a secret

 Jag har en liten hemlis. Ingen allvarlig sådan. Men en hemlis som ändå ätit på mig inifrån – tills nu.

För nästan tre månader sedan började jag mitt nya jobb som designassistens i Helsingfors. Exakt samma dag stängde jag även dörren till min egen studio. Bokstavligen. Kånkade med svetten i pannan upp dörren från källaren och hivade den på plats igen. Bestämde mig för att hålla en fet paus från allt syende och designande på egen hand. Tog inte emot fler beställningsarbeten. Nada. Inga egna projekt heller. Främst för att orka satsa helthjärtat på nya jobbet, men om jag ska vara riktigt ärlig så stod sömnaden mig upp i halsen. Kräkreflexer. Jag jobbade för myket under sommaren. För intensivt. För pressad tidtabell. Slutkörd. Det var inte roligt att sy och designa längre. Studion som jag tidigare praktiskt taget bodde i och älskade gav mig nu riktig fet angst. Fatta vilken hemska känsla det var. Kläddesign och sömna är ju mitt liv, och plötsligt tyckte jag inte det var roligt att sy längre! Som en lärare som plötsligt börjar hata ungar, eller en kock som blir allergisk mot smör. Inte möjligt lixom. Inte tillåtet. Ångest ångest ångest. 

Så på de tre månader som nu gått har jag knapt kikat in i studion. Inte rört mina symaskiner. Knapt använt sax. Bara koncentrerat mig på jobbet i Helsingfors. Och älskat det. Sakta men säkert har ångesten övergått till lättnad. Och så plötsligt häromdagen hände det. Poff. Lusten kom tillbax. Lusten att klippa. Planera. Peta på tyger. Prova. Göra mönster. Sy. Så jag öppnade dörren till studion igen. Kikade in. Storstädade. Organiserade. Och började idag sy igen. Och det kändes helt jäkla fantastiskt!

Jag antar att man kan tröttna på vad som helst i livet, ingen skillnad hur mycket man älskar det. Denhär gången var en paus på några månader det enda som behövdes. Nästa gång det händer är jag mer förberedd, och antagligen inte lika panikslagen. Sicken lättnad.