kids

Det kan bli tungt att jobba med barn ibland kan jag lova. Tjugoåtta virrpannor från första klass som alla väller in genom dörren och vill spela leka äta skrika svära hitta kläder rita låna strumpor laga läxor gå på wc sjunga diskuttera gråta skratta – på en och samma gång. Men när jag jobbar på eftis känns det som om jag gör något viktigt. För barnen. Alla har inte familjer som orkar leka. Läsa läxor. Sätta regler. Prata. Alla barn kan inte koncentrera sig. Varva ner. Samla tankarna. Speciellt viktigt är det att ställa upp för dem som har det lite svårare. AD/HD barnen. Specialbarnen. Hade lust att släppa en lycklig tår i morse då en av våra små busar satt sig på en stol med en munter min och frågade: ”Elin, kan vi virka sån där rep tillsammans?”. Frivilligt. Åh ja. Där satt vi. Och virkade. I 45 minuter. Tyst och koncentrerat. Ett AD/HD barn och jag.

Deltog i en föreläsning om AD/HD- och specialbarn idag med en hög andra eftistanter (yep, i´m a tant). Gav en rejäl tankeställare. Jag tror receptet är fem kilo tålamod, åtta kilo energi och tretton kilo vilja. En smet som är lättare för mig att klara av som endast jobbar tre eftermiddagar i veckan på eftis. Hatten upp för heltidstanterna. Mer om det och bilder från vårt eftis i morgondagens Västra Nyland (fredag).

Blir väldigt fäst vi de där små liven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s