Dippen

Och så kom dippen.

På senaste rådgivningsbesöket blev jag tillfrågad om humöret har dalat efter förlossningen. Nej svarade jag, ärligt, eftersom det var frid och fröjd och allt gött. Lillen ett sovande matmonster. Johan hemma hela dagarna. Sigge ljuvlig mot sin nya lillebror. Jag har till och med hunnit svänga förbi studion ett par gånger. Inget knas alls.

Men i förrgår – tionde dagen som vi alla tillbringade hemma som familj – kom dippen. Ingen katastrofal sådan, men en malande rastlöshet i kroppen som jag inte kan göra mig av med. 

Jag tog mig en funderar vad det egentligen beror på och kom faktiskt fram till två saker. 

Att detta kanske är sista gången. Sista gången snusa nyfödd i nacken. Sista gången amma. Sista gången ha ett litet knyte sovandes på bröstet. Det kanske inte blir fler barn, det vet vi inte (har alltid föreställt mig två), och jag lixom suuuger i mig alltihop och försöker pränta in lukterna och känslorna och ljuden i minnet. Ifall.

Att min tredje baby får så lite uppmärksamhet. Häromdagen funderade vi med sambon vad den vettigaste lösningen är då det kommer till att vara-hemma-med-barn. Vi har en plan men inget är spikat än och ärligt sagt skrämmer det hela skiten ut mig. Jag älskar mina barn och tycker om att vara mamma men – ta detta på rätt sätt nu – jag kommer aldrig att må bra av att bara vara mamma och hemma med barnen. Jag är för rastlös och behöver något mer. Producera. Åstadkomma. Bygga. Inte fem dagar i veckan men ett par. Jobbet är min tredje baby och jag sörjer att vi inte kan träffas så ofta nu. Tragiskt att det här med föräldraledighet så ofta hänger på ekonomin.

Så min dipp har logiska förklaringar. Knasigt att dessa förklaringar strider mot varandra dock. Totalt.