Yah! Nu kör äntligen mitt favvo-program igång, i Svensk version. Vi snackar Project Runway Sweden. Någon som råkar veta om vi finnar också kan följa med programmet på finne-tv? Samtidigt kan jag avslöja att min hemliga tripp till Sverige i våras handlade om just detta – Project Runway.
Jag har sett alla amerikanska säsonger, är förtollad av programmet, men aldrig ens kommit på tanken att delta själv. Det där snabba kreativa tänkandet. Konstanta pressen. Mångsidigheten. Tävlingen. Nepp. Jag passar inte in i den kategorin överhuvudtaget. Jag som älskar simpelt klassiskt med perfekt finish.
Men när jag blev kontaktad av Project Runways casting crew (chock 1) som sökte deltagare till svenska verionen kunde jag ju inte låta bli att fylla i en ansökan. Bara sådär. Klick. Iväg. X dagar senare någån gång i Maj ringde de mig (Chock 2) och ville ha mig på intervju (chock 3). ”Passar nästa måndag?” Jag ville bara spy och skrika NÄ. Så jag svarade faktiskt att jag återkommer. Vilken tölp tänkte de säkert. Men jag ville inte, egentligen. Det lixom bubblade upp i hela kroppen till ett fett jävla NEJ. Efter sjuhundramiljoner funderingar övertalade ändå mina vänner mig att åtminstone åka på intervjun. För att slippa den där känslan att kanske om… Sagt och gjort. Bokade Vikinlinge. Åkte över med ett schabbigt portfolio i handen och ville bara dö lite hela vägen. Intervjun gick sådär. Jag vara inte taggad till tusen som man borde vara och visste redan då i den stund att det inte blir nåt. Och känslan efteråt vara inte besvikelse. Bara genuin lättnad.
Nu vet jag ju att hälften av er tror ja drar vita lögner för mig själv får att må bättre haha. Visstfan vore det ju grymt häftigt att vara med! Jag påstår inget annat. Gud i himmel. Sicken upplevelse. Vad jag menar är att det inte är för mig. Jag skulle inte klara det. Jag skulle inte må bra av det. Jag skulle sätta mig på golvet och lipa i tv. Jag har inte den där galna kreativiteten som krävs. Visst är jag övertygad om att man ska våga göra saker som inte alltid känns bekväma för en. Vissa gånger är det till och med svårt att känna skillnad på simpel rädsla och genuin ovilja, och jag tackar mina flickor som föste iväg på på intervjun. Men man ska inte utsätta sig för sådan som man verkligen inte vill. Så är det.
Kan ändå inte låta bli att vara lite småstolt över att de verkligen kontaktade mig (hur fan det hittade till lilla blogg vet jag inte) och jag kom vidare till intervjuerna. Inte illa det heller. Så jag kommer njuta extra mycket hemma i soffan och beundra deltagarnas talanger. Och tänka (även om det inte är sant) – that could have been me 😉
kladerochkvalitet.com 
Åh, vad jag känner igen mig! Inte för att jag blivit kontaktad av Project Runway direkt 🙂 men iallafall. Vissa saker är så lockande och hedrande och det är så fantastiskt att man ens får chansen att man bara ”borde” jubla – men så känner man tydligt att nä, VILL INT!
Och förresten, that could have been you, om du bara sku ha haft lust!
(nä, jag känner inte dig, bara gillar att skapa & sy, och gillar följaktligen din blogg 🙂 )
GillaGilla
åh tack, så skönt å höra att folk varit med om nåt likande! För man blir ju lite deprimerad när man inte vill och inte har lust. när Man BORDE villa å tycka att det är huippu. Men sånt är det, alla gillar olika grejer. Vissa saker passar en bara inte. Tur är väl det 🙂
GillaGilla
hujeedamaj då ,så spännande! Men alla är nog inte gjorda för det där. Och man känner ju oftast om nåt känns rätt eller fel, magkänslan ljuger sällan 🙂
GillaGilla
Modigt av dig Elin! Det är svårt att stå upp för de man vill. Speciellt när man får erbjudanden som alla andra ser som ett definitivt YES och chans till stor framgång. Det är modigt att vara orädd och ta chanser. Men det är ännu modigare att våga lyssna till sig själv och stå upp för den man är och det som känns rätt för en själv. Tack för inspirationen! Kram.
GillaGilla
ja men precis! så tycker jag också. Skönt att höra att andra håller med och tänker lika, verkligen. Man känner sig lixom lite otsacksam och konstig ibland när vissa saker inte lockar. Litar man på sin egen instinkt brukar det ändå bli bäst 🙂
GillaGilla
Jag förstår din känsla då jag kände något liknande när min arbetsgivare erbjöd mig delta i en tilläggsutbildning, som kostade flera tusen euro (ett par mina månadslöner ungefär). Kursen var lockande så till vida att jag ser ämnet som väldigt viktigt och mycket aktuellt och det finns minnsann efterfrågan på den tjänst som skulle byggas upp med hjälp av kursen. Dessutom skulle den här behörigheten vara ett äss i rockfickan om jag sökte mig till ett nytt jobb i något skede. Jag visste att hur intresserad jag än var och hur nyttig kursen än skulle vara, så skulle kursen ge mig mycket gråa hår och sån stress och ångest. Men, går du och tackar nej till ett erbjudande av det här slaget då du är den enda i personalen som blir erbjuden? Jag visste inte hur jag skulle tacka nej, så nu sitter jag här med min stora ångest.
GillaGilla
oj nej, så jäkla svårt detdär 😦 Det låter ändå som om du VILL delta, och tycker kursen känns intressant och bra. De praktiska faktorerna verkar mera ta emot (stress, tungt, tidskrävande)? Men i slutänden kan de praktiska faktoreran alltid ordnas på nåt sätt! Nu vet jag ju inte hur kursen är upplagd, kvällstid eller heltid? Men kanske du kan jobba en dag mindre på ditt vanliga jobb under kursens gång? För att få lite mer tid att sköta vardagen. Ellern åt liknande. Känns efter vad du själv vill. Skulle du delta om du visste att det inte skulle bli praktiska problem? Då ska du definitivt delta. Resten ordnar sig 🙂
/elin
GillaGilla