Kvinnofällan

Igår eftermiddag åkte jag förbi studion en snabb sväng för att göra en tidningsintervju.  En timma senare när det hela var klart stressade jag hemåt. Stod redan med jackan på och bilnycklarna i handen på parkeringen när det plötsligt slog mig – varför ska jag stressa hem? Varför kan inte jag fixa undan lite sådant som bör göras? Sambon är hemma med barnen. Jag har inga tider att passa. Varför skynda? Så jag svängde om och satte mig vid symaskinen.

Detta är något jag kämpat med under hela min föräldraledighet – att ta mig tid. Jag pressar alltid mitt eget schema för att komma hem till familjen, vilket kanske är naturligt, men många gånger helt onödigt. Ingen kräver detta av mig. Det är jag själv som faller i kvinno-fällan och tycker att jag ska fixa allt på en gång. Själv. Men vi är ju två vuxna i denna tango och även om sambon  inte är så bussig på hela städa-tvätta-organisera-planera biten så kan han ta hand om barnen lika bra som jag. Helt klart. Han är suverän i pappa-rollen och det är så det ska vara. Ändå vet jag att det inte är alla förunnat.

Funderade nyss varför det ändå blir så att jag konstant skyndar hem och svaret kanske ligger i att jag inte har några spikade arbetstider. Jag har ingen chef som säger när jag måste vara på plats och inte heller en fast lön som trillar in på kontot efteråt. Tvärtom så har jag FPA som flåsar mig i nacken de dagar jag är på jobb, även om jag inte lyfter lön till mig själv från företaget. Som mamma-ledig ska man inte jobba. Systemet är uppbyggt så. Inte är det lätt inte…

På den korta stund jag tog mig tid att stannat kvar i studion igår hann jag sy ihop en prototyp på uppdaterad version av Cassandra klänningen i melerad grå, som legat utklippt i flera veckor. Fantastisk färg. Ljuvligt tyg. Älskar modellen. Denna lanseras till våren. Stämningsbilder hann jag fota idag då båda barnen tog middagslur. Återkommer med bilder ikväll när resten av huset sover. Sambon? Han jobbar dubbelt och är hemma efter midnatt.