Tröttman och sköldkörteln

Och så kom tröttman. Varenda centimeter på min kropp är totalt slut och värker. Vore det inte för två barn som far fram som galningar i huset så hade jag somnat sittandes. Jag är tacksam över helgen som varit i princip ledig –  en snabb kundprovning bara – och det var faktiskt riktigt najs att stå ute i solen på barnloppiset ett par timmar idag, suga i sig d-vitamin och småprata med bekanta. Sålde det mesta och köpte mycket.

Återhämtning är nyckelordet för att orka med ett livspussel som omfattar företag och småbarn, så trots att e-posten skriker på mig och jag har sjutusen saker jag borde göra så tillåter jag mig att bara släppa allt och istället umgås med barnen, glo på You-tube och äta glass. Redan i Vasa märkte jag att det är läge att tagga ner. Jag skulle exempelvis snabbt byta om inför kundeventet men hade tydligen packat två olika klackskor. Ojdå. Synd att båda var vänsterfot, annars hade jag kunnat ”rocka skorna”. När vi sedan skulle avsluta den lyckade kvällen med pizza, syrran och jag, så glömde jag väskan efter mig på pizzerian och märkte det först följande morgon då vi skulle åka hem. Dator, arbetshäfte, färgkartor… allt fanns i den väskan. Min puls var sjuhundra där i något skede men väskan återfanns och kommer hem från Vasa med posten. Det löste sig, som alltid.

Min hjärna är det första som signalerar när det blivit lite för mycket, som om synapserna inte riktigt kan koppla ordentligt, och jag tappar ord och korttidsminnet blir förfärligt. Strax efter kommer den fysiska tröttheten. Jag har lärt mig mitt mönster och även skrivit om det tidigare. Vanligtvis oroar det mig inte. Ändå känns det annorlunda nu och jag grubblar faktiskt på något som ni kanske vet mer om, sköldkörteln. Jag misstänker att min är överproduktiv. Viktnedgång, ingen aptit, hjärtklappningar… Detta har pågått i nästan ett år och jag upplever att det blir bara värre. Dela gärna med er om ni har erfarenheter.

Sova. Äta mycket. Umgås med familjen. Och boka tid för blodprov. Där har vi min helg och mitt sätt att tanka ny energi, vilket behövs – även om man som jag älskar sitt jobb.

Inget som inte kan vänta till måndag.

PS. Vår nya stol som jag köpte begagnat till sambon i födelsedagspresent (dylika skatter kan hittas via tori.fi) – bästa stället att hänga med datorn i famnen.

TACK VASA

Vårt dygn i Vasa var magi från början till slut. Att träffa så många härliga människor. Nya bekanta. Gamla bekanta. Jag har svårt att sätta ord på stämningen men stundvis var det fem kvinnor samtidigt inne i det provisoriska provrummet i ena knuten av Rebecka och Cecilias ateljé. Min syster hade vad som kändes som åtta armar och tre munnar och själv sprang jag runt som en höna och hjälpte där jag kunde. För mig var detta tre timmar total eufori och jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle komma så pass många till VERKET i Vasa för att prova mina plagg.

Jag tackar er från hela mitt hjärta för era fina ord, ert intresse för hållbart mode, ert tålamod och era glada ansikten och inte att glömma alla beställningar.

Som alltid lär jag mig något nytt av varje evenemang vi ordnar, men det tar vi en annan gång. Jag är ännu hög på eufori och tänker så vara hela helgen. Istället låter jag bilderna tala för sig, fotade av härliga Rebecka Hägert som magiskt fångar stämningen. 

Friends&Brgrs egen limsa släkte törsten och Hemgården bjöd på smarriga praliner.

Ett stort tack även till Rebecka och Cecilia vid VERKET som arrangerade detta tillsammans med mig. De är kvinnor som jag endast träffat två gånger efter igår, men som redan känns som gamla goda vänner. 

E/S DESIGN första besök till Vasa – men definitivt inte det sista.

 

 

Att unna sig hjälp av andra

Isa Blouse (adlink) finns nu tillgänglig i nätbutiken med flera olika ärmlängder i halvtransparant mesh. 

För några veckor sedan mötte jag upp min vän Charlotta hemma hos henne för att äta lunch, snacka strunt och fota ett par nya E/S DESIGN produkter samt några samarbeten för hennes del. Många flugor i en smäll på den lunchen javisst.

Charlotta är en riktigt talang framför kameran och jag behöver egentligen inte säga något. Hon kan. Hon vet. Och det går mycket fortare att fota bilder på henne än på mig själv. Betydligt roligare är det också då jag föredrar att stå bakom kameran och inte framför. Så är hon syndigt vacker också.

Vi kan kasta till det på effektivitetslistan för i år – att våga fråga hjälp av nära och kära och nya bekanta, och ta emot hjälpen som erbjuds. Jag har så himla duktiga, fina och kunniga vänner och familj men är alldeles för dålig på att ta emot den hjälpen de erbjuder mig. För det gör dom! Konstant. Jag gissar det här har att göra med min klara-mig-själv mentalitet. Jag har alltid strävat efter att fixa det mesta på egen hand och vill inte besvära någon annan, än mindre bli beroende av någon. Minns när jag skulle flytta hem från lägenheten från Åbo och ringde pappa för att fråga om det är ok att binda fast sänggaveln på taket. Eller när jag var sen till en fotografering och avgasröret på bilen plötsligt damp ner i asfalten. Jag knöt upp det med en rem jag hittade i bakluckan och tog mig till fotograferingen ändå. Konstigt egentligen denna mentalitet, då jag har grymt hjälpsamma föräldrar. 

Den senaste tiden har jag även träffat väldigt mycket nya människor på olika evenemang och det visar sig ofta att vi kan hjälpa varandra på sätt eller annat, både vad gäller små och stora saker. Det finns ju så mycket intressanta människor med fantastiskt kunskap! I år ska jag jobba på att bättre ta emot den hjälpen, våga be om den, och hoppeligen kunna erbjuda något tillbaka. Ge och ta. 

Tack Charlotta, än en gång för hjälpen med bilderna … och för lunchsällskapet. 

 

 

Balansbordet

Jag hade en sur dag på måndag. En riktigt sådana där förjävlig dag där allt kändes fel. Allt gick fel. Redan från morgonen. Surandet höll i sig hela veckan och jag har stundivs haft lust att krypa ur mitt eget skinn. Varje liten motgång har blivit som ett stort krig i kroppen.

Sådana dagar inträffar relativt sällan för mig numer, i synnerhet inte på måndagar då jag oftast ser fram emot att ta mig till jobbet. Men när det händer så skyfflar jag ofta humöret under mattan, ignorera och glömma och bespara andra min tragiska uppenbarelse. Men så slog det mig, att jag kanske ska göra precis tvärtom. Kanske jag kan hjälpa mig själv, eller stötta någon annan som också haft en dålig vecka.

Jag lärde mig ett intressant tankesätt via Framgångspodden (avsnitt nr 153) som handlar om att balansen i livet är som ett runt bord på fyra ben där benen symboliserar fyra faktorer: kostvanor, motionsvanor, vila (fysisk och mental) och stress. Skulle ett ben gå av hålls bordet fortfarande på ända. Skulle däremot två ben brista eller ta skada är det sannolika att bordet kippar omkull.

Med andra ord – om ett ben är sönder, försök i första hand reparera det. Om det inte går – förstärk då de tre andra.

Det här gav mig ett nytt sätt att tänka på exempelvis stresshantering. När jag stressar har jag en tendens att slarva med mat och skippa träning. Sover dåligt också då ja ofta jobbar med datorn i sängen sent på kvällen för att komma ikapp. Ett ben (stress) är alltså lidande och på köpet demolerar jag de andra. Resultatet blir en trött, söndersliten morsa med ångest och för mycket att göra. Värst trevlig är jag inte heller.

Så denna vecka när humöret har varit dåligt så har jag funderat på de olika benen – vilket behöver repareras? Var brister det? På måndag körde jag på Nutella-morgon. Ensam i soffan med en burk Nutella och datorn i famnen (vila). På tisdag när humöret fortfarande var uselt startade jag dagen med träning (motionsvanor) även om jag hade sjutusen saker att göra och egetligen ”inte hade tid” för träning. På onsdag eftermiddag besökte jag och barnen våra bästa vänner och på torsdag tog jag lunch-promenad med en annan bästis, mitt i arbetskaoset.

Ibland är det något konkret som skaver och kanske kan åtgärdas men andra gånger, som för mig denna vecka, gick det inte att sätta fingret på problemet. Det fanns inget att lösa och mitt dåliga humör berodde högst antagligen på hormoner. Privilegiet att vara kvinna.

Det blev ett rörig inlägg detta, men min poäng är att alla har dåliga dagar och jag tycker det är viktigt att acceptera det, både hos sig själv och hos andra. Ibland kan stress och dåligt humör lösas med konkreta åtgärder. Andra gånger gäller det bara att acceptera, kanske till och med välkomna och ägna en dag åt att spotta och svära… eller äta Nutella. Huvudsaken är att inte fastna i ett negativt mönster.

Mitt humör har nu äntligen svängt – en helt ledig söndag i solsken gjorde susen – och jag ser fram emot att hugga tag i alla sjutusen problem, utmaningar och möjligheter igen. Hoppas du haft en bättra vecka och är lika taggad på måndag som jag är.

PS. Lyssna på Framgångspodden avsnitt nr 153. Gärna nu. Ikväll.

 

Ett slag för jämställdhet!

Igår gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare – satt i panelen i ett seminarium arrangerat av Svenska Kvinnoförbundet, med temat jämställdhet. Hur stärker vi kvinnors entreprenörskap? Jag var en av fyra gäster, inbjuden till Hanaholmen för att lyfta fram hur jag som företagare och småbarnsmamma upplever jämställdhet. Vad är problemen och hur kan de lösas?

Själv pratade jag främst om föräldraledigheten och vilka förändringar jag tycker borde göras där, normer i samhället och svårigheten att bryta dessa, samt den kvinnliga egenskapen att eftersträva perfektion som ofta bromsar oss.

Det lyftes fram grymt mycket tankegångar och förslag till förändring, av både övriga paneldeltagare – Ulrika Larpes (styrelsemedlem för Företagarkvinnor), Alexandra Pasternak-Jackson (CEO för Amcham Finland) och Kjell Skoglund (VD för Finsk-svenska Handelskammaren) – samt av åhörare, och seminariet gjorde mig upprymd, glad och hoppfull! Vi vill stärka kvinnors roll som företagare, det går, och vi är på god väg. Men mycket arbete återstår. 

Via Kvinnoförbundets instagram hittade jag våra framföranden i korthet, fiffigt utplockat. Jag klistrar även in ett stycke från mitt framförande nedan, visserligen taget ur kontext, men det ger en uppfattning om vad diskussionerna handlade om och vad jag personligen upplever, tycker och tänker kring jämställdhet. 

… Jag lever själv med en man, pappan till mina barn, som vill leva jämställt. Som uppmuntrar mitt företagande. Han kan när som helst ta ansvar för våra barn utan några instruktioner från min sida (hushållssysslorna däremot, njaa vi är inte riktigt där än). Ändå är vi konstant tvungna att påminna oss om det här. När tröttheten smyger sig på och autopiloten tar över så faller även vi in i ett traditionellt mönster där jag som kvinns tar ansvar för hushåll och barn – och sköter mitt jobb.

Det här behöv brytas. Normerna. Och oundvikligen faller vi åter igen in på föräldraledigheten.

För att även pappor ska ta sig an barn och hushåll i samma utsträckning som mammor så måste de ägna tid åt just det här – barn och hushåll. Därför står jag bakom förslaget om 6+6+6 modellen där alltså 6 månader låses vid papporna (vilket motsvarar endast 9 veckor idag). Det här skulle inte endast skapa mer jämställdhet i hemmen utan även förändra attityder på arbetsplatser. Män kan också sköta sina barn. Kvinnor kan också bygga företag. Och om föräldraledigheten dessutom skulle bli mer flexibel och tillåta en att jobba en dag eller två i veckan, så har vi i långa loppet en win-win situation för alla.

  • Barn med mer närvarande pappor
  • Jämnare fördelning av det obetalda arbetet i hemmet
  • Bättre normer och attityder på arbetsplatser
  • Gladare och piggare mammor
  • Fler företagande kvinnor
  • Mer jämställdhet

Jag har haft många diskussioner i huvudet kring kvinnor och företagande och de allra flesta av dem slutar just där – i föräldraledigheten. Så jag hoppas vi lyckas få till stånd en förändring så fort som möjligt.

Det finns en annan väsentlig detalj jag upplevt under min tid som kvinnlig företagare. Kanske det är jag som nu har förutfattade meningar men jag upplever att många kvinnor strävar efter perfektion. Men det går inte att driva, än mindre starta, företag om allting ska vara perfekt från början. Det handlar om att våga prova, våga göra fel, väga göra om, våga lyckas och våga skapa sitt eget liv. Själv har jag gjort tusen misstag som företagare, tro mig, och fler lär det bli. Jag tror vi kvinnor oftare borde ställa oss frågan – vad är det värsta som kan hända?

Jag läste ett ordspråk för länge sedan som har blivit lite av ett mantra för mig. Det lyder såhär: Man har inte misslyckats förrän man slutar försöka.

 

Vem hade anat för tre-fyra år sedan att jag skulle delta i panelen i ett seminarium gällande jämställdhet? Livet. Underbara, oförutsägbara livet. Tack igen Kvinnoförbundet för inbjudan och möjligheten. Jag tror vi är på väg mot ett mer jämställt samhälle. 

 

E/S DESIGNS första ambassadör

Österbotten fortsätter att leverera! Redan för ett tag sedan berättade jag om målsättningar för mitt företagande. En av dem är att inleda samarbete med ambassadörer som är duktiga på att trolla ihop outfits och fota bilder, vilket är mycket mer arbetsdrygt än man kan tro. Min tanke är 4-5 ambassadörer runtom i Norden och under mins två dagar i Vasa hade jag bokat ett möte kring detta. På sängen i Scandic Hotel blev målet verklighet.

Nu kan jag därmed stolt presentera företagets första ambassadör – Michelle Blomqvist bakom @lastingcloset. Som både estenom och fotograf har Michelle ett grymt estetisk öga. Dessutom även väldigt insatt i hållbart mode och därmed en perfekt ambassadör för E/S DESIGN då hon kan hjälpa mig sprida mitt budskap inte endast i bilder utan även i form av värderingar. För att inte tala om att kvinnan i sig är vacker. Wow! Jag rekommenderar dig att hänga en stund på Michelles inspirerande blogg där hon bevisar att det går att vara snygg, modern och hållbar på en och samma gång.

TACK Michelle och välkommen till E/S DESIGN teamet. Jag ser fram emot vårt samarbete.

 

 

e/s design kommer till Vasa

 

Håll i hatten för nu händer det – E/S DESIGN kommer till Vasa!

Jag har ända sedan företagsstarten upplevt ett stort stöd från Vasa med omnejd. Det känns som att många, lik som här hemma i Karis, hejar lite extra på mig där uppe och jag har länge velat ge något tillbaka. Det är ju inte riktigt realistisk för österbottningar att ta sig ner till södra Finland på mina Sample Sale events och Open house dagar, så istället vänder jag på steken och kommer till er. 

Onsdagen 3.4.2019 finns jag, e/s design, i Vasa centrum och erbjuder möjligheten för alla österbottningar att prova, känna och klämma på min multifunktionella plagg. Jag kommer även att visa några nyheter till våren som inte ännu lanserats och för den som vill veta mer om själva företagandet så svarar jag på varendaste en fråga. 

Som pricken över i:et har jag slagit mig samman med VERKET – antagligen Vasas vackraste butik – i det här projektet. Jag förespråkar som bekant att handla lokalt och Cecilia Antfolk och Rebecka Erlands som driver VERKET har inte endast egna fantastiska klädmärken Myrfolk och SÄRK, utan säljer även lokalproducerade produkter i butiken, som exempelvis mina ljuvliga örhängen. Cecilia och Rebecka kommer såklart att finnas på plats hela kvällen och presentera sina klädmärken.

Själv säljer jag inget på plats, det handlar inte om maxad försäljning den här gången, men erbjuder  möjligheten till måttanpassade versioner av alla produkter – utan extra kostnader. Gyllene chans för dig som bor högre uppe i landet att hitta kläder som passar just din kropp.  Och javisst, några smaskiga presenter har vi också att erbjuda. 

Så nu tycker jag att du nappar tag i en kompis, prickar in VERKET i kalendern 3.4.2019 kl. 18.30-21.00 och kommer förbi och hänger med oss, provar kläder och snackar om kläder och entreprenörskap och livet och allt däromkring. 

Det här eventet är för dig. Och jag ser fram emot att träffa dig.

E/S DESIGN + SÄRK + Myrfolk = VERKET 3.4.2019 ❤

 

Att ta sig tid

En av mina vanligaste kommentarer tidigare gällande företagandet var: jag har inte tid. Tid har stundvis virat sig runt mig likt en tvångströja och mycket har jag skyllt på tiden. Om jag bara hade mer tid. Men faktum är att tid är det enda vi har samma mängd av i dygnet, allihopa. Den kan inte spolas tillbaka eller köpas för pengar och är därmed på många sätt det mest värdefulla vi har. Ändå verkar vissa hinna få mer gjort än andra. Såg för länge sedan en film som heter In Time, som handlar om just detta, där tid blir en valuta. Skrämmande tanke. Jag har själv börjat tänka på ett nytt sätt  vad gäller tid vilket gjort underverk för både mitt företagande vardagsliv. Kort och gott – jag tar mig tiden.

Efter mycket tårar och frustration och tycka-synd-om-mig utbrott har jag insett att det ofta lönar sig att ta sig tid till vissa uppgifter för att i ett senare skede gynnas av resultatet. Det kan handla om pyttesmå saker, som att storstäda arbetsbordet så att jobbet löper smidigare, till lite större saker som att olja alla symaskiner eller förnya upplägget i nätbutiken. Dylika grejer planerar jag in i min kalender varje vecka, både små och stora. Planerar man inte in det så blir det inte gjort. Punkt. 

Sedan kan det även handla om mer omfattande projekt, som att åka upp till Vasa för att inspireras och knyta kontakter. Sagt och gjort. Och idag tackar jag mig själv.

Två dagar i Vasa gav mer än jag vågat drömma om. Lyssnade till och träffade en av mina stora förebilder  Alexander Pärleros – ja han var fantastisk – och bekantade mig med nya människor och planerade nya samarbeten. Fick dessutom ro i kroppen av att vara själv, utan barnen. Äta själv. Klä på mig själv. Sitta på tåg själv. Och även möjlighet att helt koppla på arbetshjärnan och tänka tänka tänka vilket bidrog till nya insikter. 

Jag hade inte tid att åka. Jag tog mig tid. Och ikväll ser vi resultat.