Sommarpratet – det jag inte pratade om

Jag förbannar mig ofta över min babblande käft. Att jag aldrig kan vara tyst! Tydligen är det något form av släktfel, eftersom mina två syskon lider av exakt samma sak. Nåväl, min babblande käft har även tagit mig långt. Till jobb jag annars inte skulle fått. Till vänner jag annars inte träffat. Till fester jag annars inte gått på. Till Johan. Allt har sina sidor.

Just nu sitter jag ändå än en gång och våndas över detta. Att jag inte kan vara tyst. Imorgon 24.7.2019 sänds nämligen mitt sommarprat på Yle Vega, kl. 10.03 för att vara exakt. Tillgängligt även på Yle Areena. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska lyssna eller inte. Bara att höra sin egen röst på radio är… ni vet, konstigt.

Att skriva sommarpratet var inte heller lätt kan jag lova. Tio sidor om… mig? Till en början kändes det som en omöjlig uppgift att fylla så många sidor. När jag väl kom igång insåg jag att tio sidor text var väldigt kort och jag hann lixom bara skrapa på ytan. Därför lämnades också mycket bort helt och hållet. Det finns så mycket fint i mitt liv att lyfta fram och det blev svårt att välja men ända sedan jag bandade in mitt sommarprat för många månader sedan så har det funnits två lösryckta saker jag grunnat på mer än andra, som inte finns med i pratet. Jag vet inte om det är fiffigt att ta upp dessa just nu – mitt i natten, degig i huvudet efter nio timmar kvällsjobb – men jag är ju van att inte kunna hålla klaffen så nu kör vi, än en gång.

Mitt sommarprat handlar mycket om att våga tro på sig själv och förverkliga sina drömmar. Vad jag själv insett och vill poängtera är att det ändå inte alltid är fiffigt att förvandla en dröm till ett företag. Ett levebröd. Alla människor är inte byggda för att driva företag. Jag brukar snarare avråda folk, haha, med glimten i ögat såklart. Men ändå. Det är tungt. Ibland kan det till och med ta död på passionen. På livslusten. På förhållanden.

Företagandet är mitt kall, men inte allas. Däremot är drömmar och passioner något vi går i krok för allt för ofta, av en eller annan orsak. För lite tid, för dåligt med pengar, för lite ork, fel tajming… Vi har tusen ursäkter för att undvika det som egentligen får oss att må bra och fortsätter mala på i samma ekorrhjul istället. Visst är det spännande? Nej, dina drömmar behöver inte nödvändigtvis bli ditt levebröd, men tänkt på att de ändå kan vara värda att förverkliga.

Det andra jag gärna velat prata om men låtit bli är något helt annat, som ändå format mig mycket som vuxen kvinna. Våra första barn som aldrig fick ett liv. Jag känner mig ibland som elefanten i rummet när det pratas om tvillingar, förlossningar eller rädsla för att barn ska dö. Våra gjorde ju det. Många av min vänner och bekanta skruvar på sig obekvämt eftersom de vet…

Jag lämnade inte bort tvillingarnas död från sommarpratet för att jag inte kan prata om det. Tvärtom. För mig är det en händelse som redan är bearbetad och förbi. Sorgen ligger långt inbäddad i lager av tacksamhet. Och när Sigge sedan föddes, frisk och mullig, så fanns ingen orsak att hänga kvar i det gamla. Vi har idag två barn. Så som vi skulle ha.

Alla bearbetar sorg på olika sätt. Själv verkar jag vara väldigt rationell i sådana sammanhang. Det bekräftade även psykologen som jag rekommenderades att träffa då. Jag kan därför, på grund av min rationella sida, lätt uppfattas som känslokall och hård, vilket inte alltid är en tröst för någon som går igenom något liknande. För ovanlighetens skull väljer jag därför oftast att vara tyst när det handlar om död. 

Det som hände i december år 2013 – när det väl var bearbetat och förbi – har ändå resulterat i mer positivt än negativt i våra liv. Det låter konstigt, kanske provocerande, men det är sant. Och till alla vänner och bekanta därute vill jag säga att denna elefant inte behöver behandlas med silkesvantar utan gärna svarar på frågor, om sådana finns.

Med det sagt, så hoppas jag mitt sommarprat kan hjälpa någon därute att förverkliga en dröm. Vi hörs. Efter att jag vågat lyssna.