Väntan har börjat

Tack för grattisarna till förra inlägget! Det känns jäkligt najs, även det att ni heijar på mig. Det är knepigt att avgöra i vilket skede man ska anställa mer hjälp, men med facit på hand gjorde vi detta i exakt rätt läge.

Just nu får jag själv nämligen så gott som inget gjort.  Jag strosar omkring och är ganska oproduktiv. En smula rastlös. Allt går långsamt. Sitter gärna på en stol och glor. Pannan mot solen. Kaffe i handen. Diskuterar med Sigge. Har nästan inte ens lust att åka till studio de dagar jag har möjlighet (när jag väl kommer dit har jag svårt att slita mig därifrån dock).

Med andra ord – väntan har börjat. 

För bara någon vecka sedan bad jag ännu en stilla bön varje kväll, ”snälla, må barnet stanna i magen ännu någon vecka, amen”. Främst för att jag hade så mycket jag ville göra. Huvudsakligen med företaget men även med huset och med älskade Sigge. Mysa på tumis med den bästa typen jag känner. Hänga upp gardiner i sovrummet. Producera nya klänningsmodeller till våren. Att då sitta hemma i soffan hela dagarna med spädbarn? Nej tack. Tanken till och med skrämde mig och i ett skede undrade jag vad fan vi gjort som skaffar fler barn.

Men så svänger det och jag inser att jag aldrig kommer att hinna med allt ändå, eftersom det jag vill hinna med upptar en hel livstid. Mitt företag kommer aldrig att bli färdigt. Det kommer alltid att finnas fler idéer att förverkliga. Huset kommer alltid att förändras. Sigge försvinner ingenstans. Allt finns kvar. Vi får bara sällskap av en stor bonus. Dessutom tyckte jag om spädbarnstiden, vilket förvånade även mig.

Så från att ha varit ängslig och småstressad har jag nu övergått i något form av zen. Lägtar efter Lill-klimpen därinne. Unnar mig att dricka kaffe i soffan i över en timma. Låter Elena sköta jobbet i studion. Backar från ett stort och spännande projekt. Det får vänta till hösten. Målar väggar och hänger gardiner när jag har lust. Myser med Sigge i sängen mitt på dagen.

Jag är redo. Längtar. Och väntar. På måndag borde det ske men jag gissar på en vecka extra, eller två. Har vi väntat i nio månader orkar vi nog två veckor till.