryt? Ja det är exakt det jag försöker göra så att min egen lilla tafatta hjärna ska förstå att jag faktiskt åstadkommer MASSOR även om det sällan känns tillräckligt. Jag har insett att jag alltid kommer att vilja mer och min instinkt är att kuta framåt när en lugn promenad istället vore att föredra. Helst av allt vill jag vara alla till lags. Det är bara så. Därför har det blivit extremt viktig för mig att verkligen sätta mig ner och gå igenom vad som blivit gjort. Jag sparar därmed alla to-do listor och återgår ibland till målsättningarna för att kolla att jag är på rätt bana. Det är nämligen inte så självklart som det låter. Dessutom har jag lyckats hålla fast vid mina lediga fredagar med kidsen. Otroligt att det går.

Eller går och går. Det gör ju inte det, egentligen, eftersom jag är totalt jäkla färdig. Jag kom hem tidigt från jobbet idag och sov två timmar dagssömn med barnen, med lipen i halsen.  Känner att det blivit mycket negativt på senaste tiden så pantar på det ett tag, men lustigt nog är det efter sådana här dagar jag får de bästa insikterna och kläcker de bästa idéerna. Så även denna gång.

 

Det är inte alltid guld och gröna skogar.

 

 

Porträtt och trettioett

Äntligen nya, mer realistiska PR bilder att använda till olika evenemang och föreläsningar! Min gamla bilder var bokstavligen fotade för fem år sedan och jag ser inte fem år yngre ut på dem jämfört med nu om vi säger så. Pre-kids.

Dessa är mer jag, med rynkor och hår och allt vad det innebär. TACK ljuvliga Rebecka Hägert som fotade dessa hastigt och lustigt på bakgården till VERKET innan vårt evenemang i Vasa. Vi kommer att se mer av Rebeckas bilder i mina kanaler. Så även av denna nuna som råkar fylla 31 år idag. Skål på det!

Att acceptera ett nej

Tänk om kunden blir besviken? Tänk om kunden känner sig oviktig? Tänkt om kunden inte hör av sig igen? Tänka om hen väljer någon annan? Tänkt om jag blir utan jobb? Det är frågor som många småföretagare antagligen ställer sig själv medan man velar mellan ja eller nej, om den där lediga fredagen med barnen eller timmarna reserverade för vila ska offras för ytterligare en kund.

Våren är här, högsäsong för E/S DESIGN, och jobbet bokstavligen väller över mig. Som jag nämnt tidigare väljer jag ändå att dansa segerdans istället för att gnälla. Tänk att jag har lyckats skapa möjligheten att jobba med något så rolig. Men – det finns alltid ett men – jag måste också inse mina begränsningar.

Under helgen fick jag flera förfrågningar angående kundprovningar till påsken. Förstår tanken, långledigt utan några egentliga måsten (bästa högtiden!) och många har då tid att komma förbi studion. Fyra provningar har jag redan inplanerat på påsklördagen samt ett möte i Helsingfors på måndagen. Det handlar ändå inte om tid då timmar på dygnet nog finns att ta av. Det handlar snarare om kapacitet. Vad klarar jag av ett ge utan att min närvaro, mitt engagemang samt resultat blir lidande? Vad klarar jag av att ge utan att det påverkar negativt på mitt övriga liv – familj, vänner, hushåll? Kan jag åta mig mer? En snabb titt i min kaotiska kalender så ser vi svaret. Nej, det finns inte utrymme just nu. Så jag gjorde det som egentligen svider till i hjärtat men som jag vet att gynnar mig i längden – jag sa nej. Inga fler bokningar. Jag har fullt.

Jag klarar mycket, vill mycket och upplever att jag ger mycket, men en fullproppad kalender är inte imponerande. Att vara konstant stressas och ha mycket att göra hela tiden är inte att eftersträva. För mig är det snarare ett tecken på misslyckad planering. Jag vill inte leva mitt liv enligt minutschema, även om det vissa veckor blir exakt så, och det viktigaste att planera in för mig är därför tomrum och utrymme för spontanitet, vilket är något sambon lärt mig och som påverkat min livskvalitet abnormt! När planeringen sedan kör ihop sig brukar jag påminna mig själv om varför jag jobbar med det jag gör. Varför har jag startat företag? Vad är syftet?

Mitt huvudsakliga syfte är väldigt egoistisk – jag vill jobba med något som gör mig glad och som ger möjlighet till ett flexibelt familjeliv. Att då pressa mig själv till bristningsgränsen vecka efter vecka går emot hela syftet med företagandet. Inte att glömma att det är mitt ansvar att veta hur mycket jag klarar av, inte kundens. Ändå tar det fruktansvärt mycket emot att sägs nej när jag så gärna vill.

Så ja, jag är ständigt fast i de där tänk-om frågorna men för mig har de ändrat karaktär: Tänk om jag börjar må lika dåligt som tidigare? Tänk om jag inte njuter av nuet? Tänkt om jag blir sur och fresig mot min familj? Eller den värst tanken av alla – tänk om jag inte tycker att mitt jobb är roligt längre? Dessa frågor skrämmer mig betydligt mer än de förstnämnda och jag har därför unnat mig att säga nej. För att jag vill fortsätta vara glad.

Min heliga, lediga fredag förblir därför ledig.