Standard storlek

Gjorde häromdagen några förbättringar i mönstret till Mad Men klänningen och testsydde en version i jeanstyg. Ja. Det blev väl…. bra. HAHA. Inte en chans att jag skulle rymmas in i den där klänningen just nu. Gjorde ett tappert försök, men ni ser. Jag bjuder på den. Såhär borde det egentligen se ut…

Visst, jag kan ju skratta åt det hela eftersom mitt fysiska tillstånd är tillfälligt. Men det är först nu jag inser hur beroende jag har varit av min egen kropp, till provningar och justeringar av både design och passform. När jag tänker tillbaka på studietiderna i Åbo så agerade jag provdocka åt många klasskamrater också, just för att jag råkar vara en relativt ”standard storlek 36”. Äckligt att prata om standarder jag vet, men i designbranschen är det ett faktum. Och ska vi analysera så har jag aningen för breda axlar, lite för liten midja och alldeles för korta ben till resten av kroppen, men i övrigt. Jag känner min kropp utantill, vet hur kläderna borde sitta på mig och kan korrigera mina designs därefter.

Nu, med 10 kilo mer på kroppen än vanligt (kyllä, rådgivningens våg ljuger inte) är det ju inte fysiskt möjligt, och jag märker att jag tappar suget att planera nya modeller just därför att jag inte kan prova dem. Får väl vänta ut den här magen och göra annat emellan. Men vad i helskotta ska jag ta mig till om jag inte återgår till mina normala storlek efter denna graviditet? Väldigt väldigt sannolikt och absolut inget jag tagit stress över – man behöver inte vara storlek 36 resten av livet nej – tills jag insåg hur mycket det påverkar mitt kreativa arbete. Ouu nouu. Kanske jag har tur och blir en ”standard 38” istället.

En med väldigt korta ben.