Lever på kanten

Vaknade på onsdag förmiddag med en krypande ångest i kroppen. Sådan ångest som jag inte kan sätta fingret på men som jag vet att jag får då jag sovit lite för lite och inte haft tid att ta hand om mig själv. Lite för många saker som ”borde göras” och känslan av att allt ramlar över mig. Ifrågasätter hela livet. Jag känner igen denna ångest och vet att det släpper när hjärnan får vila. Inget allvarligt. Det har bara varit för mycket av allt senaste veckorna. 

Som grädde på moset lyckades vår äldre son av misstag svälja en 20-centare igår morse. Historien slutade med operation på barnkliniken för att få bort den jäkla pengen, så det löste sig. Men de där sekunderna av panik när han spydde rakt över mig och jag inte visste om han kunde andas. Shit, att ens tänka tanken att det kunde sluta illa… jag vill inte ens gå dit.

Sådant här får en att vakna lite och minnas vad som egentligen är viktigt. Älskade ungar. Jag vill finnas där för dem. Alltid. Speciellt nu när jag kan.