När jag mår riktigt riktigt dåligt så återvänder jag alltid till samma ställe – mina föräldrars hus ute i Backgränd. Ingen kan ta hand om en lika väl som mamma och skogen och jag struntar blankt i det faktum att jag är 28 år och borde kunna ta hand om mig själv. Här har jag sovit halva dagen, i deras gästrum, medan mamma kokar rödvinbärssaft åt mig och passar Sigge. Älskad mamma.
Hela sommaren har varit mentalt påfrestande med nya nätbutiken som gått på som en dans (evigt tacksam). Jag hade aldrig kunnat drömma om en så bra start, vilket såklart kräver grymt mycket arbete också. Sena kvällar, många kundprovningar. Det fina är att jag klarar av en hel del stress och press, nästan uppskattar när livet är lite kaotiskt, MEN när fysiken sedan sviker – då får även jag kasta i handduken och se mig besegrad.
Nu är det ju inget allvarligt jag lider av utan en gammal hederlig sommarflunssa. Ingen panik. Men att den jäveln ska hålla i sig i två veckor och suga all kraft ur mig, det hade jag inte räknat med. Fiffig som jag är (inte, snarare envis) så gick jag till extrajobbet i klädbutiken ändå, följt av flera timmar firmajobb om kvällarna, och körde mig totalt slut. Nu orkar jag knappt stå på benen. Ögoninflammation. Trasig trumhinna. Ingenbommade bihålor.
Det positiva är att jag nu vet hur det känns då man är på vippen att gå in i väggen med en fet smäll. När det blir liiiite för mycket, både fysiskt och psykiskt. Jag var fem före och kanske det egentligen är bra att bli varnad. Hela hösten och vinter kommer jag att satsa på att bygga upp en hållbar livsstil där jobb och vardag inte blandas ihop allt för mycket. Jag vill orka träna igen. Träffa vänner. Kanske till och med laga mat själv.
Så medan jag ligger i soffan hopar sig beställningarna. Mitt vanliga jag hade gett fan i flunssan och jobbat ändå men nu får jag inse att det inte går. Biter mig istället i läppen och skickar snällt ut mail angående leveransförseningar. Så kan det gå. Livet.
Jag repar mig, och återkommer.
kladerochkvalitet.com 