Det gick riktigt reko att vara på jobb igår. Har lixom inga problem att prata med folk mer. Medlidandet i andras ögon är stöttande och får det inte längre att riva till i hela kroppen. Jag fixar det. Och är ohyggligt tacksam att vi fattade beslutet att offentligt berätta vad som hänt. Däremot insåg jag efter igår att det nog blir frrrrrruktansvärt svårt att begripa sig på vardagen. Att allt är så himla normalt. Planerna för det kommande året ändrade över en dag och min hjärn har svårt att begripa det. Angstigt. Att planera om. Jobba igen. Tillbax till exakt samma rutiner som innan. Och veta att detdär livet som vi planerade kommer först om något år eller två. Kanske mer. Men det är något jag inte tänker haka upp mig på. Inte ens försöka planera in pånytt.
Vore ju jäkligt smidigt om det fanns en reset knapp i hjärnan nånstans. Något som nollställde. Sopade rent. Samtidigt som man inte vill glömma. Utan knappen kanske det dröjer ett tag men det ska nog gå. Lägga upp nya mål. Jobba med företaget igen. Och jag antar att det finns någon form av iver i kroppen. Senaste veckan har jag nämligen organisera i arbetsrummet här hemma, som nu börjar vara funktionsdugligt. Ska bli extremt roligt att återuppta syendet efter så många månaders paus. Kanske en klänning till Kap Verde resan?
På torsdagen har jag även planerat att gå till jobbet/eftis några timmar, främst för att prata med barnen. Vissa av dem frågar och undrar och jag insåg att det blir för långt uppehåll att träffa alla först efter nyår, både för dem och för mig. Men det tar vi sen. En hel ledig söndag framför oss. Baka pepparkakor. Ut och gå. Bada bastu. Nami.
kladerochkvalitet.com 
Detta är kanske en okänslig fråga, men eftersom du har varit så öppen med allt så tänker jag att endera så får jag ett svar eller så inte 🙂 Du skrev i ett inlägg att det som skedde skedde pågrund av en sjukdom som sitter i moderkakan. Finns det risk för att denna sjukdom sker pånytt nästa gång, går de att göra någonting om den upptäcks tidigare eller finns det en chans att nästa graviditet sker utan problem?
GillaGilla
Jag berättar jättegärna mer, eftersom det vi hade, TTTS, är en sjukdom som kan gå att rätta till med hjälp av en laseroperation. Vi hann bara inte göra den. TTTS kan endast drabba enäggstvillingar, och det är inget återkommande. Jag löper alltså ingen större risk för att drabbad av missfall igen. Vi hade bara enorm otur denhär gången..
GillaGilla
Okej, men för att se det positiva av situationen är ju att risken att det sker är rätt så liten då med andra ord… inte för att det värmer hjärtat så mycke nu, men sen, när ni är redo att tänka på det igen 🙂
GillaGilla