Bröllop på vårt vis

Så var man plötsligt fru. Fru Skogberg. I helgen gifte vi oss, sambon och jag, efter tolv år tillsammans. Man kan spekulera i varför det dröjt så länge, med tanke på att vi redan har hus och två barn, och kanske är det just därför. Inget kan binda oss samman mer än vad barnen gör och giftermål blev… överflödigt. Ändå har vi alltid tänkt att vi förr eller senare skulle gifta oss, kanske främst av juridiska och praktiska orsaker, och alla dela samma efternamn. Det är inte av en slump som mitt företag heter E/S DESIGN.

Jag tycker själv väldigt mycket om traditioner och då även bröllop. Jag är den som alltid fäller en tår när bruden kliver fram och uppskattar stämningen under en kyrklig vigsel. Kärlek, skratt, mat och dans – bröllopsfester är najs på alla sätt. Ändå har jag aldrig sett mig själv i huvudrollen. Aldrig drömt om den där vita klänningen eller fantiserat hur ett frieri skulle gå till. Dekorationer, bordsplaceringar, musik… Det är snarare med en ångestklump i bröstet jag tänkt på allt som borde planeras till ett traditionellt bröllop.

 

 

Jag har trott att tanken ska mogna med åren men det gjorde den aldrig. Jag har till och med läst att om lusten att gifta sig inte infinner sig naturligt så har man inte hittat den rätta. Som om giftermål vore beviset på kärlek? Mystiskt. Men så plötsligt insåg jag att det är okej att uppskatta en tradition även om man själv inte vill leva upp till den. På samma sätt som det är okej att gilla en klädstil även om man själv inte vill bära den typen av kläder eller älska en sport och själv utöva den endast från soffan. Man kan uppskatta på distans. Om vi ska gifta oss så är det fullt tillåtet att göra det på vårt vis utan att förringa andras traditionella bröllopsfester. Och så blev det. Dagen efter min insikt friade jag till sambon. 

 

Bröllopet blev nästan lika spontant som frieriet. Det enda vi bestämde på förhand var tid, plats och gäster. Ingen gigantisk fest – även om vi överraskades totalt av syskon och vänner med middag, program och oförglömligt härlig fest helgen innan – ingen vit klänning, ingen festlokal att dekorera, ingen diamant och inget traditionellt program. Istället gifte vi oss i magistraten en fredag förmiddag med våra föräldrar och mor- och farföräldrar som vittnen, och ordnade fest för övriga familjen på sommarstugan dagen efter. Så gott som alla förberedelser skötte jag och Johan själva torsdagen innan, vilket blev en fin och rolig dag i sig, och våra föräldrar hjälpte till att möblera om i stugan. Ingen stress. Inga måsten. 

Klänningen jag bar på fredagen var inte i närheten av en traditionell brudklänning. Blekgrönt lyocell tyg råkade jag ha i studion och den avslappnade silhuetten har jag haft lust att utveckla länge. Nu fick jag en orsak att göra det och klänningen syddes ihop dagen innan bröllopet. Vackra håruppsättningar är magiska och något jag själv testade och uppskattade som gäst till ett bröllop tidtagare i sommar, men på vår bröllopsdag ville jag se ut som jag och inte försöka leva upp till andras förväntningar. Håret fick därför hänga löst eftersom det är så det oftast ser ut. 

På lördagen bar jag en creme-färgad jumpsuit, även den ihopsydd dagen innan, och en av Johans  stickade tröjor ovanpå som jag hittade i hans garderob. Johan hade jeans och t-skjorta, det som han trivs i. Vigselringarna, släta i vitt guld, är Johans föräldrars förlovningsringar som vi fick ärva vilket blev perfekt. Diamanter är vackra på andras händer men hör inte hemma på mina. Johan får inte heller använda ring på jobbet så hans kommer antagligen att bo i lådan. Solrosorna som utgjorde kvällens enda dekoration kommer alltid att påminna mig om det där året som man fick plocka solrosor gratis bakom Masku i Karis. Jag lyckades till och med lura med mig Johan ut på åkern för att plocka med mig. Det var en ljuvlig syn. Vädret höll hela helgen, maten från lokala restaurangen smakade fantastiskt och istället för tal och uppträdanden så arrangerade vi en mini-olympiad för våra familjer och lät kidsen – åtta till antalet – springa runt som yra höns hela kvällen.

Helgen blev vår och alldeles perfekt.

Jag har nu efteråt funderade på hur mycket lättare det vore om jag bara följde med strömmen, levde upp till traditionerna och gjorde som andra gör, inte endast vad gäller bröllop utan även andra områden i livet. Det är smidigt att leva enligt en färdig mall. Praktiskt att ta beslut som förväntas av en och jag tror vi ofta gör det till och med omedvetet. Lever upp till förväntningarna vill säga. Men vad om man själv inte mår bra av det? Min poäng är att det kanske vore skäl att rannsaka sig själv lite oftare och våga lita på sitt eget omdöme. Våga säga nej till något. Säga ja till något oväntat. Våga ångra sig. Våga leva på eget vis.

Jag var orolig att vi kommer att ångra oss om vi inte gifter oss på traditionellt vis och därför blev det inte av. Men är det fiffigt att skjuta fram saker i all oändlighet bara för att man ”kanske ångrar sig sedan”? Nja. Vissa saker i livet blir i något skede för sent att förverkliga och sådana beslut bör såklart övervägas noga, som exempelvis barn, men att ordna stor fest och klä sig i en vit prinsessdröm – det blir aldrig för sent. Jag hinner och kan, om jag ångrar mig.  

Just nu känner jag ändå ingen ånger överhuvudtaget. Endast genuin lycka.

Familjen Skogberg. Bilderna från festen förblir i familjalbumet. 

 

Tack till familjen. Tack till vännerna. Tack till Johan. Jag är lyckligt lottad.