Behöver vi normala arbetstider, egentligen?

En spretig vecka med mystiska arbetsdagar, oregelbundna arbetstider och möten mitt i. Och så fredag hemma med barnen. Det är något jag försöker lära mig acceptera, att jag ibland inte lyckas få till så kallade ”normala arbetsdagar” – åtta timmar i studion – men att veckan kan vara produktiv ändå. Det handlar inte alltid om att producera (för min del sy). Telefonsamtal, mail och möten hör även till produktivitet. Minns för drygt ett år sedan då jag ansåg att allt datajobb inte hör till jobb utan bara är ”tillägg” som måste göras. HAHA. Idag räknar jag med att drygt hälften av mitt jobb sköts vid datorn. Det är okej.

Och så kommer livet in där emellan också. Charlies cysta på halsen som krävt flera läkarbesök till Helsingfors. En investeringslägenhet vi köpte med sambon som slukar tid. Men istället för att tjura så har jag börjat se det som en fördel, att jag kan göra små avbrott i jobbet när som helst och sköta annat som har med livet att göra. Jobb är en del av livet. Att separera för mycket på jobb och vardag gör det bara krångligt för vår familj. Jag mår som bäst när allt flyter ihop, väl medveten om att en sådan soppa inte alltid funkar felfritt, och definitivt inte för alla.

Något jag även börjat unna mig är dagar där jag jobbar hemifrån. Inser att detta kan uppfattas som helmysko eftersom jag mestadels är själv på mitt jobb, men det är något magiskt med att få vara ensam hemma i vårt hus en hel dag. Det händer så olidligt sällan. Typ aldrig sedan vi fick vårt andra barn. Jag trivs väldigt bra hemma och behöver den egna tiden. Älskar lugnet. Att jobba hemma, ofta i soffan med datorn i famnen, blir då dubbelnytta för mig. Får galet mycket gjort samtidigt som det känns som om jag vore ledig. Win win.