Tack för responsen kring mina funderingar om smink, utseende och barn! Intressant att analysera dylika saker och att höra andras syn på det hela, och jag har märkt att det blir en hel del analyser nu när jag tillsammans med sambon ska försöka fostra fram två vettiga medmänniskor (många gånger slutar det med att man analyserar sig själv och sitt eget beteende, som nu). Och jag kom faktiskt fram till en slutsats.
Nämligen – att smink, kläder och utseende är en rolig bonus i vardagen, så länge de inte blir ett måste och nödvändigt ont som man inte klarar sig utan. Smink för min del får mig på bättre humör och då finns ingen orsak att skippa det helt och hållet då jag redan nu sminkar mig så pass sällan och lite. Men den dagen jag inte kan gå sminkfri till butiken utan att skämmas – då bör jag jobba med självkänslan, eftersom det är där problemet i så fall sitter. Inte i hur jag ser ut. Sedan handlar det ofta om hur man själv och andra människor är vana att se en. Min syster använder aldrig smink och det är inget konstigt med det. Inget man ens noterar. De veckor jag själv inte använt smink så känns det nästan konstigt att kleta på något sedan. Vanesak, antar jag.
Därför vill jag förmedla mina barn att det är okej att fixa till sig på sätt eller annat. Kläder. Smink. Hår. Man får tycka att det är roligt. Men det behövs inte, egentligen.
Sigge får därmed fortsätta pensla med ”mammas färger” brevid mig vid spegeln, som många av er sa – för att det är roligt ibland.
Notera att detta är min slutsats. Man behöver absolut inte tycka som jag.
H: icke sminkad idag.
kladerochkvalitet.com 