Larmet ringde kl 6.10 i morse. Lördag. Ledig dag. Men jag har så pass mycket jobb ogjort så jag betade av några timmar innan sambon skulle iväg. Det blir likadan morgon även på söndag. Jag klämmer just nu in extra timmar där det går men ändå är det inte tillräcklig. De senaste veckorna har jag ägnat mig åt att släcka bränder på jobbet, fixat där det är som mest akut, levererat i sista minuten, ursäktat förseningar och sackat efter med projekt jag åtagit mig och vill göra men som inte har någon specifik tidsram och därför skjuts fram i alla oändlighet.
En stor frågeställning jag har just nu lyder: ska jag lämna två projekt extremt försenade (riktigt pinsamt försenade) och hinna med det mesta andra. Eller ska jag fixa de två och lämna alla andra projekt lite försenade? Jag har satsat på det första, men inget av dem känns som bra alternativ. Såklart.
Mailen vågar jag inte öppna idag eftersom där finns för mycket att gå igenom. Visst skulle jag kunna ta tag i den medan kidsen vilar på dagen, som just nu, men det handlar inte om tid. Det handlar om kapacitet. Det känns bokstavligen som att min hjärna kommer att explodera om jag ska läsa, ta ställning till och besvara ytterligare ett mail idag. Spelar ingen roll hur härligt och trevligt mail det är.
Igår hade jag även en intervju i Helsingfors inbokad som jag skulle göra i samband med besöket till min leverantör i Hyvinge. Jag trodde intervjun blev avbokad men insåg sedan att jag hade läst fel och misstolkat. Då var det redan för sent och vi var tvungna att boka om. Pinsamt.
Sådant här har jag såsat på med i flera veckor. Jag är mitt egna företags flaskhals. Jobbet stockar sig vid mig då många uppgifter är sådana som endast jag kan göra och jag avskyr känslan av att inte kunna hjälpa alla som hör av sig. Jag berättar inte detta för att fiska sympatier. Det är inte synd om mig. Jag kommer att fixa det här – det finns redan en idé som ska testas – och berättar endast för att jag vill ge en realistisk bild av hur det ser ut för mig att bygga upp ett företag. Det är inte alltid vackert. Det är snarare totalt jäkla kaos ibland. Och definitivt inte för alla.
Men som så ofta, när angsten är som värst, så säger det PANG och idéerna öser över mig. Det är som om hjärnan gör en volt och plötsligt vet jag precis vad som behöver göras. Kanske det är så, att man måste nå en sorts vägg för att ta sig vidare. Tvingas tänka större. Tvingas tänka runt problemet. Som sagt så har jag en unik tjänst som ska testas. En annan grej löste jag på direkten genom att skriva till min syster: Vill du bli ekonomiansvarig för E/S DESIGN?
Hon sa ja. En sten föll från axlarna. Bara åtta kvar då. Skam den som ger sig.
kladerochkvalitet.com 