Om vi förra helgen avslutade semestern med dunder-bröllopsfest så har vi denna helg tagit det extremt lugnt. Två dagar först på sambons föräldrars stuga och på söndagen avslutade vi helgen men den årliga familjeträffen på mina morföräldrars stuga. Tjugotvå pers från min närmsta familj samlade på en brygga i strålande solsken. Nakna barnrumpor, bastu, grillkorv, bromsbett, rosé och fötterna i vattnet. Det är den dagen om året som jag känner mig som mest hemma. Underbara, kufiska familj.

Men tillbaka till bröllopet. Jag hade nämligen fått äran att inte endast vara inbjuden som gäst utan även att designa och sy brudens klänning.

Nu är det ju så att jag egentligen inte syr unika projekt då tiden inte räcker till men för familj och goda vänner vill och kommer jag alltid att ställa upp. Sedan var denna klänning inte till vem som helst, utan till min fina vän Ida. Hon hade provat mängder med klänningar, vilket jag rekommenderat henne att göra, men inte hitta något så avskalat, simpelt och bekvämt som hon tänkt sig. Förståeligt, med tanke på utbudet handlar mycket om korsetter och vida kjolar. Vackert det också, men inte det Ida var ute efter. Så trots pressad tidtabell lyckades vi tillsammans trolla ihop en klänning som passade just henne. Hela klänningen är elastisk och anpassar sig bra efter kropp. Inga korsetter. Inga dragkedjor. Inga kliande detaljer. Jag säger det sällan själv – hittar alltid små detaljfel som jag stör mig på – men jag tycker klänningen passade henne perfekt och det syntes att hon trivdes i den.  Det var nog den komplimangen under själva kvällen som jag upplevde som mest värdefull, att Ida själv trivdes så bra i klänningen, samt att andra upplevde den som väldigt Ida. 

Och vet ni, medan jag sydde denna brudklänning så insåg jag att jag saknar det. Handarbetet. Att klura på sömnadstekniska lösningar. Att skapa något unikt. Tillfredsställelsen då jag inser att problematiken med axelpartiet som drar snett kan lösas med infällda korsettskenor, eller att ett tunt tunt gummiband vid halsurringningen får kanten att sitta perfekt. Att uppnå perfektion så länge de olika momenten görs i rätt ordning. Jag drömmer i smyg om att göra en egen kollektion med brudklänningar i samma stil som Idas. Någon dag…

 

Själv bar jag en egen klänning, Nicolie Maxi Dress i färgen Petroleum (färgen finns tyvärr inte längre i sortimentet) och några av gästerna hade även mina klänningar viket fortfarande känns väldigt …mystiskt. Nästan skräckslagen förtjusning. Jag undrar om jag någonsin vänjer mig vid det, att se andra bära mina kläder. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska reagera och bete mig och det händer fortfarande att jag för en sekund inbillar mig att de bär dem för att vara snälla mot mig. Visst är hjärnan lite konstig.

Tack Ida för att vi fick vara med och fira er dag. Och tack för förtroendet.

 

 

2 reaktioner till “E/S BRIDE

  1. Oj vet du, jag bar samma klänning som du, i samma färg, på samma plats (!) på min systers bröllop förra året! 😀

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s