Det ligger en lekpark endast ett stenkast från vårt hus. Intill parken finns ett grönt hus som låg till salu i våras och min man och jag fick ett plötslig infall att vi skulle köpa huset och renovera. Tänk vad smidigt att renovera endast några meter från där vi bor, sa vi. Planlösningen var härlig och gården likaså. Lummig med stora träd, något som saknas på vårt eget område med endast nybyggda hus. Det gick så pass långt att jag printade ut planlösningen och funderade vilka väggar man skulle riva och hur renoveringen skulle kunna förverkligas för att huset skulle passa vår familj.
En kväll tidigare denna vecka lekte vi i parken med barnen och jag skymtade en kvinna i fönstret på det där huset. Nya kvartersgrannarna. Jag kan inte prata för min mans del men själv tackar jag högre makter att vi aldrig kom till skott med att köpa. Det var inte ett nytt renoveringsobjekt vi behövde och längtade efter (hujedamej NEJ!) utan snarare ett projekt tillsammans. Tid ihop. Han och jag. Något som bröt ekorrhjulet med jobb-barn-dagis-mat-disk. Sådant kan dock lösas på betydligt billigare sätt än att investera i fastigheter. Sommaren kom. Tiden tillsammans likaså. Ekorrhjulet bröts och renoverings drömmen rann ut i sanden.
Nu är detta inte någon relationsblogg men orsaken till att jag ändå tar upp det är för att jag insett att jag fungerar och agerar exakt likadant när det gäller jobb. Företagandet handlar mycket om att konstant lösa problem och därmed kunna stänga av arbetshjärnan ibland och ägna tankarna åt annat för att inte tappa förståndet. Det är något jag blivit relativt duktig på. Alltså att stänga av och ägna kvällarna åt annat än jobb, vilket jag har mycket att tacka barnen för. De distraherar mig, på ett positivt sätt.
Men när problemen blir för många, nattsömnen för dålig på grund av ovan nämnda barn och orken tryter – då blir jag svag. Problemen känns gigantiska och istället för att sätta mig ner och hitta roten till dem så jagar jag en flyktväg ut. Det är väldigt lätt att hoppa på nya projekt istället för att lösa de existerande. Kasta sig i något nytt, där problem ännu inte uppstått, och för en stund glömma allt det där gamla. Men det är ingen fiffig lösning, såklart.
Jag har själv svårt att notera skillnaden och det jag behöver bli bättre på är att ta tid på mig att fundera om det nya projektet som erbjuds verkligen är något jag vill göra och som tar mig närmare mina mål, eller om det snarare är en flyktmanöver. Något som känns roligt för stunden. Inte att glömma det faktum att jag gärna är alla till lags. Jag är sämst på att säga nej.
Det är därför jag ogärna sköter jobbärenden via telefonsamtal, eftersom min instinkt är att alltid säga ja. Att vara andra till lags. Ett nytt löfte jag givit mig själv är att alltid be om att få återkomma, för att köpa mig lite tid att fundera. Jag unnar mig även att ibland inte svara i telefonen alls. Det är inte alltid fiffigt ur företagarperspektiv och inte något personligt mot någon (jag vet ju inte vem som ringer) men nödvändigt för mig, ibland. Jag litar på att personen i andra änden hör av sig igen.
Här har vi eventuellt svaret på varför jag har orimligt många olika projekt under hösten. Alla projekt är roliga på sitt sätt, det handlar inte om det, men alla bidrar nödvändigtvis inte till mina mål och löser därmed inte de gamla problemen och målen som exempelvis effektivare produktion, bättre vinst och mer egentid.
Det gröna huset hittade sina nya ägare och vi lever kvar i vårt hus, till all tur. Jag älskar ju vårt hem, både utanpå och allt som finns däri. Vi har byggt det tillsammans. Företaget däremot har jag byggt helt själv och kommer nu att ägna två dagar åt att tampas med alla problem kring det, hitta lösningar och nya sätt att ta mig framåt, med hjälp av någon annan. Jag är på väg bort men inte på flykt – mot Jakobstad och GROW4.
kladerochkvalitet.com 