Prima pipon

 

Aj että sociala medier är bra till mycket. Exempelvis till att hitta en bra pipo.

Jag inser att det börjar bli läge för att bära mössa utomhus. Älskar själv mössor. Värmer, håller håret ur ögonen och skyddar håret då det snöar eller småregnar. Ändå tycker jag det är ohyggligt svår att hitta mössor i vettig kvalitet. Med det menar jag främst inte gjorda av akryl eller polyester eftersom dessa material inte har värmande egenskaper (fungerar mer som vindskydd) och dessutom, kanske främst, gör håret ohyggligt statiskt. För mig med långt frissigt hår är det inte ett alternativ. Ser galen ut i huvudet av syntet. Övervägde att sticka en egen men tror mina nerver inte räcker till just nu, än mindre kunskaperna. 

Därför frågade jag via instagram efter era bästa tips på mössor i naturmaterial, och om ni levererade! Ägnade lördag kvällen åt att googla runt på mössor (med ett glas bubbel, märk väl) och nedan är de modeller jag personligen gillar skarpt, både vad gäller form och material. 

  • Fjällräven överraskade mig med många fina modeller i naturmaterial. De har egen nätbutik men verkar endast leverera inom Sverige (?). Hittade istället Fjällrävens mössor, samt andra märken, via Partioaitta som även har fysisk butiker runt om i Finland. Kvalitet under ett och samma tak, vågar jag påstå. Min favoriter från Fjällräven är CLASSIC KNIT HAT och RE-WOOL hat i senapsgult. Även versionen i bomull är en fin året om mössa. 
  • Samsøe & Samsøe har två fina modeller, en lurvigare variant Nor Hat i väldigt väldigt många olika färger och en slät version The Beanie 2280 i grått, senapsgult och svart. 

  • ACNE levererar även kvalitetsmössor – diggar denna i puderrosa – men här får jag medge att prislappen känns liiiite för saftig för mig med tanke på att mössan ska användas i en regnig lekpark eller i skogen då vi grillar korv. 
  • Om vi fortsätter på Svensk mark så finns Sätila som har mängder med fina mössor. 

  • Costo är ett finskt märke med flera fina mössor med charmig toffs. Samma modell finns även för barn så där kan man matcha om man vill. Den här OBO ROSE mössan ovan var även ljuvlig färg (min rosa period håller i sig). Även många hattar finns i deras sortiment.
  • VAI-KO är även det ett finskt företag med produktion i Finland (hurra!) som har många fina mössor i sortimentet. Den med tofs var härlig, och även den tunnare varianten, Spring Beanie, verkar praktisk vid inte så kallt väder. 
  • Myssyfarmi har jag själv råkat hitta via instagram. Ljuvliga mössor med handgjorda utseendet (stickade av rara finländska tanter) som säljs via deras egen nätbutik samt även via Partioaittas sidor. 

  • Vill man hålla sig till ett förmånligare pris men ändå bra material så har HM flera ribbstickad mössa i kashmir. Tips: Leta bland mössor och välj ”högst pris” i sorteringslistan så hittar du dessa enklare. Lindex har även en kashmir mössa i sortimentet. 

Fanns sist och slutligen så många huippu mössar att jag hade svårt att välja. Hade gärna beställt tre – svart, grå, samt någon knallig färg – men måtta med allt. Två är nu på väg hem till mig och jag får återkomma då de anlänt. Ytterligare ett tips om du bara ska välja en mössa är att satsa på en finstickad utan tofs. Då ser den inte för vintrig ut och känns rätt att använda även under höst och vår, till och med kalla sommarkvällar. 

Tack för hjälpen! Bidra gärna med fler länkar och tips i kommentarsfältet, om ni har sådana. 

Ps. Någon som fryser är sällan stilig. Köp en snygg mössa! 

GROW4 – introduktion

Jag tillbringade som bekant två dagar i Jakobstad förra veckan – inledningen av företagarutbildningen GROW4 som kommer att pågå drygt ett år – ute på en lägergård vid havet. Jag har lovat att dela med mig av utbildningen och vad jag lär mig utav den, kanske till och med vilka åtgärder utbildningen leder till inom det egna företaget. Yep, tanken var god redan från början, men sedan jag kom hem sent på fredag kvällen har jag gått som i en dimma. Nästan som om jag har krabbis, baksmälla.

Huvudsakliga syftet med första närtillfället var att lära känna varandra samt coacherna Sebastian Widjeskog och Ville Kavilo, två härliga typer med lika härlig humor. Jestas så vi skrattade mycket, vilket jag gillar. Allt är roligare med lite humor, även affärsplaner och prissättning. Sedan märkte jag att det är en speciellt känsla att sitta i en grupp där alla har samma ambitioner – att bli bättre företagare.

Vi har tystnadsplikt inom gruppen så jag kommer endast att prata för egen del och mina insikter. Jag kom bland annat fram till att jag är för dålig på att ta betalt för mitt arbete. Att jag gärna är alla till lags men inte egentligen har behov av att nå ut till alla. Att affärsplanen och ekonomi är min svagheter just nu medan marknadsföring och brand hör till styrkor. Att bra beslut sällan kan göras i ett dåligt tillstånd.  Att jag har 100 miljoner potentiella kunder runt om Europa. Att bastu är najs även i Jeppis. Att mitt drömliv inte är så långt bort som jag trott. Och kanske främst – tillsammans är bättre. Vi kan lära oss så mycket av varandras erfarenheter. 

”Livsstilsentreprenören måste bli mer kapitalist. Annars svälter hon.”

– Sebastian Widjeskog

En uppgift var att i detalj beskriva drömlivet 10 år framåt. Hej kära dagbok, idag… Det var en ögonöppnare för mig och ett sätt att förstå vart jag vill, vem som finns med i den bilden och hur dagarna ser ut. Det var egentligen inga konstigheter eller storslagna saker alls och härligt på nåt vis att se att jag inte är jätte långt ifrån. Alla beslut framöver ska tas med den målbilden i bakhuvudet. 

Det, och mycket mycket mer, därav kaoset i huvudet, och jag tror jag chockade mig själv under dessa dagar och behöver tid att återhämta mig. Tid som inte riktigt finns. Ylläri. Som tur uppmanades vi att inte påbörja något inom det egna företaget just nu. Tvärtom skulle vi lova en sak att sluta med och nästa träff fokusera på affärsplanen. Mitt löfte blev att sluta åta mig fler distraktionsprojekt, som jag skrev om i föregående inlägg, vilka hindrar mig från att utveckla drömföretaget. Jag ämnar hålla vad jag lovat.

Måste bara slutföra några av dem först. 

 

 

 

 

 

Ännu en flyktmanöver?

Det ligger en lekpark endast ett stenkast från vårt hus. Intill parken finns ett grönt hus som låg till salu i våras och min man och jag fick ett plötslig infall att vi skulle köpa huset och renovera. Tänk vad smidigt att renovera endast några meter från där vi bor, sa vi. Planlösningen var härlig och gården likaså. Lummig med stora träd, något som saknas på vårt eget område med endast nybyggda hus. Det gick så pass långt att jag printade ut planlösningen och funderade vilka väggar man skulle riva och hur renoveringen skulle kunna förverkligas för att huset skulle passa vår familj.

En kväll tidigare denna vecka lekte vi i parken med barnen och jag skymtade en kvinna i fönstret på det där huset. Nya kvartersgrannarna. Jag kan inte prata för min mans del men själv tackar jag högre makter att vi aldrig kom till skott med att köpa. Det var inte ett nytt renoveringsobjekt vi behövde och längtade efter (hujedamej NEJ!) utan snarare ett projekt tillsammans. Tid ihop. Han och jag. Något som bröt ekorrhjulet med jobb-barn-dagis-mat-disk. Sådant kan dock lösas på betydligt billigare sätt än att investera i fastigheter. Sommaren kom. Tiden tillsammans likaså. Ekorrhjulet bröts och renoverings drömmen rann ut i sanden.

Nu är detta inte någon relationsblogg men orsaken till att jag ändå tar upp det är för att jag insett att jag fungerar och agerar exakt likadant när det gäller jobb. Företagandet handlar mycket om att konstant lösa problem och därmed kunna stänga av arbetshjärnan ibland och ägna tankarna åt annat för att inte tappa förståndet. Det är något jag blivit relativt duktig på. Alltså att stänga av och ägna kvällarna åt annat än jobb, vilket jag har mycket att tacka barnen för. De distraherar mig, på ett positivt sätt. 

Men när problemen blir för många, nattsömnen för dålig på grund av ovan nämnda barn och orken tryter – då blir jag svag. Problemen känns gigantiska och istället för att sätta mig ner och hitta roten till dem så jagar jag en flyktväg ut. Det är väldigt lätt att hoppa på nya projekt istället för att lösa de existerande. Kasta sig i något nytt, där problem ännu inte uppstått, och för en stund glömma allt det där gamla. Men det är ingen fiffig lösning, såklart.

Jag har själv svårt att notera skillnaden och det jag behöver bli bättre på är att ta tid på mig att fundera om det nya projektet som erbjuds verkligen är något jag vill göra och som tar mig närmare mina mål, eller om det snarare är en flyktmanöver. Något som känns roligt för stunden. Inte att glömma det faktum att jag gärna är alla till lags. Jag är sämst på att säga nej. 

Det är därför jag ogärna sköter jobbärenden via telefonsamtal, eftersom min instinkt är att alltid säga ja. Att vara andra till lags. Ett nytt löfte jag givit mig själv är att alltid be om att få återkomma, för att köpa mig lite tid att fundera. Jag unnar mig även att ibland inte svara i telefonen alls. Det är inte alltid fiffigt ur företagarperspektiv och inte något personligt mot någon (jag vet ju inte vem som ringer) men nödvändigt för mig, ibland. Jag litar på att personen i andra änden hör av sig igen. 

Här har vi eventuellt svaret på varför jag har orimligt många olika projekt under hösten. Alla projekt är roliga på sitt sätt, det handlar inte om det, men alla bidrar nödvändigtvis inte till mina mål och löser därmed inte de gamla problemen och målen som exempelvis effektivare produktion, bättre vinst och mer egentid. 

 

Det gröna huset hittade sina nya ägare och vi lever kvar i vårt hus, till all tur. Jag älskar ju vårt hem, både utanpå och allt som finns däri. Vi har byggt det tillsammans. Företaget däremot har jag byggt helt själv och kommer nu att ägna två dagar åt att tampas med alla problem kring det, hitta lösningar och nya sätt att ta mig framåt, med hjälp av någon annan. Jag är på väg bort men inte på flykt – mot Jakobstad och GROW4. 

 

Veckans upplägg – vikten i att planera bra

Måndag, och jag inleder som vanligt arbetsveckan med att skissa upp veckans agenda på en enda sida. Ja, planering är extremt viktigt för att jag ska få något gjort. Utan plan har jag en tendens att såsa iväg någon helt annanstans. Ett annat problem är att jag fortfarande är lite av en tidsoptimist och planerar in för mycket – främst då det alltid dyker upp något oväntat – men jag jobbar på det och en översikt gör det lättare att fördela upp arbetsuppgifterna till de olika dagarna. Därför är det viktigt att veckan antecknas på en sida. Själv väljer jag en tom sådan i min anteckningsbok, eftersom jag inte längre använder en fysisk kalender. Ska senare berätta mer om apparna jag övergått till, samt varför. 

Denna vecka blir kort, eller lång, helt hur man ser på det. På onsdag eftermiddag åker jag nämligen upp till Jakobstad för att påbörja GROW4 utbildningen. Inledningsvis två dagar närstudier. Jisses vad jag sett fram emot detta! Att få sitta still i flera timmar på ett tåg är i sig härligt (här märker man att småbarnsåren satt sina spår) och sedan träffa andra företagare med liknande ambitioner som en själv. 

Siffrorna är beställningar som ska färdigställa, sorterade enligt färg och placerde inom en specifik dag. 

 

Det betyder att allt som är på agendan denna vecka ska vara klart senast onsdag eftermiddag och jag måste prioritera för att hinna med allt. Vissa mindre akuta uppgifter flyttas därför till följande vecka och uppgifter som ska göras på dator bokar jag in kvällstid hemma då barnen somnat för att maximera tiden. Inte ultimat, men okej om det endast sker ibland. Om jag gör denna plan redan på måndag så är det på nåt vis som om min hjärna ställer in sig på att följa planen och då är det inte heller tungt att jobba tidiga morgnar eller sena kvällar. 

Utan lista blir jag rätt orolig i kroppen och upplever att jag aldrig blir färdig även om jag egentligen fått mängder gjort. Det är ljuvligt att bocka av punkterna på listan och i slutet av veckan klappa sig på axeln och högt säga ”härligt, du fixade det”. Att känna sig färdig för stunden. Om något sedan hänger kvar på listan (vilket det lite för ofta gör för mig) så är det en påminnelse om att inte klämma in för mycket de kommande veckorna. Så ja, att planera bra kräver övning och tar sin tid, men det är även därför jag hinner träna måndag mornar, hitta på något roligt med barnen på fredagar och träffa vänner varje vecka. Det som planeras blir av. Då är det värt sin tid. 

 

Den perfekta arbetsdagen

Igår hade jag en sådan där perfekt arbetsdag, där allt flöt på och jobbet kändes riktig riktigt roligt. Är ledsen att behöva erkänna det, men många dagar har varit tunga under sensommaren. Motiga. Ivern har inte funnits där. Igår var en helt vanlig tisdag men ändå annorlunda. Inledde dagen med att en sprallig liten Charlie mötte mig i köket innan morgonkaffet. Bara en sådan sak kan förvandla ens humör. 

Min syster gjorde mig sällskap på jobbet och skötte bokföringen för augusti och betalade räkningar – så befriande att hiva över det ansvaret på henne – medan jag sydde klart fyra klänningar i grönt. På förmiddagen gjorde jag ett kort stopp i lokala klädbutiken Canny för att plocka ut kläder till ett jobb och lunchade sedan med en av mina äldsta och bästa vänner. Tillbaka till jobbet, sy ytterligare några produkter, svara e-post, beställa material till två stora projekt, hämta barnen kl 16. Båda på gott humör. De älskar dagis.

Vi hann prata om dagen och sedan körde mina man och äldre sonen iväg till gymmet, Charlie hängde hos faffa medan jag fotade ovan nämnda jobb i en timma. Hem, besök av en vän, leka i parken, kvällsmål, natta barn, film och popcorn och editera bilderna från soffan. Fotboll på TV betyder att jag kan jobba utan dåligt samvete. Därmed gillar jag fotboll lika mycket som min man, men på mitt vis. 

Jag älskar sådana här upplägg där arbetstiden flyter och jag kan ha långa uppehåll när jag vill. Över en timmes lunch är inte alla förunnat. Det är så här jag vill jobba. Med olika projekt, variation och flexibla tider. Jag inser att alla dagar inte kan bli sådana, ibland är tidtabellerna för pressade och allt jobb är inte alltid roligt, men redan två dagar i veckan med liknande upplägg vore fantastiskt. Det ska jag sträva efter. Jag vet ju redan hur det uppnås – med god planering.

Idag blir troligtvis en liknande dag. Hurra!

En liten smygtitt på fotoresultatet från igår, ett jobb jag gör för Canny.fi

 

Om samvete och att inte sakna

Barnen vilar och min man är på arbetsresa. Han har varit borta sedan torsdagen så det är jag och barnen på tre man hand hela helgen. Just nu är det dock endast jag. Soffan. Datorn. En påse nötter. Själv. Detta är bland det bästa jag vet.

Jag ska bjuda på ett erkännande – jag har aldrig riktigt kunnat relatera när kvinnor saknar sina män då de är borta. ”Längtar ihjäl sig”. Jag ska inte använda ordet aldrig eftersom det nog någon gång hänt, kanske, men det är extremt sällan jag ägnar tid åt att saknar Johan då han är borta. Så har det alltid varit. Det här är något jag hållit för mig själv i alla dessa år eftersom det i andras öron, förståeligt nog, kan uppfattas som att allt inte står rätt till. Länge uppfattade jag det själv som en negativ egenskap hos mig, att inte sakna, och det i sin tur gav mig dåligt samvete.

Sedan vi fick barn märkte jag dock samma tendenser – jag saknar sällan barnen då vi är ifrån dem och jag känner mig väldigt sällan som en dålig eller otillräcklig mamma. Jag har för mig att det är … ovanligt? Eller åtminstone något ingen pratar om. Det känns nästan som om det hör till att sakna och ständigt må dåligt för något vad gäller att vara förälder. 

Jag valde för länge sedan att svänga på steken och istället uppskatta denna sida hos mig. Varför sakna när vi ses snart igen? Varför känna sig som en dålig mamma när jag bara är människa? Alla människor gör fel. Istället njuter jag av min tid. Ägnar kvällarna åt exakt det jag vill. Ofta innebär det att jobba efter att barnen somnat på kvällen, eller titta på Wahlgrens Värld. Min guilty pleasure. Jag trivs med att vara själv och blir på nåt sätt även en bättre mamma då Johan är borta, eftersom jag vet att allt hänger på mig. Jag och barnen hittar på utflykter tillsammans och hinner med så mycket mer, på nåt vis.

Den här rationella sidan hos mig kan till stor del kan vara orsaken till att jag lyckas få ihop företagandet med att vara mamma och fru, tror jag. Mitt samvete pinar mig sällan hemma. Jag tycker att jag räcker till, för det mesta. Varför känns det lite ”fult” att säga när det egentligen är så det ska vara?

Sedan finns det istället andra områden där samvetet skaver, vilket för mig gäller kompisrelationer och jobbrelaterade kontakter, där det känns som om tiden och orken inte riktigt räcker till. Ett nytt mål blir att skapa ett upplägg där även dessa områden fungerar utan att samvetet konstant gör sig påmint. 

Pinar ditt samvete dig? 

Ikväll blir det bastu och pizza när Johan kommit hem. För ja, visst är det härligt när när vi alla sedan är samlade. Tillsammans är vi bäst. 

 

 

Smart kläddesign på Kulturkarnevalen

Hösten är för min del fullbokad eftersom jag utöver nätbutiken som rullar på som vanligt även har fyra andra större projekt på gång. Ett av dem är Kulturkarnevalen! 

Minns ni när jag skrev om 80/20 regeln och hur jag bandade in en videosnutt iklädd träningsbrallor och skitigt hår? Råkar ha exakt samma kläder på denna regniga söndag.Komiskt. Videon ligger nu live på Kulturkarnevalens sidor. Jag ska alltså hålla ett labb på Karnevalen i Ekenäs senare i år – Smart kläddesign. Det kommer att blir grymt roligt!

Såhär beskrivs Kulturkarnevalen på deras egna hemsidor;

Kulturkarnevalen är ett årligen återkommande evenemang för skolungdomar från årskurserna 7-9, folkhögskolor, gymnasier, yrkesläroanstalter och svenska språkbadsklasser. Detta år arrangeras Kulturkarnevalen den 14-17 november i Ekenäs. Karnevalen arrangeras nu för 17:de gången.

Upplägget för mitt labb Smart Kläddesign är redan klart, i stora drag, och vi kommer både att experimentera med återanvänt och skapa egna outfits. Jag kommer även att ge en inblick i hur det kan gå till då man jobba med kläder, hur man kan bygga något från noll genom att börja i liten skala och vilka fallgropar man gärna undviker.  Teori varvat med egna erfarenheter och kreativt arbete alltså. 

Från och med nu (14 september) kan man anmäla sig till de olika labben och platserna är begränsade så det är först till kvar som gäller.

Jag hoppas vi ses! 

 

SMART KLÄDDESIGN (*klick*)

Drömmer du om att jobba med kläder? Under labbet Smart kläddesign pratar vi om hur du kan bygga ett eget klädföretag från grunden, vikten av att nischa sig och hur du når ut med ditt arbete till rätt publik. Vi jobbar även kreativt och skapar egna outfits på basen av återanvänt material. Här får kreativiteten flöda fritt och vi åsidosätter det tekniska. Inga förhandskunskaper inom sömnad behövs.

Labbledare: Elin Sandholm Skogberg

Elin är Formgivare och företagare från Karis. Med sitt eget klädmärke E/S DESIGN vill hon motarbeta det så kallade ”snabba modet” där kläder förkastas med några månaders intervaller och istället bidra till en mer hållbar konsumtion. Elin har därför riktat in sig på multifunktionella kläder och alla produkter tillverkas som hantverk i hennes egen studio i Karis/Raseborg.

Bröllop på vårt vis

Så var man plötsligt fru. Fru Skogberg. I helgen gifte vi oss, sambon och jag, efter tolv år tillsammans. Man kan spekulera i varför det dröjt så länge, med tanke på att vi redan har hus och två barn, och kanske är det just därför. Inget kan binda oss samman mer än vad barnen gör och giftermål blev… överflödigt. Ändå har vi alltid tänkt att vi förr eller senare skulle gifta oss, kanske främst av juridiska och praktiska orsaker, och alla dela samma efternamn. Det är inte av en slump som mitt företag heter E/S DESIGN.

Jag tycker själv väldigt mycket om traditioner och då även bröllop. Jag är den som alltid fäller en tår när bruden kliver fram och uppskattar stämningen under en kyrklig vigsel. Kärlek, skratt, mat och dans – bröllopsfester är najs på alla sätt. Ändå har jag aldrig sett mig själv i huvudrollen. Aldrig drömt om den där vita klänningen eller fantiserat hur ett frieri skulle gå till. Dekorationer, bordsplaceringar, musik… Det är snarare med en ångestklump i bröstet jag tänkt på allt som borde planeras till ett traditionellt bröllop.

 

 

Jag har trott att tanken ska mogna med åren men det gjorde den aldrig. Jag har till och med läst att om lusten att gifta sig inte infinner sig naturligt så har man inte hittat den rätta. Som om giftermål vore beviset på kärlek? Mystiskt. Men så plötsligt insåg jag att det är okej att uppskatta en tradition även om man själv inte vill leva upp till den. På samma sätt som det är okej att gilla en klädstil även om man själv inte vill bära den typen av kläder eller älska en sport och själv utöva den endast från soffan. Man kan uppskatta på distans. Om vi ska gifta oss så är det fullt tillåtet att göra det på vårt vis utan att förringa andras traditionella bröllopsfester. Och så blev det. Dagen efter min insikt friade jag till sambon. 

 

Bröllopet blev nästan lika spontant som frieriet. Det enda vi bestämde på förhand var tid, plats och gäster. Ingen gigantisk fest – även om vi överraskades totalt av syskon och vänner med middag, program och oförglömligt härlig fest helgen innan – ingen vit klänning, ingen festlokal att dekorera, ingen diamant och inget traditionellt program. Istället gifte vi oss i magistraten en fredag förmiddag med våra föräldrar och mor- och farföräldrar som vittnen, och ordnade fest för övriga familjen på sommarstugan dagen efter. Så gott som alla förberedelser skötte jag och Johan själva torsdagen innan, vilket blev en fin och rolig dag i sig, och våra föräldrar hjälpte till att möblera om i stugan. Ingen stress. Inga måsten. 

Klänningen jag bar på fredagen var inte i närheten av en traditionell brudklänning. Blekgrönt lyocell tyg råkade jag ha i studion och den avslappnade silhuetten har jag haft lust att utveckla länge. Nu fick jag en orsak att göra det och klänningen syddes ihop dagen innan bröllopet. Vackra håruppsättningar är magiska och något jag själv testade och uppskattade som gäst till ett bröllop tidtagare i sommar, men på vår bröllopsdag ville jag se ut som jag och inte försöka leva upp till andras förväntningar. Håret fick därför hänga löst eftersom det är så det oftast ser ut. 

På lördagen bar jag en creme-färgad jumpsuit, även den ihopsydd dagen innan, och en av Johans  stickade tröjor ovanpå som jag hittade i hans garderob. Johan hade jeans och t-skjorta, det som han trivs i. Vigselringarna, släta i vitt guld, är Johans föräldrars förlovningsringar som vi fick ärva vilket blev perfekt. Diamanter är vackra på andras händer men hör inte hemma på mina. Johan får inte heller använda ring på jobbet så hans kommer antagligen att bo i lådan. Solrosorna som utgjorde kvällens enda dekoration kommer alltid att påminna mig om det där året som man fick plocka solrosor gratis bakom Masku i Karis. Jag lyckades till och med lura med mig Johan ut på åkern för att plocka med mig. Det var en ljuvlig syn. Vädret höll hela helgen, maten från lokala restaurangen smakade fantastiskt och istället för tal och uppträdanden så arrangerade vi en mini-olympiad för våra familjer och lät kidsen – åtta till antalet – springa runt som yra höns hela kvällen.

Helgen blev vår och alldeles perfekt.

Jag har nu efteråt funderade på hur mycket lättare det vore om jag bara följde med strömmen, levde upp till traditionerna och gjorde som andra gör, inte endast vad gäller bröllop utan även andra områden i livet. Det är smidigt att leva enligt en färdig mall. Praktiskt att ta beslut som förväntas av en och jag tror vi ofta gör det till och med omedvetet. Lever upp till förväntningarna vill säga. Men vad om man själv inte mår bra av det? Min poäng är att det kanske vore skäl att rannsaka sig själv lite oftare och våga lita på sitt eget omdöme. Våga säga nej till något. Säga ja till något oväntat. Våga ångra sig. Våga leva på eget vis.

Jag var orolig att vi kommer att ångra oss om vi inte gifter oss på traditionellt vis och därför blev det inte av. Men är det fiffigt att skjuta fram saker i all oändlighet bara för att man ”kanske ångrar sig sedan”? Nja. Vissa saker i livet blir i något skede för sent att förverkliga och sådana beslut bör såklart övervägas noga, som exempelvis barn, men att ordna stor fest och klä sig i en vit prinsessdröm – det blir aldrig för sent. Jag hinner och kan, om jag ångrar mig.  

Just nu känner jag ändå ingen ånger överhuvudtaget. Endast genuin lycka.

Familjen Skogberg. Bilderna från festen förblir i familjalbumet. 

 

Tack till familjen. Tack till vännerna. Tack till Johan. Jag är lyckligt lottad.