Och så kom dippen

Totalt jäkla förstörd. Som ett tjockt täcke som ligger över mig, både fysiskt och mentalt. Kroppen väger bly och tankarna är så många i huvudet att de krockar med varan och orsakar komplett kaos. Som en bikupa attackerad med Raid.

Jag kallar det för dippen.

Efter intensiva arbetsperioder som slutar med en grande finale – som lanseringen av får nya blus och klänning i söndags – så drabbas jag ofta av en brant nerförsbacke efteråt. Eller kanske mer en grop som är svår att kravla sig ur. ALLT känns fel och jag blir så OLIDLIGT trött att det är tungt att ens existera. Låg bokstavligen i fosterställning i soffan på måndag eftermiddagen med två barn som klättrande på mig.

Det här har hänt mig förut och jag har lärt mig att inte överreagera utan istället acceptera, ta emot, och droppar precis allt som ”borde” göras. Inte motarbeta eller kämpa eller ens försöka åstadkomma något utan bara ligga still och sluta tänka, i synnerhet på allt som har med jobb att göra. Jag tror det kallas vila.

Och det var exakt det jag gjorde. Efter en stund i soffan gick jag ut med barnen på gården. Byggde på Sigges garage. Åt salta kex. Läste bok. I säng tidigt. Och på tisdagen jobbade jag inte alls utan tillbringade förmiddagen på sjukhus med Charlie som skulle göra allergitester, lägligt nog.

Jag skriver inte detta för att få tröst eller sympati. Det får jag redan av mina närmaste. Jag vill snarare nå ut till dig som befinner dig i din egen dipp, och påminna att alla har tunga dagar och perioder och det är okej, så länge man inte fastnar där allt för länge. När det händer – inte om utan när – så gäller det att veta hur du ska hantera det och ta dig oskadd ur gropen. Första gången detta hände mig trodde jag allvarligt att allt var över. Att ja skulle lägga ner hela företaget och börja med något annat. Skita i allt. Min värld kastades upp och ner. Men erfarenhet gör en klokare som tur och idag vet jag att det gör över, så länge jag tillåter mig själv att strunt i allt några dagar.

Det finns nog inte en enda jäkel där ute som drivit företag på rosa moln och konstant glada miner. Alla har motgångar och problem att lösa och ju mer jag lär mig om entreprenörskap och företagande och lyssnar på andras historier, desto tydligare blir det att allt till stor del handlar om just det. Att hantera och lösa problem. Varje dag. Hela tiden. Det är sällan vi ser och läser om problemen dock.

Inte undra på att man behöver en fet paus nu och då.

Imorse, efter tre dygn i dimma, märkte jag att trasslet i hjärnan började reda upp sig och kroppen få tillbaka sin energi så jag droppade av barnen hos min mamma och åkte till jobbet. Struntade i to-do listan och gjorde exakt det jag kände för, vilket resulterade i sex färdiga klänningar och några inpackade leveranser.  Att vila hjärnan helt från jobb funkar för mig och väl tillbaka är jag som effektivast när jag gör det jag vill.

Dippen är över för denna gång och jag längtar tillbaka till jobbet. Till nya problem att lösa.