Tid

Mina ben faller snart i bitar. Att stå i nio timmar gör sitt. Jag hoppade idag in som butiksbiträde på min gamla arbetsplats, klädbutiken Canny här i Karis. Så även i tisdags. Därav benvärken. Chefen behöver någon som lappar semestrar och jag behöv kosing (sneglar på den snuskigt dyra prylen ja inhandlade häromdagen). Dessutom vill jag bibehålla ett arbetstempo och inte glida in i någon konstig semester-fiilis redan nu. Det har jag inte råd med. Semestern börjar då vi sitter på flyget mot Mallorca nästa fredag! Så jag har alltså tackat och tagit emot några ströturer och det har varit riktigt skoj att jobba bland människor igen, även om dagarna blir långa.

Det är lustigt hur tid fungerar. Då jag jobbar med egna företagsprojekt verkar tiden aldrig räcka till. Nio timmar arbete i studion är på tok för lite och jag skulle gärna fortsätta minst tre timmar till. Varje dag. Sportar med att skippa lunch och till och med toabesök – för att jag inte tar mig tiden – och håller seriöst nästan på att kisa på mig ibland. Dålig ovana. De flesta dagar tvingar jag mig själv att sluta jobba vid ett visst klockslag eftersom jag har sambo och barn som gärna ser skymten av mig också. Och när min arbetsbubbla spräcks inser jag detsamma. Evig balansgång. 

När jag sedan jobbar på andra arbetsplatser blir det helt tvärtom. Jag väntar på att tiden ska gå. Gärna fort. Klockan slå kaffepaus. Klockan slå lunch. Klockan slå hem. Kan tillägga här att jag ändå aldrig vantrivts på något jobb utan alltid funnit något positivt i det jag sysslat med, vare sig det handlat om att klippa gräs (sommarjobb som gårdskarl som 14-åring) eller att passa eftisbarn eller undervisa eller sälja kläder. Allt funkar. 

Men när jag jobbar i studio existerar inte tiden. Jag drunknar i det jag gör, tittar inte ens på klockan och då arbetsdagen är slut längtar jag redan till nästa. Det är jag i mitt Mekka. 

Då har man väl hittat rätt?