a secret

 

 Jag har en liten hemlis. Ingen allvarlig sådan. Men en hemlis som ändå ätit på mig inifrån – tills nu.

För nästan tre månader sedan började jag mitt nya jobb som designassistens i Helsingfors. Exakt samma dag stängde jag även dörren till min egen studio. Bokstavligen. Kånkade med svetten i pannan upp dörren från källaren och hivade den på plats igen. Bestämde mig för att hålla en fet paus från allt syende och designande på egen hand. Tog inte emot fler beställningsarbeten. Nada. Inga egna projekt heller. Främst för att orka satsa helthjärtat på nya jobbet, men om jag ska vara riktigt ärlig så stod sömnaden mig upp i halsen. Kräkreflexer. Jag jobbade för myket under sommaren. För intensivt. För pressad tidtabell. Slutkörd. Det var inte roligt att sy och designa längre. Studion som jag tidigare praktiskt taget bodde i och älskade gav mig nu riktig fet angst. Fatta vilken hemska känsla det var. Kläddesign och sömna är ju mitt liv, och plötsligt tyckte jag inte det var roligt att sy längre! Som en lärare som plötsligt börjar hata ungar, eller en kock som blir allergisk mot smör. Inte möjligt lixom. Inte tillåtet. Ångest ångest ångest. 

Så på de tre månader som nu gått har jag knapt kikat in i studion. Inte rört mina symaskiner. Knapt använt sax. Bara koncentrerat mig på jobbet i Helsingfors. Och älskat det. Sakta men säkert har ångesten övergått till lättnad. Och så plötsligt häromdagen hände det. Poff. Lusten kom tillbax. Lusten att klippa. Planera. Peta på tyger. Prova. Göra mönster. Sy. Så jag öppnade dörren till studion igen. Kikade in. Storstädade. Organiserade. Och började idag sy igen. Och det kändes helt jäkla fantastiskt!

Jag antar att man kan tröttna på vad som helst i livet, ingen skillnad hur mycket man älskar det. Denhär gången var en paus på några månader det enda som behövdes. Nästa gång det händer är jag mer förberedd, och antagligen inte lika panikslagen. Sicken lättnad.

5 reaktioner på ”a secret

  1. Förstår precis. Det gäller att hitta någon sorts balans, lättare sagt än gjort förstås. När jag gick ut yrkes så kände jag också sådär, usch för allt som hade med symaskiner att göra. Men nu känns det kul att sy varje dag. Å ena sidan går det säkert lite i vågor men sen får det inte bli för mycket stress heller, som du skrev…

    Gilla

    • sant¨! Man glömmer så lätt att det inte är hela världen om man tröttnar ett tag. Man tröttnar väl på allt någon gång. Men fiilisen kommer ofta tillbax, förr eller senare antar jag 🙂

      Gilla

  2. Grattis till nomineringen till bloggpriset! Blev nyfiken och kom in för att titta. Syr inte själv och är inte så där väldans pysslig av mig, förutom inför jul då jag gör julkorten själv – men din blogg är fin!

    Gilla

    • Tackar, snällt av dig. Allt pyssel räknas, smått som stort. själv är jag lat med julkorten haha 😀 Ska skärpa mig med dem i år!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s