Läxan

Nä. Det blev inget Helsingfors besök för mig igår. Besviken? Ja jävlar. Förvånad? Inte det minsta. Jag har börjat acceptera läget nu. Att jag knappast kommer att kunna jobba och leva helt normalt innan denna preggomage är ett minne blott. Och när det händer lär ju livet definitivt bli allt annat än normalt haha. Söta öde. Nu menar jag inte att jag förvandlats till en pessimistisk satmara som hatar livet och tänker må skit i nio månader. Nej. Jag njuuuter av de dagar jag kan äta köttbullat så det kommer ut ur öronen. Eller de dagar jag orkar ta mig ut och gå. Eller när mina bästisar är i stan och jag för någon timma mår helt lysande! Jag njuter av att magen blir mega och att kläderna spänner och att kroppen är så hullu som faktiskt kan baka ihop två typer på en och samma gång. Jag njuter av att det ens är en möjlighet.

Däremot har jag accepterat att jag inte kommer att kunna jobba med min firma E/S Design på det sätt jag så gärna skulle önska. Jag vet inte om problemet sitter mellan öronen, men om jag ägnar datorn mer än en timme så kan vi garantera en spya. Följt av fem andra spyor. Samma sak om jag jobbar vid symaskinen. Korta etapper kan gå. Jag gissar att det har med för mycket koncentration att göra. Vem vet. Men ni kan ju räkna ut hur mycket som blir gjort på halvtimmes etapper med minst en timmes paus emellan? Not so very much. Voi voi. Sånt är livet. Jag är på lysande humör de flesta dagar fördet och klarar oftast av att jobba mina 25 timmar i veckan på eftis. Vi får ju inte glömma att tillvaron blivit så mycket bättre än för några veckor sedan då allt var apa. Det är ju så himla nyttigt att lära sig varva ner några hekto och chilla lite. Speciellt jag, som brukar gå an som en tetting med fyra jobb och tre sekunder fritid. Nu har jag fattat att inte ta mig an några megaprojekt. Förlåt än en gång till alla er som påverkats av detta. Inte skaffa mig själv någon deadline eller annan ångestframkallande press. Kanske livet lär mig en läxa. Bra så.