Jag försöker verkligen. Biter ihop, håller masken och tar mig till jobbet varje dag. Ler. Låssas. Men hur länge ska man orka? Det har varit en sån där horribel vecka – igen – där dagarna bara ska genomlidas. Vågar påstå att jag utvecklat Karis bästa pokerface och kan lätt spela Uno med kidsen på jobbet eller sitta i Serendi och skratta som om det vore fred på jorden. Undra på att folk inte förstår. Egentligen vill jag lägga mig under bordet i fosterställning och bara spy. Konstant. Det tar lixom aldrig slut. Det finns inga rutiner som funkar. Inga samband eller åtgärder som hjälper. Vaknade inatt av att det forsade blod ur näsan på mig. Sprutmålade bokstavligen ner hela badrummet och var tvungen att skrika på Johan för att få stop på flodvågen. Svalde vad som kändes som flera liter.
”Det hör till. Man mår lite dåligt i början”. Mmmhm. Början var det ja. Lite. Jag är nu i graviditetsvecka 18 och mår fortfarande så sjukt uselt de flesta dagar att jag önskar jag skulle få sova till april. Skulle ordet ”profsspya” införas i ordboken skulle beskrivningen lyda Elin Sandholm. Men det som stör mig är inte detdär att jag mår så himla dåligt. Lever på apotekets Nutridrinkar och kan äta mat ibland. Det räcker. Dessutom vet jag ju att det går över, senaste den dagen kidsen kommer till världen. Jag är ju inte döende. Det som harmar är att jag missar halva upplevelsen. Jag är lixom inte med. Jag njuter inte. Jag orkar inte sätta mig in i dethela. Inte läsa. Ta reda på. Inte förbereda. Och trots att jag är oliiiidligt tacksam att vänta två barn och vet att situtationen kunde vara så mycket värre, så kan jag ändå inte låta bli och undra hur det skulle kännas att må bra. Att kunna njuta av allt. Att vara glad riktigt påriktigt.
kladerochkvalitet.com 
Herregud vad hemskt att du mår ännu så illa=/ Hoppas du får må bra under julen och njuta av familjen och din fina bebismage:) Längtar massvis till jullovet så man får träffa er:)
GillaGilla
jaaa ska bli roligt att se er! 🙂
GillaGilla
<33
GillaGilla
förstår dig. jag glömde också hur det var att må bra. dagen då J föddes var jag skit hungrig, och herrejävlar sån skön känsla i hela kroppen. Hade totalt glömt hur det var att ha det bra och kunna leva utan att tänka på var närmaste plats man kan spy på om jag inte var hemma. kämpa kompis 💕
GillaGilla
😦 det är nog jobbigt när man inte är riktigt med. Inte orkar och inte kan njuta under graviditetsstiden. Hoppas o önskar att det fakriskt vänder åt dig!
GillaGilla
Jag har mått super dåligt under mina graviditeter, utan att behöva spy. Jag hade sammandragningar under hela graviditeterna och var konstant orolig. Tyvärr infann sig aldrig känslan av det otroligt underbara att vara gravid. Men det som höll mig ovan ytan var att prata med vänner och familj över hur jag kände. Vart vill jag komma med detta pessimistiska inlägg… Det är att det är fullt ok att inte uppleva varje graviditetsvecka eller kanske inte en endaste en som fantastisk. Det kommer ändå att gå bra och slutresultatet helt underbart. Var inte så hård mot dig själv och kom ihåg att du har mer hormoner än någonsin som rusar i sin kropp. Lycka till!
GillaGilla
Det känns ”skönt” å höra att nån upplevt det likadant. så jäkla sorgligt när andra omkring en gratulerar och är i extas när man själv inte orkar vara det. Men det är ju inget man kan påverka. Får njuta extra mycket sen när de små har ploppat ut och spyendet(hoppeligen!!) har gått över. Det är ju värt det i slutänden, även om själva graviditeten inte blev så himmelsk… 🙂
GillaGilla
Jag förstår dig precis. Ska berätta min historia, men bli du inte uppskrämd för det..
Spydde som ett tok hela hösten. mådde apa, var sjukskriven, lyfte jag ens ett halvfullt mjölkpaket började jag genast spy av ansträngningen, jag klarade absolut ingenting. Fick bara höra att allt var normalt och det går nog över så jag led i det tysta och tänkte att det är väl så här det ska vara.. På rutinultraljud i vecka 18+6 konstaterades att vår bebis inte mådde bra, blev akut remiss till närmsta centralsjukhus och därifrån vidare till TAYS. Vi träffade 8(!) specialiserade läkare på 3 dagar innan någon vågade säga vad som var fel. Det visade sig att allt var fel, vår bebis hade inte framtiden för sig och skulle nog leva så länge den var i livmodern, men utanför skulle hon inte klara sig utan livsuppehållande maskiner. Vi valde att göra en medicinsk abort.
Det blev alltså så att jag födde vår döda dotter i vecka 19+5.
I samma ögonblick som jag krystade ut henne kände jag en enorm lättnad i hela min kropp, allt släppte. Min spontana reaktion var att börja skratta, för det var så skönt, allt illamående släppte och jag kände mig precis som förut! läkaren som var med vid förlossningen frågade om jag var säker på att jag fått ut allt, de var rädda att det skulle behövas en skrapning, men jag var fullständigt säker, allt var ute! Och det var det ju också.
Min historia är väldigt ledsam, men what doesn’t kill you makes you stronger. Den 6.12 har det gått ett år sen jag födde vår dotter och vi börjar så småningom vara redo att prova igen, jag inbillar mig att jag inte ska behöva må lika dåligt nästa gång, men det återstår att se.
Det jag vill säga med detta är att du ska kämpa på, du har verkligen något att kämpa för, två bebisar! Vilken välsignelse! Och så ska jag hålla tummarna för att ditt illamående går om. 🙂
Kram!
GillaGilla
Jag förstår dig. Kan bara tänka mig vad ni gick igenom. Usch hjälp. Kroppen säger nog ifrån när den inte vill lixom. Jag vågar ändå tro att våra små ska klara dethär och bli friska. Jag hoppas det är bara jag som tar stryk av det hela. Men man vet ju aldrig. Och även om man vill tänka positivt så finns tanken om katastrof där. Tänk om… Jag är nära lipen varje gång ett ultra närmar sig. Blir så himla nervös. Två veckor till nästa gång.
Men jag har börjat tro att det finns en mening med allt. Så jag hoppas ni kommer att prova pånytt. Din kropp kanske reagerar helt anorlunda nästa gång. Det var bara inte meningen första gången.
Strykekramar ditåt!
GillaGilla