Att inte inspireras

Här ligger jag med benen i kors medan båda barnen sover. Hemma-dag, och jag har då som regel att vila när barnen gör det. Med milt våld ibland (vilandet alltså), eftersom det lätt kliar i fixar-fingrarna. 

Städandet kan jag ändå låta bli. Däremot finner jag det grymt svårt att stänga av hjärnan och inte inspireras eller tänka på jobb under dessa vilostunder, eller under lediga dagar överlag. Hjärnan snurrar hela tiden kring nya produkter, mail som ska besvaras, tygprover som ska skickas, ställen att fota och listor att uppdatera. Det tar aldrig slut. Jag älskar det, men hjärnan behöver också sin paus. Ibland undviker jag därför sociala medier och tidningar helt och hållet så att jag inte kan inspireras och planera och drömma iväg. I sovrummet har jag telefonen helt avstängd. Det är skönt.

Mitt mål nu under våren är att hålla företaget aktivt även om jag själv jobbar väldigt lite. Däremot lovade jag mig själv, otippat nog, redan för några månader sedan att företaget inte ska växa eller utvecklas särdeles mycket under denna tid då vi har nyfödd och en 2-åring hemma att ta hand om. Visst skulle det gå, men det skulle antagligen resultera i ett stycke sönderstressad morsa, två stycken olyckliga barn, en irriterad sambo och några kilo dåligt samvete. Ingen kiva soppa. Så jag lägger band på mig själv och sparar idéerna till sommaren. 

Nu under våren handlar det istället om att leverera de beställningar som kommer in – och vi kämpar för att hänga med jejejeje – och förbättra det som redan finns. Sy lager. Organisera studion. Finslipa modeller. Fota nya bilder. Uppdatera mönsterkonstruktioner. Gradera i olika storlekar och klippa ut i hållbart plast. Sådant som jag egentligen aldrig tar mig tiden att göra men som i slutänden gör jobbet så mycket effektivere. Med en praktikant i huset några dagar i veckan och Elena som jobbar varje måndag bli det dessutom extra mycket gjort.

Så medan jag ligger hemma i soffan syr duktiga Elena ihop randiga Nicolie klänningar i studion. Så kan det gå. Känns lite… mystiskt. Men ändå härligt. Och jag får lov att vänja mig, med tanke på drömmen om fler anställda. 

I väntan på mer tid för jobb…