IMG_7095 (1024x683)Första advent. Folk tänder ljus överallt och firar… ja jag vet egentligen inte vad man firar. För oss blev första advent ändå något helt annat, nu och för all framtid. Första advent blev dagen då våra flickor gick bort. Dog. Och kommer aldrig tillbaka.

I hela fem månader fick jag bära på dem, kämpa, tro och hoppas att allt kommer att gå bra. Drömma om en familj. Två barn i april. Men så gick det tillslut inte mer. Smärtorna blev för outhärdliga och oron för stor. Panik. Historien är lång. Men det visade sig att våra små hade TTTS. En sjukdom som egentligen inte bärs av barnen, utan sitter i moderkakan. Det är en ovanlig sjukdom. Grym sådan. Men med rätt förutsättningar fanns det en liten liten strimma hopp. Laseroperation som utförs i Hamburg och ofta räddar barnen. Vi ville åka. Vi fick åka. Vi skulle åka! Vi hade alla förutsättningar för en lyckad operation. På söndagen. Flygen var bokade. Operationen planerad. Allt klart. Bara att hålla ut till söndag…

I fem dagar låg jag stilla i sjukhussängen på kvinnokliniken i Helsingfors. Rörde mig inte. Johan var med mig, varje dag. Mina föräldrar. I tankarna alla som stöttade och lik som vi vågade hoppas på att det skulle lösa sig. Att våra barn skulle klara sig. Må bra. Så länge vi kommer iväg till Hamburg. Så länge vi får operationen gjord. Men bara några timmar innan vi skulle åka iväg till flygfältet blev sammandragningarna tätare och förlossningen satte igång. Jag kunde inte hålla emot. Inga mediciner i världen kunde stoppa det. Och där och då, klockan 11 på första advent födde jag våra flickor. 20 veckor i magen. Så perfekta utanpå. Identiska med små läppar, ögonbryn, Johans näsa. Fingrar, fötter och naglar. Vackra huvuden och slutna ögon. Friska. Inte ännu påverkade av sjukdomen. Men för små för att någonsin kunna överleva.

Jag kan inte med ord beskriva den motstridiga känslan att föda barn som man helst av allt skulle villa hålla kvar inom sig. Inne i livmodern där de levde och mådde bra. Ångesten. Jag skrek rakt ut, inte bara av smärta utan av ren panik. Det som för andra är den lyckligaste dagen i livet var för oss en mardröm. Jag undra om tårar någonsin tar slut? Kan hjärtat bokstavligen gå i bitar av sorg och längtan? Kan man någonsin gå vidare? Jag vet inte. Vad jag vet är att vi aldrig kommer att glömma våra flickor. Våra första barn. Födda och döda 1 december 2013.

En bit av oss dog med er ❤

Publicerad av Kläder & Kvalitet

98 reaktioner till “Våra flickor”

  2. Kära du, jag känner inte dig, men känner med dig, er, så starkt. Så orättvist livet är, så underligt. Började följa din blogg för en tid sedan, loggade in för att kolla hur det går och känner att jag inte kan logga ut utan att lämna en hälsning. Kram i vintermörkret.

    Gilla

    Svara

  4. Finns inga ord. Det ni har varit med om är något fruktansvärt! Önskar er allt gott och massor med styrka, deltar stort i sorgen.

    Gilla

    Svara

  5. Mitt hjärta brister… Jag har följt din blogg sedan i somras och som ni har kämpat – du, flickorna och Johan. Livets orättvisor finner inga gränser. Jag hoppas innerligt att ni finner styrka hos varandra och hos era nära när sorgen blir för tung att bära ensam. I hjärtat finns era älskade små alltid kvar ❤ ❤

    Gilla

    Svara

  6. För en tid sedan har jag kommit in hit via någon annan blogg och fastnat i ditt välformulerade skrivande och det faktum att ni var blivande föräldrar till tvillingar. Nu när jag kommer in och ser rubriken och börjar läsa, gick det en iskall våg genom mig och en klump sätter sig i halsen. Tårarna börjar rinna och jag tänker NEJ, sånt här får inte hända. Som någon tidigare sade, sörj tillsammans, och älska varandra, mer än någonsin nu. Jag deltar i er sorg, trots att jag är en avlägsen främling, men jag är också någons mamma, och jag vet inte vad som skulle vara värre än att mista ett barn.

    Gilla

    Svara

  7. Svårt att hitta de rätta orden, detta är verkligen så trist och fruktansvärt! Vi är många som känner den iskalla vågen och en klump i halsen som Maria skriver. Och vi är många, såväl nära och avlägsna främlingar, som tänker på er och skänker er våra varmaste tankar.
    Beklagar verkligen sorgen, ta hand om varandra.

    Gilla

    Svara

  10. Åh Elin. Vad ska jag säga? Det högg i magen när jag läste. Vad livet är orättvist ibland. Allt för ofta.

    Gilla

    Svara

  14. Jag är så ledsen, så oerhört ledsen för er skull. Det finns ju inga ord, förstås. Håll ut och håll om varandra. Och vet att det kommer att ljusna, trots att det inte blir som förr.

    Gilla

    Svara

  17. Så fruktansvärt ledsamt 😦 Hoppas innerligt att ni finner styrka och orkar kämpa vidare. I era hjärtan kommer de älskade små alltid finnas kvar! Sköt om dig och ge dig tid att sörja och bearbeta det hemska du gått igenom.

    Gilla

    Svara

  18. Jag beklagar sorgen, ingenting kan vara värre än det ni gått igenom. Mycket starkt av dig att skriva om det, jag hade antligen inte varit lika modig.

    Gilla

    Svara

  21. Jag har svårt att hitta orden. Men jag är så fruktansvärt ledsen för er skull. Kan inte sluta gråta, och inser att jag inte på något vis kan förstå er stora sorg. Sköt om varann.

    Gilla

    Svara

  26. kara nan va jag beklagar och deltar i sorgen, mitt hjarta brast nar jag laste inlagget 😦 Massvis med styrkekramar och karlek till er!!!

    Gilla

    Svara

  28. Elin och Johan! Våra varmaste tankar går till er ❤ beklagar den stora sorgen och önskar att ni hittar kraft så småningom, tills dess, kramas ofta och mycket!

    Gilla

    Svara

  36. Ni finns i mina tankar. Inga ord kan trösta, inga ord kan hjälpa, inga ord kan förändra men det som ger styrka är att ni håller om varandra och minns tillsammans. ❤ styrka till er ❤

    Gilla

    Svara

  37. Det finns inga ord i världen som kan ge tröst. Det som hänt är fruktansvärt. Jag beklagar djupt och deltar i er sorg. Ta hand om varann.

    Gilla

    Svara

  40. Jag gråter medans jag läser, jag beklagar sorgen! Det här är så fel och orättvist. Nu skall ni ta hand om varandra!<3

    Gilla

    Svara

  41. Kära Elin, jag känner dig inte. Men jag tror jag kan föreställa mig något av vad du går genom. För 23 år sedan förlorade vi vår dotter i vecka 40. Hon var fullgången men dog en dag innan hon föddes. Vi fick aldrig veta exakt varför, man hade bara ett par teorier. Jag skrek, jag grät, jag hade ångest, jag kände mig hudlös. Jag försökte springa ifrån allt, jag sparkade i väggar. Men även om det då kändes omöjligt så gick livet så småningom sakteliga vidare. Inte utan henne, för min flicka finns fortfarande med mig i mitt hjärta varje dag. Och dina underbara små flickor kommer alltid att finnas hos dig, i en egen vrå i ditt hjärta, de kommer att finnas med i ditt liv, i glädje och i sorg. Alltid. Mina tankar finns hos dig, med varmaste hälsningar, Karin

    Gilla

    Svara

  43. Så ledsen för er skull, vilken hemsk orättvisa. 😦 Är helt mållös, hur kan det gå så tokigt 😦

    Gilla

    Svara

  44. Läser med tårar i ögonen. Ofattbart och orättvist. Kan inte ens föreställa mig de känslor ni känner för tillfället. Önskar er styrka och beklagar djupt er sorg. Mina tankar finns hos er.

    Gilla

    Svara
  45. Pingback: Svart. | NinaFotograf

  46. Tårarna rinner då jag läser detta! Kan ej ens tänka mig den smärta ni måste känna, jag är så ledsen för er skull.

    Gilla

    Svara

  47. Din text går rakt in i hjärtat! Jag beklagar något oerhört och deltar djupt i sorgen! Styrka åt er!

    Gilla

    Svara

  48. Jag deltar i sorgen. Så fruktansvärt hemskt och orättvist. Mina varmaste tankar till dig och Johan.

    Gilla

    Svara

    1. Ingenting jag skriver hjälper i er sorg, men jag kan inte låta bli att skriva, även fast vi inte känner varann. Jag beklagar verkligen, ta hand om varandra!

      Gilla

      Svara

  53. Din text slog som 1000 volt genom kroppen. Jag har haft sömnlösa nätter, har funderat och blivit ångestfylld, trots att jag inte är så nära bekant, men sånthär ska ju bara inte hända. men det händer, livet e så jävla orättvist, ingen kommer undan. Jag beklagar, och skickar mina varmaste tankar. Det finns inga ord. Ta hand om varan. -Tiina-

    Gilla

    Svara

  54. Ordlös och fullständigt stum. Jag är en främling för dig men känner ändå att jag inte kan lämna detta inlägg före jag kommenterat, sakt ens något för det är ändå bättre än att inte säga någonting alls trots att jag inte vet vad jag ska säga. Jag skickar styrka, tro och hopp åt er och många kramar. Jag beklagar men jag vet också att inga ord kan lindra smärtan, inga ord kan dämpa ångesten just nu och inga ord kan dämpa ilskan och orättvisan just nu. Livet är bra orättvist. Ta hand om er!

    Gilla

    Svara

  56. Voi Elin, vad jag blir ledsen! Ta hand om varandra och kämpa! jag deltar djupt i er stora sorg. många styrke kramar från helsingfors!

    Gilla

    Svara

  58. Nej, nej, nej. Och jag som var i Hamburg på bröllopsresa just då, hur mycket jag önskar att vi bytt land just då, för fast jag inte känner dej, så måste den där sorgen vara den största. Många styrkekramar!

    Gilla

    Svara

  63. Elin, jag vill tacka dig för din styrka, ditt mod och din tillit att dela med dig av din smärta. Du lever just nu mitt i den mardröm alla föräldrar är livrädda för. Orättvist. Fel. Fullständigt fel. Livet är så skört. Så värdefullt. Men Livet kan inte styras. Livet har sin egen gång, hand i hand med Döden. Och Livet ger oss sällan mer än vi orkar bära. Men ändå känns alla ord fel. Det finns egentligen inga ord, ingenting någon kan göra. Men det som finns är hopp. Och kärleken. Den största kraften som finns. Vi kan inte bära din smärta. Men du ska veta att vi är många, många som har er båda i våra tankar. Du berör oss med ditt mod, din öppenhet och ärlighet. Du är stark. Du är 1000 gånger starkare än vad du tror. Och kärleken kommer att göra dig ännu starkare. Adventstiden med sin väntan kommer aldrig någonsin att bli som förr. Men jag lovar dig. Jag lovar dig att en dag känns det bättre. En dag.

    Gilla

    Svara

  65. Inga ord kan ta tillbaka era ögonstenar, men tankar, tröst och värme kan vara ett litet steg i sorgearbetet. Jag tittade in här, hoppfull, för att se om du skrivit något. Jag önskar jag inte hade gjort det, inte idag. Att vänta/få/ha barn är det bästa och det värsta i ens liv. Det är en så skör tråd, tråden som så fort tar dem ifrån oss.
    Alla mina tankar och värme går till er idag. Styrka i vardagen, ta hand om varandra!

    Gilla

    Svara

  67. Jag beklagar den stora sorgen Elin och Johan. Så fruktansvärt orättvist. Önskar er all styrka i världen, ta hand om er.

    Gilla

    Svara

  68. Trots att jag inte känner er är det knappt så att jag kan hålla tillbaka tårarna. Så otroligt tragiskt. Hoppas ni kan gå vidare och en dag få den familj ni drömmer om.

    Gilla

    Svara

  69. Jag beklagar er sorg, och jag hoppas att ni ändå kan finna tröst och ro och fortsätta era liv tillsammans, Johan och du. Hoppas att ni får stöd av era nära och kära, som du ser från bloggen har du även många som önskar att du ska må bra och att ni ska stöd varan och klara er genom denna svåra sorg. Jag hoppas att du kan fortsätta med din vardag och att du finner någon tröst i sorgen. Är otroligt modig som har delat med dej av din/er resa, fastän den slutade på det tragiska sättet. Jag önskar er båda styrkekramar.
    Elin du är fantastiks.

    Gilla

    Svara

  70. Voi Elin, vad fruktansvärt sorgligt att läsa det här.. Jag beklagar sorgen och önskar att ni någon dag kan känna lycka igen. Styrka och kramar till både dig och Johan

    Gilla

    Svara

  71. Jag känner dig inte men får tårar i ögonen och svårt att andas när jag läser vad ni upplever just nu. All styrka åt er!

    Gilla

    Svara

  73. Elin. Det finns inga ord som känns rätt att säga, men vill ändå säga att vi tänker på er! Är så väldigt ledsna för er skull. Många varma kramar från oss! ❤

    Gilla

    Svara

  74. Jag känner inte dig Elin, men jag blir så innerligt ledsen av att läsa vad ni varit med om. Det gör så ont att läsa om er förlust. Ta hand om varandra. Styrkekram till er!

    Gilla

    Svara

  76. Mina varmaste kramar till dig och Johan, ni är i mina tankar hela tiden. Försök orka, kram.

    Gilla

    Svara

  77. Så fruktansvärt hemskt! Känner dig inte men tittar in här nu och då. Ville bara säga att jag deltar i er stora sorg…

    Gilla

    Svara

  79. Sitter här och gråter, är idag ett år sedan 6.12.2012. Självständighetsdagen som förändrade mig och min sambos liv. Självständighetsdagen jag födde vår döda dotter i vecka 20.
    Du sätter så bra ord på känslorna, jag förstår dig precis.
    Men du ska veta att det blir bättre. Jag själv gjorde inget annat än grät de första veckorna efteråt, men så småningom blev tårarna färre och vi orkade börja leva igen, jag och min älskade sambo.
    Att sen läsa det här på vår dotters årsdag gör att de där tårarna jag känt i halsen bara rinner. Jag unnar absolut ingen annan ett sådant öde som vi har gått igenom, och jag beklagar er sorg så mycket. Kämpa på, livet går vidare, hur hemskt det än må låta..

    Gilla

    Svara

  81. Nej, vad läser jag?!? Är så ledsen för er skull, beklagar er stora sorg! Styrkekramar till er och sköt om er!

    Modigt av dig att dela med dig av det som hänt

    Gilla

    Svara

  83. Du e så otroligt stark för att du orkat skriva om det här. Det är absolut det värsta en människa kan vara med om. Så sjukt orättvist och hemskt. Vet inte vad annat man kan säga. Beklagar sorgen å gråter floder för er, fast jag inte känner dig.

    Gilla

    Svara

  85. Finns inga ord som kan lindra er smärta och sorg. Hoppas ni finner styrkan att ta er ur detta och gå vidare.

    Gilla

    Svara

  86. Finns inte något man kan skriva som kan trösta er. Kan bara säga att jag känner med er – så otroligt mycket. Så otroligt orättvist att nåt sånt här får hända. Kram!

    Gilla

    Svara

  89. Jag beklagar sorgen verkligen. Kan inte ens tänka mig er sorg och smärta. Mina tårar bara rinner. Sköt om er! Det måste bli bättre. Kram!

    Gilla

    Svara

  90. Gör så ont i hjärtat att läsa fast jag inte känner er! Beklagar och deltar i er stora sorg. Styrkekramar!

    Gilla

    Svara

  91. Vet inte vad jag ska skriva annat än att jag beklagar er stora sorg. Finns inga ord. Sköt om dig! Kram!

    Gilla

    Svara

  94. Dina ord sköljde över mig som en hink kallt vatten, när jag gick in för att läsa vad det senaste här. Finner inga ord, men känner att jag måste skriva något. Ord som styrkekram, sköt om er och beklagar er sorg känns så små.. Må dina flickor vila i frid, någon ville ha två nya änglar och valde de finaste först. Livet är så himla orättvist och inget vi kan styra över, hur gärna vi än skulle vilja.. 😦 Sänder er min allra varmaste tanke!

    Gilla

    Svara

  95. Vad ledsen jag blev, kom in och titta hur de går för dej, vet inte vad jag ska säga. Beklagar verkligen. Många kramar till er alla!!

    Gilla

    Svara

  96. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för er. Jag är så väldigt, väldit ledsen för att ni inte fick behålla de vackra, små, egna. Det finns inget som är mer fel i världen än då små inte får leva. Stor styrkekram till er, ta hand om varandra!

    Gilla

    Svara

Lämna ett svar till Caroline Avbryt svar